Intervju

Nu visas arkiv för kategorin Intervju.

Jag är född i Brasilien och kom från en lite stad strax söder om nuvarande huvudstaden Brasília. Min far hade en liten affäri en  stad och min familj miste all egendom efter att Brasília grundades på 60-talet och vi tvingades att flytta därifrån. Vi bodde på många ställen i landet. Sedan

17 års ålder har jag arbetat parallellt med mina studier som det är mycket vanligt i mitt land.

Vid 21 års ålders hade jag lyckats att få ett jobb som banktjänsteman i det största bankföretaget i Brasilien och det hjälpte mig mycket ekonomiskt. Jag studerade samtidigt vid  högskola som började med sjukhusadministration utbildning i tre år och därefter medicin. Efter läkarlegitimation 1985 följde jourtjänstgöring på olika ställen och två års (obetalt) arbete som ST-läkare på reumatolog i São Paulo, Brasiliens lokomotiv stad. Jag försörjde mig genom att jobba på banken på kvällen dvs från kl. 09.00 till kl.3.00 på natten varje dag under veckan och vaknade ständigt ca kl. 06.30. Från 1988 till 1999 var jag företagasläkare på Banco do Brasil som hade när jag började 130 000 anställda och från 1994 även på EMBRAPA den största jordbruksforskning offentlig sektor företag som  med 10 000 anställda. Mit arbete krävde mycket eftersom jag var ansvar i båda företagen för hälsovård och arbetsmiljö frågor med ständiga resor i hela landet och något oreglerade arbetstider.

Tidigare i 1979 försökte jag studera medicin i Sverige. Det gick inte dels på grund av pengar, dels på grund svårigheter att anpassa till sociala villkor som språket till exempel.  I 1999 efter långtids inkubation sa upp mina jobb i Brasilien och fick en plats på ergonomikurs vid Luleå Tekniska universitet men jag ville stanna kvar i Sverige.  Så småningom kontaktad jag Björknäsvård vårdcentral och efter många samtal och byråkratisk huvudbrus fick jag en ”preliminär  tid” som tjänstprovning.  Till slut lyckats jag få läkarlegitimation i 2005 och nu jobbar jag på samma vårdcentral som välkommat mig i 2002.

Jag tycker att Sverige är ett gott land att leva i och upplever att man har tid att planera, organisera och njuta av livet. Dessutom man får inte glömma att det medicinska systemet i Sverige är väldigt attraktivt och kompetent jämfört med olika länder. Det är som mest attraktivt men ”money matters!” naturligtvis och det spelar roll när  man kämpe på att skapa en säkert och lugn framtid.

Jag inte är SFAM Norrbottens webbsida redaktör utan designer. Det var mitt sätt att delta i kommittén.  Jag tycker om att rita, skriva, fota och redigera texter och bilder och använda den erfarenhet som jag har när jag bodde i Brasilien och layout själv kan hjälpa att uttrycka den.

Jag har flera intressen bland annat ekonomi och astronomi, även försökt att patentera små ”uppfinningar” men det krävs massor av resurser.

 

José Santoro, Boden

Beskriv din utbildning och koppling till Kalix!

Jag är född och uppvuxen i Sävast, Boden och gick min grundutbildning till läkare i Umeå. Min släkt äger en liten stuga ute på Rånön i Kalix Skärgård. Jag har tillbringat många sköna sommardagar där, men i övrigt har jag inga kopplingar till Kalixområdet.

Varför Kalix?

Jag ville göra AT på ett litet sjukhus och min man som är jägmästare fick jobb i Kalix. Därför flyttade vi hit. Nu trivs vi båda väldigt bra här i Kalix och tänker fortsätta bo här så länge den känslan varar.

Förebilder professionellt?

Oj. Jag har många. Eller rättare sagt delar av många. Jag beundrar och studerar många äldre och yngre kollegor hela tiden, förkastar det jag tycker verkar dåligt eller opassande för mig och efterhärmar det jag tycker verka funka bra! Så jobbar jag.

Idrottsman och familj? Hur går det kombinera med arbete och jourer?

Idrottsman har jag aldrig varit. Däremot idrottskvinna. Jag har spelat handboll på div1-nivå fram till den dag jag flyttade till Kalix. Då lade jag av och utbildade mig till gruppträningsinstruktör på Träningscompaniet, ett litet men naggande gott lokalt träningsföretag. Min man säger att jag bara bytte ut ett lagspel mot ett annat…

Träningen är mitt vattenhål! Jag tankar ny energi och kommer hem till familjen som en gladare person efteråt. Endorfinist javisst.

Jag GILLAR jourer i lagom mängd. Jag tycker mycket om kombinationen av vårdcentralsarbete och akutenarbete. Jag är också helt övertygad om att jag blir en mer välutbildad och komplett läkare av att delta i jouren.

Jag har också lyckan att vara gift med en man som ALLTID är ledig kvällar, nätter och helger. Det gör det lättare för mig att arbeta oregelbundna tider. Som min äldste son frågar när jag berättar att jag ska till jobbet: ”Vilken dag kommer du hem mamma?”

Hur blev du alkoholspecialisten? Beskriv förloppet

Jag gick en 1-dagars SK-kurs i ämnet och tänkte inte så mycket mer på det. Sen fick jag ett telefonsamtal när jag var föräldraledig med mitt andra barn som då var 6 veckor gammal. Stellan Båtsman, kollega på Kalix VC, hade fått erbjudandet om att föreläsa vid Kommunförbundets utbildningsprojekt om Riskbruk, Missbruk och Beroende. Han hade väl varken lust eller tid utan hänvisade till mig av någon outgrundlig anledning.

