Läst

Rudebeck Carl Edvard Kropp och ord i allmänläkares rum. ISBN 978 91 44 07832 8
Så har den äntligen givits ut, sedan länge förutskickad. I inledningen beskrivs om projektets start med en humanistisk läroboksversion under Göran Sjönell i Fammi för över tio år sedan. Men förberedelsen är väl egentligen livslång. Utsidan är en vacker textil applikation ”Hjärteblod.”
Varför förlaget tvekat framgår inte. Olika kolleger och referensgrupper har påverkat utformningen, kanske till ökad begriplighet och enkelhet? Säker kan man inte vara, dvs om det varit till det bättre när det gäller en så här egensinnig och principiell författare och tänkare. Utmärkande i texten är tilltalet Du, med referens till Martin Buber. Stundtals blir det ”ranelidska” och poetiskt, filosofiskt, på gränsen till humoristiskt. Metaforerna är många liksom ordlekar. I titeln saknar jag ordet känsla.

Upplägget är tredelat, Att inte må bra (utgående från patientens upplevelse), Mötet (mellan läkare och patient), Helhetssynens verklighet (i vårtsamhälle).
De teoretiska presentationerna varvas i layouten parallellt med en genomgång av ”den existentiella anatomin”(jag tycker att ”fysiologi” hade fångat dynamiken bättre) och oftast korta och avskalade beskrivningar av ”möten” med patienter.

Boken är förvånansvärt lättläst, och det mesta genomarbetat språkligt. Jag läser igenom hela boken på tåget under en längre resa, med en viss vaksam kritisk blick. Har inte alltid varit överens med författaren genom åren. Det har gällt bl a sjukförsäkringarna, vår uppgift och ansvar i förhållande till olika sjukdomsgrupper ex diabetes, privatiseringarna i vården. I boken utvecklas argumenten och blir logiskt begripliga även om vi nog aldrig blir överens om sociala skillnader, försämringar i socialförsäkringen och effekterna av detta. Ibland flirtas med meningsmotståndarens referenser. Läroboksvisionen tonas ned i inledningen med tanke på andra böcker som givits ut.
Istället beskrivs boken som en subjektiv aspekt där läsaren ska värdera om ”igenkänning” uppstår. För egen del känner jag mest igen mig i det humanistiska anslaget, att mötet i första hand är moraliskt, inte naturvetenskapligt. Mötena är också fint och känsligt reflekterande beskrivna. Men når de längre än vid medsittning eller handledning i vardagen? När det gäller livsåskådning är inte existentialismen den enda möjliga (eller faktiskt förekommande). Jag uppfattar ett tämligen definitivt, slutet skrivsätt där påståenden avslutas med punkt. Alternativet hade varit mera öppet resonerande och ett avslutande frågetecken kunde lett vidare i läsarens tänkande. Det är också modigt, eller pretentiöst, att försöka beskriva hälsans förutsättningar hos män, kvinnor och barn i vår sekulära tid på ett par sidor. Som det nu är tror jag den ”existentiella anatomin” nått sin slutpunkt. Har den lett till någon användbar klinisk erfarenhet, som redskap i våra konsultationer? Knappast heller den fenomenologiska teorin har fått praktiskt påtagliga konsekvenser.
Kritiken mot effekterna av olika hälsokampanjer och tveksamma screeningprogram är skarp och jag kan bara instämma. De stärker inte människornas egen tro på, makt över och ansvar för sina egna förhållanden och val. Detaljregleringen av registreringar och åtgärder blir också absurd i den professionella roll som beskrivs i boken. Däremot känner jag tvekan till den uppdelning som sker i kroppsliga och psykiska symtom, det är en kapitulation för dualismen.
Epilogen, att det ”blir som det blir”, i den verklighet vi lever och under de arbetsförhållanden vi verkar är lysande i sin praktiska realism!
Hur länge kommer boken att upplevas aktuell och läsare att kunna känna igen sig? Kan den bli utgångspunkt för en fortsatt utveckling av begreppet ”den personligen ansvarige läkaren” i motsats till dagens mekaniska ”utförare” av fyrkantiga ”åtgärder” specifikt ersatta program i vårdvalet.
Peter Olsson, Jokkmokk, april 2012

Olofsson Christer Läkares yrkesliv – om läkares arbete och arbetsförhållanden ISBN 978 91 44 07185 5
Som FV-läkare i Blekinge gjorde författaren och jag en enkät om allmänmedicinarnas syn på arbete och framtidsplaner. Den lilla rapporten publicerades i Allmänmedicin, det var kanske 25 år sedan. Christer intresserade sig sedan bl a för försäkringsmedicin och engagerade sig i fackligt arbete i DLF även centralt, (medan jag valde Norrbotten och SFAM)
Christer har nu skrivit en bok som bl a tar sin utgångspunkt i att läkarrollen förändrats från att vara läkare till att arbeta som läkare. På omslagets utsida är läkaren en kvinna som i stark belysning lyssnar med stetoskop på en patient.
Efter inledning avhandlas läkare som yrke och identitet, utbildningen, arbetsmarknad o arbetsrätt, sjukförsäkringen, receptblocket, ledarskap, AT första tiden, den professionella yrkesrollen, läkekonst, konsultationen, hållbart yrkesliv, när det inte håller. Ett avsnitt om rekommenderad läsning, referenser till texten, person och sakregister.