Av någon annan och än mer outgrundlig anledning tackade jag ja. Jag trodde då att jag skulle föreläsa för 20 socialtanter eller så. Jag hade fel. Det visade sig vara ett STORT utbildningsprojekt, redan i första omgången var nästan 400 personer anmälda! När jag fick veta det blev jag jättenervös och ägnade stor del av min lediga (?) tid till att läsa på inom ämnet. Jag är med andra ord ingen alkoholspecialist alls, jag råkar bara vara lätt ångestdriven till läggningen och rädd för att göra bort mig. Min kliniska erfarenhet är nog knappast större än någon annans. Någonstans under vägen upptäckte jag dock att det var roligt, och sen har jag fortsatt att läsa på, uppdatera mig och föreläsa inom ämnet. Hur ser du på uppföljning av alkohol AXEL och VAS? Och kritiken av registrering av befolkningens levnadsvanor i journalen? Det här är pinsamt, men just det där med AXEL vet jag inget om. Vad gäller journalregistrering av människors levnadsvanor så tycker jag att kritik kan vara berättigad. Jag är inte för ett system där man får ersättning för att t ex alkoholkonsumtion finns dokumenterad på särskilt ställe i journalen på ALLA. Samtliga levnadsvanor kan ju förändras med tiden, och då gäller det ju också att vårdpersonal uppdaterar försättsblad el dyl regelbundet så att informationen är aktuell. Hur många gör det idag? Jag tycker ändå vi ska komma ihåg att journalen i första hand finns till för att behandlande personal ska kunna ge patienten god vård. Informationen i journalen ska vara relevant och korrekt. Ibland tror jag att vi blir överdrivet försiktiga med vad vi för in i journalen med motiveringen att det vi skriver kan vara stigmatiserande för patienten.

Har Du förslag på hur detta borde utformas?

Säkert, om jag får fundera på saken en stund.

Hur ser du på utredaren Gerhard Larssons förslag om alkoholist-vården?

Jag har läst igenom utredningen och överlag tycker jag att det som finns skrivet på papper är bra! Inte minst de delar som handlar om bättre samordning/ansvarsfördelning mellan kommun och landsting vad gäller missbruksvården. Många faller mellan stolarna idag. Jag tror också på bättre satsningar vad gäller kompetensutveckling och tidig upptäckt. Om vi bara blir lite bättre på att hitta människor med riskbruk INNAN de utvecklat något beroende kan vi med små medel göra stora vinster både för individen och samhället. Däremot drar jag inte den automatiska slutsatsen att vi inom primärvården ska ha som uppgift att ”screena” ALLA patienter gällande deras alkoholkonsumtion.

Beskriv hur jourerna är iKalix och ditt deltagande som st-läkare

Samjouren i Kalix grundar sig på frivilligbasis, d v s det finns inget jourtvång. ST-läkare uppmuntras att delta i jouren. Som samjour tar man emot ”allt som kommer in genom dörren”, dvs både inläggningsfall och primärjoursfall. Man har tillgång till medicinbakjour, distriktsbakjour (ingen officiell jourlinje utan det här har vi löst internt) och narkosjour. Ofta blir man även sökt för att kika på patienter som ligger inne på avdelning samt telefonledes av kommunsköterskor från särskilda boenden. Utöver detta förväntas man ta handledningsansvar för den AT-läkare som tjänstgör samtidigt. De ST-läkare som inte känner sig trygga med att gå samjour kan välja att gå AT-jour (går hem senast kl 23 på kvällen). Min upplevelse är att jag får jobba på rätt mycket under jourerna. Jag sover sällan under journätterna och helg-dagtid kan belastningen ibland vara riktigt hög. Det är både krävande och kul. Det jag tycker är allra svårast är att under jouren axla handledningsansvaret för nya AT-läkare. Vad gäller själva joursystemet och hur det är uppbyggt finns mycket att säga, men det får vi ta en annan gång.

Hur ser du på framitdens org av sjukhuset

Jag ser med spänning fram emot vad närsjukvårdsutredningen skall leda till! Att det blir förändringar tror jag är oundvikligt, men optimist som jag är så hoppas jag att vi som arbetar i Kalix kan få fortsätta driva en bra vård för befolkningen, oavsett om vi gör det som ”Närsjukhus” eller ”Avancerad Vårdcentral”. Det finns många farhågor och hinder, men det gör det ju alltid.

Du försvarade i kommentar signeringstvånget, ser du inga problem med adminstrativa delen av vårt arbete?

Såklart att jag gör. Världen är sällan svartvit. Men framför allt tror jag på att våga ta mitt ansvar och sätta min signatur på det jag faktiskt har gjort. Det finns andra administrativa moment som jag finner mycket svårare och mer tidskrävande än min signeringslista.

När Du presneterade genus och etnicitetstemat i Riksgränsen uppmanade du alla att vara kritiska, hur menade du?

Livet blir mycket roligare om människor runt omkring vågar kritisera, tänka annorlunda och inte automatiskt hålla med om det som är politiskt korrekt. Jag menade nog inget djupare än så.

Vårdvalet har ännu inte inneburit ngn privat etablering i kalix? Hur ser du på det, var vill du arbeta i framtiden?

Privat etablering är på gång även i Kalix om man får tro ryktena. Jag upplever att jag idag arbetar på en välfungerande enhet där jag trivs, inte minst för att jag känner att jag är del av en vårdinrättning som fortfarande vågar ge bra vård till de patienter som har störst behov av det. Jag kan absolut tänka mig att arbeta på en privat vårdcentral i framtiden. Jag är nog varken politiskt eller landstinglojalt fastcementerad eller så. Jag är däremot inte beredd att byta till ett sämre alternativ. Därför väntar jag och ser vad som händer.

Viktigaste frågorna för framtidens allmänmedicin i Norrbotten och kalix?

Kloka politiker (paradoxalt uttryck, jag vet) som förstår att vård i första hand skall bedrivas utifrån behov, inte efterfrågan. Resurser och möjligheter att få fortsätta ge god vård till befolkningen. Läkarrekryteringen!

Kompletterande frågor?

Det räcker nu.

/Moa Bjerner, Kalix

Förebilden Garbo eller e-intervju med förhinder
Alla som varit redaktöter vet att det ibland kan vara svårt att få in texter och svar på frågor. Till detta nummer hade vi glatt oss åt att få presentera en av våra stora förebilder. Men den intervjuade har av oförklarliga anledningar inte sett någon bärande ide i att svara på frågorna, visst är det trist? Gissa vem den utfrågade är? Eller vilket kön den intervjuade har.
Vi funderade på att publicera frågorna men väntar ännu en tid på svar.


Distriktsläkaren som visste för litet… e-intervju med Göran Waller
Min egen professionella utveckling dalade ständigt. När jag var klar med min grundutbildning visste jag mycket. Jag klarade den med glans och fick t o m ihop fina lab-rapporter. Jag visste egentligen under hela tiden jag läste medicin att jag ville bli allmänläkare. Jag längtade bort från Umeå och den skyddade miljön där till att börja arbeta på riktigt. Arbeta på riktigt fick jag göra i Kalix. Egentligen fick jag arbeta alldeles för mycket och dessutom på en dåligt bemannad och dåligt skött vårdcentral. Jag prioriterade hälsan och familjen och blev företagsläkare under ca fem år. Men det var i allmänmedicinen med dess variationsrikedom och i skärningspunkten mellan biovetenskap och människor jag ville vara.

1993 kom jag till den relativt nystartade vårdcentralen på Grytnäs i Kalix. Vi jobbade hårt med bara tre distriktsläkartjänster, varav en var verksamhetschef och mycket borta på chefsuppdrag. Vi slet och professionell utveckling kunde vi inte stava till. Till slut märkte jag min egen stagnation, kom ihåg vem jag hade varit tidigare och blev tilltagande förargad på kollegor som alltid visste hur allt förhöll sig. Jag fick åka på kurs. Jag hamnade på kurs i Maastricht om vårdprogam, att följa vårprogram och utvärdera. Enda behållningen från den kursen var en bokhandel i Maastricht där jag fann en bok av Heynes och Sackett om evidence based medicine. Där fanns äntligen en vettig grund att stå på bland alla medicinska åsikter. Medicinen var i slutet på 90-talet i huvudsak åsiktsbaserad.

EBM är kul. Gamla sanningar som vi andaktsfullt lärt oss föll som korthus. Lustmorden var många t.ex. på östrogenbehandling av klimakteriebesvär. Det räckte att läsa några systematiska behandlingsöversikter för att se hur tokigt det var. Heparinbehandling av peritendinitis crepitans slaktades av en av mina ST-läkare. Vi skrattade gott när vi såg vilken illa genomförd studie som behandlingsrekommendationen grundades på. Nästa lustmord borde bli på vaccinationskampanjerna för influensa men dit har vi inte kommit ännu. EBM är kul. En distriktsläkare i Norrbotten kan med det verktyget värdera medicinska påståenden som levereras av smala forskare vid högt specialiserade enheter. Det roligast jag gjort under min tid som SBU-ambassadör var när jag vid ett möte i Stockholm kritiserade SBU:s egen nyhetsförmedling i SBU-alert om proBNP. Redaktören, en professor i kardiologi tog illa upp men jag hade fakta med mig.

När jag för drygt 10 år sedan fick frågan om att bli studierektor i allmänmedicin tvekade jag inte en sekund. Tänk vilken möjlighet att få lära sig mer! Tack alla ST-läkare som lärt mig så mycket. Tack alla studierektorskollegor som lärt mig så mycket.

Egentligen tycker jag empirisk forskning är inskränkt. Att bygga sin förståelse enbart på det man kan se och s. k. fakta är enfaldigt och tröttsamt. Det är t o m intellektuellt torftigt. Jag kom till en kristen tro i tonåren. Jag har velat utforska min tro, ställa frågor till den, värdera den. Men det låter sig knappast göras med empiriska metoder. Jag började läsa teologi. Det var lika mycket en följd av min nyfikenhet som en följd av den medicinska diskursens (se där vilket fint humanistiskt fackord) torftighet och den illa organiserade primärvården. Jag längtade att göra något annat. Under sex år arbetade jag halvtid som pastor i Kalix Missionsförsamling och halvtid som distriktsläkare.

Efter min medicinska utbildning, min teologiska utbildning, mitt arbete som allmänläkare och mitt arbete som pastor märker jag att jag har en hel uppsättning av olika glasögon som jag kan betrakta en och samma verklighet med. Vilka glasögon jag använder avgör vad jag ser. Det är en rik upplevelse. Vad jag däremot inte ser är motsättningarna mellan olika betraktelsesätt, mellan EBM/riktig allmänmedicin, tro/vetande och sådant.

Jag hade velat organisera min egen läkarverksamhet och Vårdvalet gav en möjlighet tycktes det. Jag kände mig trött på upplägget av primärvård, avsaknaden av primärvårdsideologi, ledningsfrågorna, landstingets hierarki. Men verkligheten kom emellan. Dessutom fick jag erbjudandet att delta i läkarutbildningen i allmänmedicin vid Umeå Universitet med speciell inriktning mot den regionaliserade läkarutbildningen i Norrbotten. Eftersom jag insåg att läkarkandidaterna kommer att lära mig mycket svarade jag ja. Sen har jag märkt att jag lär mig mycket av kollegorna på allmänmedicin.