Faktarutor som lättar upp texten med ordförklaringar, citat och presentationer av personer
Utslagning eller utbrändhet kan drabba alla och de fackliga erfarenheterna av rehabilitering känns ändå trösterika.
Boken innehåller en hel del korrekturfel och även en del upprepningar av resonemang.
Det nämns både ”socialistiska läkare” och även ”läkare utan gränser”. När det gäller referenser är det intressant att se vad som är med, men också vad som inte är det.
Jag blir inte riktigt klok på vem boken riktar sig till även om den förändrade rollen visst har ett allmänt intresse.
Det fackliga perspektivet och erfarenheterna slår igenom på gott och ont. Jag menar att det är lite märkligt att inte läkaren som affärsman finns med i boken. Dagens vårdval och uttalade kommersialisering ger ekonomisk detaljstyrning av verksamheten. De sociala följderna av den striktare tolkningen av socialförsäkringen nämns inte ens. Läkemedelsfrågan hanteras utan att jävsaspekten berörs eller industrikontakter. Den viktiga formtiva första tiden som AT-läkare beskrivs känsligt. Arbetsmiljö och skyddsombud är ofta negligerade frågor liksom ledarskapet där läkarna abdikerat. Om jag förstår Christer rätt ser han den beskrivna förändringen av yrkesrollen som en nödvändig modernisering men ställer frågan är om nuvarande trender är hållbara (sustainable) på sikt?

Det visar sig i lästipsen och referenserna vår läsning, dvs Christers och min,  genom åren till stor del överlappar varandra. Men jag tror att jag kan ana skillnaderna i nyanserna i tolkning och synsätt mellan SFAMs allmänna, ganska breda perspektiv och DLFs mera strikt fackliga.
Peter Olsson april 2012

Procedurhandboken praktiska moment för diagnos och behandling Caroline Gertzen Jintoft
ISBN 978 91 44 05018 8
Den här boken fyller ett behov för utbildningsläkare i Sverige som checklista över utförda procedurer. Mera erfarna kan ha den tillhands som en trygghet vid sällsyntare ingrepp. Den kan säkert minska ångesten hos de som åtar sig biståndsarbete om inte den organisation man far med har egna manualer. MSF, läkare utan gränser, har en som delvis överlappar, ”Minor surgical procedures”. Själv har jag många gånger släpat med mig Maurice Kings böcker om kirurgi och anestesi.
Läkare från andra länder, inte minst från de fattigare har ofta mycket praktisk kunskap och erfarenhet.

Kortfattat presenteras i boken nästan 70 olika diagnostiska och terapeutiska ingrepp från många specialiteter. Instruktionerna hamnar på exakt rätt nivå då författaren har utbildningen aktuell. Upplägget är enhetligt med Indikation, Material, Teknik och Tips. Allt i telegramstil och punktform. En del ritade bilder med anatomiska landmärken. För en del anges den latinska benämningen för åtgärden.
Den svenska sjukvården blir alltmer subspecialiserad och det sätter omdömet på prov både vad gäller indikationer och kontraindikationer. Patientsäkerheten kan äventyras av den som gärna vill träna sig själv.
Jag tror jag under mina år i yrket utfört de flesta ingreppen, förutom inläggning av artärkateter, en del endast enstaka gånger och ibland under handledning. I Jokkmokk under över 20 år blir det mycket färre, men en del utförs av annan personal. Vi ska nog ha boken i akutrum eller lilla op-salen.
På insidan av de plastade pärmarna finns A_HLR avancerad hjärtlung-räddning och handlingsplan för luftvägstopp.