Jag tror på allmänmedicinen. Den har en unik position i korsvägarna mellan biomedicin, samhälle och kultur. Vi möter människor i livets mångfald och i ”system” som är öppna för en mängd samverkande faktorer. Där ligger medicinens utvecklingspotential tror jag. Att förstå detta samspel och att utveckla förhållningssätt och behandlingsmetoder inom (allmän)medicinen som ger människor möjlighet att leva gott trots sina sjukdomar, begränsningar, handikapp och alla möjliga skavanker, det är en utmaning för oss alla.


/Göran Waller, Kalix


Samtal mellan Andreas Karlsson, numera anställd på den privatägda vårdcentralen Hermelinen, Luleå och Peter Olsson envist offentliganställd distriktläkare i Jokkmokk.
Vi försöker att göra jämförelser och beskriva vad som sker konkret i vårdvalet, och även se framåt, vi ser gärna kommentarer från kolleger till vårt tankeutbyte! Hur påverkar anställning/ägande vårt arbete? Vi hoppas fortsätta dialogen framöver!

Våra val
Vårdvalet har förändrat förutsättningar för vårt arbete. Det finns nu många olika anställningsformer. Man kan va offentliganställd eller privat på hel eller deltid. Man kan äga sin mottagning eller va privatanställd, vikarie eller stafettläkare. Vad styr oss i valet? Vad styr Dig och vad styr mig? Hur stor roll spelar lön, krav, arbetsmiljö, organisation, kolleger, medarbetare och utvecklingsmöjligheter.
Jag har aldrig varit positiv till privatisering, det beror dels på allmänpolitiska ståndpunkter men även olika erfarenheter i Sverige och världen. Självklart får jag acceptera nuvarande regler i Sverige respektera och samverka med ex Hermelinen för patienternas bästa.
Du frågade mig tidigt om min reaktion på ditt val. Hur och varför reagerade kolleger och andra medarbetare och bekanta på ditt val?
Min enda egna erfarenhet av ”privat”vård är från halvåret i Norge där man var offentliganställd dagtid och egen företagare kväll och natt. Det var korrumperande och mycket fokus på taxor.
Även i biståndsarbetet möter man privata entrepenörer. Jag har nog relaterat till mina första erfarenheter från utbildningstiden i Karlskrona där jag såg både för och nackdelar i privatläkartraditionen. Samma kan sägas om offentliganställda.
Din far har varit långvarigt offentligt anställd, påverkar det ditt val?
Hur påverkar våra val utvecklingen?

Jag har heller aldrig varit positiv till privatisering. Dock måste man diskutera vad ”privatisering ”står för. Jag brukar säga att jag har en privat arbetsgivare, annars är det ingen skillnad i uppdraget. Som jags er det är det grundtanken och det känns bra. Man kan fundera på varför man INTE skulle tycka om privatiseringen. Man kan vända på det: Om det fördelas lika mycket pengar till de olika enheterna per patient, är det bättre att man slarvar och administrerar bort pengarna, eller inte använder pengarna effektivt? Jag har svårt att tro att man i dagsläget gör allt optimalt…Enligt min uppfattning så kommer det vara sig patienterna eller vårdenheten till gagn av att göra ett bra, effektivt jobb med ständig utveckling, om överskotett bara hamnar i det svarta hålet. Det är ganska skrämmande när man ser att vissa vårdenheter år efter åt har ett slutresultat på flera miljoner back, och man inte lyckas göra något åt det.

Jag har mött reaktioner av alla slag. Mina bekanta utanför sjukvården var alla positiva. I sjukvården fick jag både gratulationer (ffa från kollegor inom slutenvården och landstingsanställda utanför primärvården), och beska kommentarer. Jag blev både förvånad och ledsen över att det första folk frågade, av de som var negativa, var ”gör du det för lönen?”. För det första är den frågan ganska irrelevant och för det andra undrar jag om de alltid har sett på mig som om jag endast går till jobbet för att få lön. Sen börjar jag istället fundera på hur DERAS inställning är till arbetet. När jag ”funderat klart” kände jag mig övertygad om jag verkligen gjort rätt, eftersom jag har svårt att jobba i en organisation där mina omgivningen antingen anser att jag bara jobbar för pengar eller att för att de själva bara gör det. I den typen av respons och i den typen av frågor, ligger också en oförmåga att se större, att utvecklas och en oförmåga och ett icke medveten inställning mot att göra något nytt.

Angående min far så har jag sällan gjort som han säger, men jag kan säga att mina erfarenheter av hans långa karriär inom landstinget gjorde att jag inte hade svårt för att byta arbetsgivare.

Kärnan i vårt arbete
Mötet med patienter och kontinuitet, det är detsamma oberoende av anställningsform..
Christer Pettersson visar i sin bok ”Allmänmedicinens vardag, mitt i det mänskliga” två olika arbetsätt. Dels akut jourmottagning och dels vanlig mottagning. Bägge kräver en allmänmedicinsk generalistkompetens.
Påverkar anställningsformen, organisationen eller omständigheterna mötet och flödet av patienter?

Osäkert. Jag skulle säga att Vårdvalet kommer påverka allt ovan, men hur och på vilket sätt på de olika enheterna blir spännande att se
Hur tänker Du/Ni Er det nu när ni startar upp? Och hur blir det i framtiden? Kommer Ni att försöka knyta personligt ansvar för patienter till enskild läkare?

Vårt mål är givetvis att ha ett personligt ansvar för en grupp patienter. Man ska dock komma ihåg att d et är en viss skillnad glesbygdsvård och stadsvård. Problemet ligger i att vi inte får säga nej till patienter. Just nu har vi snart 7000 patienter och endast 1,75 anställda läkare. Från och med 1 december börjar Björn Olsson på heltid, men vi växer för fort. Vill man ge bra vård till alla som kommer vill man också kunna säga: ”Du är jättevälkommen till oss, men nu har vi inte möjlighet att ta på oss ansvaret för dig eftersom vi redan har så många patienter”.
Det är en långsiktig process, som är jättejobbig och som tar tid, det märker jag nu när jag tar över ansvaret för Kjells lista när han flyttar hem till Härnösand och startar eget med kollega i vårdvalet.
Hur skiljer sig en arbetsdag för dig på VC Porsön och på Hermelinen?

Skillnaden är enorm, men också patientunderlaget. Porsö Vc är extrem på det sättet att den stora andelen patienter är studenter. De har andra krav, andra förväntningar och andra mål med sin primärvård än de som aktivt bytt till en vårdcentral, oavsett anledning till bytet. Förutom det höga patienttrycket, de höga förväntningarna (och många ganska sjuka patienter) så är dagarna fyllda med organisatoriska frågor, inköp av utrustning, nya rutiner, lokalproblem och nya problem som vårdvalet fört med sig.

När det gäller privatiseringen av skolväsendet har det hävdats att friskolorna lett till pedagogisk förnyelse, men även till segregation. Kan man göra en parallell till vårdvalet? Hur då?

Nej. Det har helt felaktigt skrikits ut i media att ”Hermelinen bara tar unga, frisk patienter. Både av politiker och chefer på andra vårdenheter. VI väljer ingen, patienterna väljer oss. Tvärt emot ser jag att många svårt sjuka patienter byter för att de inte är nöjda. Ffa med psykisk ohälsa eftersom den vården är så eftersatt i Norrbotten. Vi kan inte räkna på vårdtyng, men vår vårdcentrals patientåldersfördeling sticker inte ut jmf med Luleås vårdcentraler. Viktningen är ca 1,0, och det är rätt högt i Luleå jmf med andra vårdenheter.

Jag är helt övertygad om att man inte kan överföra de negativa erfarenheterna från Stockholm till Norrbotten; Det är en annan del av Sverige, vi har ett helt annorlunda ersättningssystem och Luleå är inte lika stort och segregerat.
Det har även talats om vinster i privat skattefinansierad verksamhet i valrörelsen. Spelar det någon roll?

Nej. Du ska inte tro på allt som sägs i valtider eller i tidningar Peter…

Vad behövs för att övervaka kvaliten? Det måste utformas utan att fördärva för alla seriösa, hur utformar man uppföljning som är vettig? Prestation, kapitation och tak. Är avvägningen lagom?

Vi vill och måste följa samma mål som landstingen ger oss. Jag, liksom du, anser att vissa av dessa mål saknar evidens och är helt missvisande. Vad är endpoint på att räkna antalet UTSKRIVNA FAR-recept?Vi kommer givetvis föra fram våra synpunkter på de målen när vi anser att de är helt irrelevanta och missvisande.

Utöver det kommer vi internt göra en egen uppföljning, t ex PV-kvalitet, antal jourbesök utanför dagtid, antibiotikaförskrivning osv. Jag tror att det är här man kan göra den stora nyttan, men det spelar ingen roll ii vilken sorts organisation man arbetar.

Konkurrensen på en marknad kan ju leda till avarter, på alla håll. Hörde om erbjudanden av hälsokontroller med provbatterier som ex professionen är tveksam till. Finns här en skillnad offentlig/privat?

Nej. Inte inom vårdcentralen Hermelinen. Sen finns det rent privat sjukvård eller sjukvård som finansieras av försäkringstagare. man måste lära sig och komma ihåg att det är helt olika saker.

En sak som jag fundera på är att många patienter kommer till oss och hävdar att de t ex ”alltid fått en hälsoundersökning” på sin förra vårdcentral. Jag tror att sådana avarter förekommer överallt. Fördelen med vår koncern är att vi då enkelt kan säga att ”visst kan du få det, men boka då en tid på företagshälsovården”. i Jokkmokk är det svårt att hänvisa patienterna.

Många som jag pratar med, liksom du, berättar att ”de hört att Hermelinen görs det och det”. T ex att vi skulle ha 7 semesterdagar mindre, är tvingade att skriva remissser till slutenvårdsremisser till det egna företaget osv. Förutom att alla saker som folk har hört är helt felaktiga så är det psykologiskt intressant att det blir på det sättet. Många kollegor har i alla år knutit näven i fickan, muttrat i fikarummet och på sitt rym slitit sitt hår över tokigheter i landstinget. Nu när det finns andra alternativ så kryper man mentalt ihop och letar på fel ”om dom andra”. Som konkurrent gläds man å andra sidan åt det, men varför inte istället tänka att man nu har världens möjlighet att göra nått bra på den egna enheten. Ställa sig frågan: ”vad ska vi göra nu?, Hur kan vi bli bättre”. Inkonsekvent och destruktivt, men bra för oss.

Frihet, avgränsning och FoU
Frihetgraden i arbetet? Skiljer den? Möjligen paradoxalt friare i offentligt?Till ex kan en kollega argumentera här för att inte ta betalt för sjukintyg via telefon, är det möjligt i privat verksamhet?