Här kommer en del kommentarer och randanmärkningar:
I appendix, som egentligen är en innehållsförteckning uppdelad på specialitet saknas sidhänvisning.
Man kan alltid diskutera och ha olika uppfattning vad som ska vara med i en sådan här bok. Jag saknar reposition av axelledsluxation men tycker att PEF-mätning kunde utgått. Det enda korrekturfelet jag funnit är i texten om PEF-dygnsmätning i hemmet. Det ska vara ut, inte in-blåsningar.
Även frysning av hudförändringar och vårtor kunde tagits med liksom reposition av fingerluxation.
Intubation är med rätta på väg ut till förmån för ex larynxmask.
Vad gäller infarter är det märkligt att inte tekniken från enkla förhållanden att gå in i bukhåla används i Sverige, t o m blodtransfusion kan ges intraperitonealt.
Inte heller nämns fördröjd sekundärsutur vid misstänkt infekterade sår, det verkar vara ett kulturellt motstånd här, men mycket användbart i tropikerna.
Tömning av abscess bör i de flesta fall utföras trubbigt med peang eller fingret.
Vid modifierad König bör man undvika att klippa genom huden vid nagelbandet för att inte få uttalad blödning när stasen släpps. Tekniken är mycket mera skonsam och vi har haft patienter som direkt återgått till älgjakten efter ingreppet. Stor skillnad med lång läkningstid med ursprunglig metod.
Vid främmande kropp på cornea är det viktigt att påtala skillnaden i trubbig och spetsig del av främmande kroppsinstrumentet och att mindre rostring går att skrapa eller fräsa bort.
Vid upphettning av gem till glöd för att punktera nagelhemtom bör man skydda sina egna fingrar (med ett instrument eller kork) som annars riskerar blir brännskadade.
Figuren för axelinjektion blir jag inte riktigt klok på, förstår inte vad som är fram och bak och vilken vinkel som avses. Inte brukar man väl injicera i leden vid luxation?
Vid rektoskopi bör man försöka komma förbi kröken vid 15 cm, om det går ökar informationsvärdet av undersökningen.
Tuppkamvätska för knäartros är helt ute, det var längesen det var modernt, evidensen var svag.
Den enkla ventilen tillverkad ett avklippt finger från en skyddshandske kunde nämnts vid luftning av pneumothorax (bild finns i Lennquists ”katastrofmedicin”). Specialventiler är sällan tillhands när de behövs.
Lokala förhållanden och överenskommelser liksom teknisk utveckling påverkar vilka procedurer vi utför.
Subspecialisterna vill själva ta specialprover för korrekt hantering och preparering. Det gäller till exempel hematologerna. Röntgenologiska bildframställningar har gjort andra undersökningar mera sällsynta, t ex lumbalpunktion.
Barnmorskorna tar i Sverige cellprover från livmoderhalsen, det är läkaruppgift i många andra länder. Här saknar jag tipset att använda tång när det är svårt att komma åt cervix. Man slipper det tråkiga svaret att det inte är representativa endocervikala celler i provet. Det besparar omständiga för patienten oroande omtagningar.
Vi gör inte käkspolningar eller incisioner av halsböld och då visar sig behovet vara mycket litet. Blir paracentes av trumhinnor något att ta med för framtiden, när antibiotikareistensen ökar?

Avslutningsvis vill jag upprepa att detta var randanmärkningar. Boken rekommenderas och kan användas praktiskt i handledning. Det går komplettera med samma kortfattade koncept med ytterligare procedurer. Det blir intressant att se vad som förändras till nästa version.
Kanske skulle boken förutom denna behändiga pappersutgåva ligga på Internet och där med klickbara instruktionsfilmer? Det vore god och modern pedagogik!
Peter Olsson Jokkmokk april 2012

Studentlitteratur tre medicinska böcker
Det stora intresset för Christer Petterssons bok ”Allmänmedicinens vardag – mitt i det mänskliga” ISBN 978-91-44-04867-3 (länk till tidigare presentation) verkar ha gett ett ytterligare utrymme hos förlaget för böcker inom området. Det är åtminstone min tolkning. (det fanns t o m intresse efter vår dragning av ”kontinuitet” på kongressen i Luleå).
Nyutkomna är Rudebeck och Olofsson som presenteras nedan. Så har vi fått tre olika böcker med lite olika sätt att beskriva vår verksamhet. En personligt praktisk, en filosofisk och en mera facklig.
Vad speglar detta, vad är det för bild vi allmänmedicinare vill förmedla och varför och till vem?
Om Du fått välja upplägg och innehåll, hur skulle det då blivit? Läs böckerna och jämför! Dessa genomarbetade böcker skulle behöva uppmärksammas mera, ur alla tänkbara aspekter, inte bara en enkel bokanmälan!
Vi presenterar också den användbara Procedurhandboken./Peter

Filter – tidskriften.

Jag måste erkänna att jag inte kände till tidskriften alls när jag fick ett halvårs exemplar på en gång av min dotter. Först hade jag lite svårt med den ”moderna” layouten men när jag väl hittar till de lite mera djuplodande reportagen och artiklarna blir det mera läsvärt.
De fängslade journalisterna i Etiopien skulle skriva för Filter och redaktionen lär ha fått vittna i rättegången.

Fastnar gör särskilt artikeln om de hotade urskogarna med fokus på ”Steget före” med Mats Karström Vuollerim.
Artikeln lär ha varit utgångspunkt för en censurerad (!) kulturkrönika i Dagens Eko P1 av Johannes Ekman som själv skrivit en bok om ”Skogen”. Författaren Lars Gustafsson var snabb att publicera krönikan på sin blogg.
EKmans radioprogram om Saltkråkan revisited är en pärla bland radioprogram med kultur och idehistoria, Lindgren och Tranströmer.
Åter till tidskriften:
Intressant i Filter var också artiklar om Hannes Råstam, film, böcker, ELsie Johansson, fågelskådare, tennisfamiljen cornella, föerläsarebranchen. Ofta lite längre, personliga intervjuer och friska ifrågasättande perspektiv på olika företeelser i samtiden.
Ibland vackra nymoderna bilder i reklamen.(den gamla vedspisen)
Funderar på vilken målgruppen för tidskriften är.