Än så länge ser jag ingen skillnad. Varför skulle det vara skillnad? Menar du att ni inte har en ekonomisk kontroll på de landstingsägda vårdcentralerna (det låter i så fall VÄLDIGT oroande). Jag tror att du glömmer att det är en lika ny tid för landstingsägda vårdcentralerna som för de privatägda vårdcentralerna. VIlket är bra, man får inte slösa bort pengarna.
Hur beskrivs detta i Beställningen? Det finns en risk för alltför mycket styrning av konsultationen, med registreringar och fasta formulär? Nu ska extra ersättning utgå för register och projekt.

Det är bara att läsa i beställningen hur detta beskrivs, Ni har samma beställning från Landstinget, samma krav. ”Att mäta för att Leda” (eller ”Att mäta till Leda”) har länge varit den högsta ledningens ledord…

Skiljer vår uppgift individ / grupp, folkhälsa?

Nej.

Har vi vår uppgift från patient eller beställare?

Oklart tycker jag. Vet du? Ordet ”uppgift” är för komplex. I detta ligger uppdrag, styrning, utvärdering osv. Men i slutändan är det alltid patienten, vi har en politisk styrning, och politikerna är folkvalda/patientvalda.

Gränssnittet – Hur har diskussionen gått kring exempelvis ansvaret för hjälpmedel, provtagning, läkemedel, rtg, MR? Hermelinen har väl (eller planerar?) egen MR och det måste väl påverka kösituationen. Hur har Ni löst omfattning av BVC MVC.

Ansvaret är det samma. BVC och MVC det samma. Det är ju själva grundtanken med vårdvalet. Inte att ge möjligheten att starta en privat verksamhet med egna regler. Vi har ingen egen MR än, men en slätrtg är beställd. Självklart kommer det underlätta och fungera lika bra som det har gjort på gelsbyggdsvårdcentralerna, patienten kan få den genomför direkt om så behövs, utan att skickas 1 mil enkel väg för us och sen tillbaka till vårdenheten.

Hur gör Ni om patienter i särskilt boende tecknar sig? Kan man beskriva detta, samverka och undvika överföring av kostnader.

Vi har samma uppdrag som alla andra, återigen. Jag uppfattar det som du inte riktig förstått skillnaden mellan den gamla modellen med privat vårdgivare och en privatägd vårdcentral i Vårdvalet? Skillnaden i och med vårdvalet är att  det blir mer tydligt vem som skall utföra det. Våra sjukgymnaster och arbetsterapeuter gör samma jobb. Problemet kan uppstå när vi endast har en eller några få boende på ett boende eller på ett boende på annan ort, tex i Haparanda. Då blir det enklare och billigare att köpa tjänsten av annan enhet. Man kan tycka att det då är onödigt att de har listat sig hos oss, men man måste komma ihåg att patienten själv har gjort det valet. Orsakerna till vårdcentralbytet är många, men i slutändan så har patienterna upplevt att deras tidigare vårdcentral inte har motsvarat deras förväntningar.
Du har förklarat att vårdcentralen är en särskild del av koncernen. Hur påverkar anknuten forskning (mest läkemedelsprövningar i olika faser?) förskrivning och utredningar? Inte alls?

Inte alls. Det är helt skilda saker. Jag anser inte att FOU-verksamheten inom landstinget påverkade min förskrivning tidigare heller.

Utbildnings och forsknings möjligheter – skiljer det? Under utbildningen har du gått FoU.kursen, kommer det att erbjudas ST hos er? Har Ni ST-läkare?

Ja, det kommer att erbjudas. Vi vill (och är dessutom ålagda) att utbilda elever, kandidater, AT och ST. I januari har jag min första medicinstuderande.

Dock har landstinget inte helt gjort klart hur det kommer att fungera med ersättning osv.

Vi läkare får 10 dagar per år med betald utbildning, inkl resor och traktamente, för specialister. Utöver det kommer den interna utbildningen.


Påverkas möjligheten att delta i ideellt arbete? Fackligt och vetenskapligt deltagande i ex DLF SFAM ?

Inte som jag ser det.
Hur påverkar konkurrensen och driftsformen vår syn på krävande patienter vad gäller intyg, utredningar, beroendeframkallande medel. Finns det lönsamma och olönsamma patienter? Blir det mer uttalat nu? Eller blir det en naturlig fördelning där alla får sin beskärda del?

Vårdvalet påverkar vår syn på det, men inte vilken arbetsgivare man har. När jag var landstingsanställd har jag gått kurser där jag ska lära mig att ta mindre labprover, skriva ut billigare mediciner och inte remittera till privat sjukvård eftersom det belastar min vårdcentrals budget. Jag tycker att det är bra att man har en övergripande, kontinuerlig diskussion om kostnader, men aldrig på individbasis.

/Peter och Andreas

Årets Anders Lindman- stipendiat är Maria Truedsson. Hon får stipendiet för sin djupa förståelse av Allmänmedicinens betydelse för människors hälsa och för sitt envisa och kloka sätt att kraftfullt kämpa för Allmänmedicin på alla arenor som tänkas kan.

Pristagaren har i år utsetts av ett särskilt utskott av styrelsen på initiativ av prisinstiftaren, så att jäv ej uppstått. Här följer e-intervju med stipendiaten:

Varför blev jag allmänmedicinare i Hortlax jag bestämde mig för att bli doktor därför att jag visste att jag behövde ett yrke där jag skulle kunna försörja mig själv och mina barn. Och om man blev doktor skulle man alltid få arbete,så jag var jätteflitig i skolan och ambitiös och tog mig in på läkarutbildningen i Lund,. och så gick jag där och hade svårt att känna mig hemma.
Av en tillfällighet kom jag att göra AT i Piteå det var Christer Anderssons fel eller förtjänst. Men jag var hela tiden inställd på att jag skulle åka tillbaka till ´Skåne och bli gynekolog när jag var klar med At, men  när jag kom ut i primärvården kände jag med det samma att jag hade kommit rätt. Äntligen begrep jag vad jag skulle kunna göra som doktor, och jag fick vara med och bestämma. Och när jag väl visste att det var allmänmedicinare jag ville bli fick jag stanna i NOrrbotten för det var ju här den ledande allmänmedicinen fanns, (skåne hade då ingen allmänmedicin värd namnet). och då blev det också självklart att jag skulle börja i Hortlax hos Christer Nordenhäll, vi hade följts åt i flera år då.

Sen gick det aldrig att flytta härifrån för här fanns så många starka kollegor som drev allmänmedicinen framåt och som inspirerade.(anders lindman, ulf måwe kenneth widäng meta wiborg  med flera

Hur kan man behålla skånskan efter ett helt liv i Norrbotten? Det handlar om identitet och att veta vem man är, när jag kom hit upp hade jag levt 28 år i Skåne jag var skåning och har aldrig kunnat bli något annat, att byta språk hade varit föräderi. Men det är en lustig fråga för varför skulle jag inte prata skånska, Det är ingen som frågar Kenneth eller Bibbi eller dig själv för den delen,

Några diagostiska triumfer har jag nog aldrig gjort, jag har oftast begripit när det har varit något allvarligt fel, men ngr triumfer har jag inte firat.Men min starka sida har nog varit att jag har vågat lita på när jag bedömt oklara fall och vågat avvakta och lita på min känsla att detta ligger på ett annat plan, och inte driva utredningar in absurdum. Det finns flera patientkontakter som jag känner stolthet över att de fortfarande är mina patienter och att de vill att jag också skall ta hand om deras barn.Och mina diagnostiska triumfer är nog att jag har patienter på min lista som jag har skött i många många år.För många år sedan skötte jag en kvinnlig patient som skulle dö hon var ett år äldre än jag själv och hon hade en son som var lika gammal som minmitt i puberteten och jag glömmer aldrig hans ilska., det var tungt..men han och jag fortsatte att ha kontakt och när det strulade kom han alltid till min mottagning, sen hittade han en kvinna som han ville leva med och även hon var min patient, och i flera år fick jag ta hand om bägge . ,men nu har de rätt ut sina liv och kommer till mig med sina barn trots att de inte bor i vårt upptagningsområde. Det är nog det som är min kliniksa triumf att patienterna vill gå kvar hos mig fast jag inte alltid har gjort kliniskt rätt .

Vad har handledningen gett? Hur fick du priset ”Årets handledare?” vilka egenskaper var det som premierades? det är fantastiskt roligt att sätta sig ner och titta på hur en yngre kollega arbetar, få en massa ideer , och framförallt att försöka förklara varför man gör som man gör  varför fick jag priset   för att jag hade en st läkare som kunde formulera hur roligt hon hade haft under sin st tid. och jag vill tro att det också kanske berodde på att jag hade lyckats förmedla en trygghet i yrket.  men hon var så bra , så det var ingen svårighet att handleda henne, men om man inte  handleder unga doktorer finns risk att man stagnerar

Vad har studierektorskapet gett Dig? jag blev studierektor en gång i tiden därför att jag var så frustrerad över alla yngre entusiastiska kollegor som slutade i yrket för att de inte hade fått ngn handledning  och som hade arbetat i dåliga arbetsmiljöer. så det var jag tvungenatt ändra på..Men jag blev nog  också studierektor i  absolut rätt tidpunkt för det gav mig en möjlighet att göra något annat än bara patientarbete. hade jag inte fått detta andrum så är jag inte säker på att jag har orkat. studierektorskapet har varit det som har fyllt på min ryggsäck så himla kul att arbeta med alla dessa entusiastiska och duktiga st läkare och peppa dem att våga tro på sig själva. och att få dem att förstå att de äger makten att förändra sin situation

Hur motiverar Du kort att unga ST läkare ska bli medlemmar i SFAM, där Du varit aktiv och sekreterare och ordförande i flera år? För mig är det enkelt, utan allt det arbete  man har lagt ner från sfam hade vi inte haft ett fungerande studierektorskap och en så välutvecklad st utbildning som vi har i allmänmedicin vi ligger ju hästlängder före de andra specialiteterna  därför måste man vara medlem i SFAM

Hur ser du på kollegialitet, dvs samverkan med ex Christer N – vad betyder det?
Superviktigt det är jätteviktigt att bekämpa ensamarbetet.man måste vara omgiven av kollegor som man kan diskutera med och som man kan driva arbetet framåt med, hur granskar man sitt arbete om man inte har kollegor som man pratar med, vår vårdcentral skulle inte vara där den är i dag om inte vi hade varit ett gäng som diskuterade allt även våra tillkortakommande, och det är dessutom viktigt att kunna dela arbetet under olika faser i livet.

Varför blev Du inte chef? Det har aldrig behövts jag har hela tiden haft en mycket bra chef som jag har litat på till 100 procent och som har litat på sina medarbetare och som har hört vad vi har sagt,  jag har haft ett inflytande över min situation utan att vara chef

Rollen som kvinnlig läkare? Stödet i ”kvinnogruppen” (som i bakgrunden styr hela vår värld)
Vår kvinnogrupp för många många år sedan var vi 6 kvinnliga distriktsläkare här vid kusten som kände att vi behövde varandra och det gör vi fortfarande, vi träffas med stor oregelbundenhet , nu diskuterar vi kanske inte alltid allmänmedicinska frågor men vi har stöttat varandra i våra olika karriärvägar och vi har stöttat varandra i olika faser i privatlivet och vi har haft mycket roligt och nu planerar vi att fira en 60 åring i samband med Nordiskt möte i Tromsö nästa vår och vi skall gå på våra begravningar när det blir dags

Vad är det viktigaste som hänt  (med allmänmedicinen) under ditt yrkesliv.
V
år identitet har stärkts och det är kul att det nu finns så många fler som verkar välja allmänmedicin för dess egen skull och inte bara för att det är ett sätt att få ett jobb, men vår ställning är ju definitivt inte stark och vi är fortfarande inte självklara i många slutenvårdssammanhang och absolut inte bland många patienter runt om i landet.  och superspecialiseringen blir bara mer och mer omfattande.

Hur ser Du på utvecklingen av norrbottnisk och svensk allmänmedicin framöver?
Ibland blir jag mycket pessimistisk och tror att jag har levt i en 30 årig parentes, vi har sett hiur vi har blivit fler men samtidigt så är vi fortfarande långt från 1 doktor på 1500  och fortfarande är det inte självklart att det är primärvården som är basen för alla sjukvård och att det krävs en väl fungerande primärvård för att sjukvården skall bli så ekonomisk som möjligt.  och jag är bekymrad för alla besparingar  det här kan utvecklas mycket mer

Vad ska Du göra med 50% ledigt?  Tja jag skall andas, bli lite mer social, försöka träffa mina barn lite oftare under året , de bor i södra Sverige och jag här, försöka få energi till att då och då bjuda vänner på middag,. kanske inte alltid somna i soffan på fredagkväll, läsa fler böcker och kanske städa någon gång,  i början av sommaren var jag ledig 2 veckor och efter det kände jag mig så inspirerad att jag putsade fönster, och såg att det fanns fogar i tegelväggen på¨huset mitt emot mitt.

Hej Lars Grundström!

Om jag förstår rätt så är Du vår (allmänmedicinens) representant i VAS+.

Vi är väl många som inte riktigt förstår vad det innebär.

Tror Du att Du skulle kunna presentera något av visionerna helt kortfattat?

Jo, jag var med i steg 1 eller vad man ska kalla det om VAS+, som började förra årsskiftet och vår medverkan avslutades innan sommaren. Det gick i stort sett ut på att klarlägga de olika processer och flöden som fanns för patienten och vilka processer osv som detta gav upphov till i ett datasystem. Sedan har projektledningen arbetat med att skriva färdiga kravspecifikationer till olika dela av systemet, en hel del av arbetet gäller också ”baksidan” som vi användare inte ser något av. Detta blev klart sent i höstas. Jag har endast varit involverad i journaldelen, inte bokning, remiss eller andra delar av projektet. Jag trodde när arbetet startade att man skulle diskutera på en mer användarnära nivå –lite mer på samma plan som frågorna du ställer nedan- och försökte föra in åsikter om konkret funktionalitet med varierande grad av intresse. Senaste tiden har diskussion om detta kommit igång och projektledarna har börjat fråga några olika användare om VAS-användning ”på verkstadsgolvet”. Jag ska träffa en av dem i eftermiddag.

Några saker vet jag dock (tror jag). VAS+ kommer att bli mer integrerat mellan öppen- och slutenvård, dvs det kommer att bli lättare att få en bild av patientens väg genom sjukvården; vårdkedjan. Formulärnamnen kommer att försvinna. Layouten blir mer lik kommersiella program med snabbkommandon av standardmodell. Sökorden kommer att vara hierarkiskt indelade i tre nivåer (detta och den närmare intergrationen i systemet medför konsekvenser för hela NLL; arbete pågår i Hälsoinformatik för att strukturera om och förbättra sökordskatalogen). Systemet kommer också att kopplas till VIS (NLL:s nya dokumenthanteringssystem som sjösätts enligt planerna efter sommaren) så att man kan läsa/länka till rutindokument etc från journalen.

Så egentligen kan jag inte säga så mycket konkret om hur det faktiskt kommer att bli. Jag tror att VAS+ blir bättre än VAS!

Kanske kan jag återkomma senare?

Vänl hälsn

Lars Grundström, Råneå

Vad är det för uppdrag Du fått?

-SMO, vilket betyder stabsläkare för den svenska militära insatsen inom KFOR i Kosovo. Förkortningen betyder Senior Medical Officer

Hur sker rekrytering?

-Annonserades i dagspress.

Hur ser en arbetsdag ut? Vad gör en stabsläkare? Har Du patienter?

-Min huvuduppgift är att vara medicinsk rådgivare i stabenn dvs ungefär som en chefsläkare. Vi är två läkare där så när det gäller patientarbete i huvudsak för de svenska soldaterna kommer vi att alternera. En av läkarna är alltid jour med 30 minuters inställelsetid.

Vilken militär grad har du?

-Major (sk civil major, jag har vita gradbeteckningar på uniformen eftersom jag är ”non-combattant”)

Vad är drivkraften för att ta uppdraget?

-Egentligen mest sugen på att prova något nytt som jag aldrig gjort.Tidigare uppdrag utomlands? (och arbete med internationella kontakter i öst?) -Arbetat med primärvårdsprojekt i Murmansk och St Petersburg samt varit svensk representant i en internationell arbetsgrupp för att främja insatser mot infektionssjudomar i Östeuropa.

Hur har Du utbildat Dig, förberett Dig, för detta?

-Inryckt sedan 1/2 för dels viss militär utbildning med inriktning på att ta hand om skadade vid eventuella incidenter (ett slags militärt ATLS), dels stabsutbildning. Just nu förlagd i Göteborg på något som heter Försvarsmedicinskt centrum för utbildning. Till Kosovo åker jag 29/3.

Vad betyder KFOR, hur känns det att ha NATOmärket på ärmen?

-Kosovo Force. Det är OK även om jag blev lite förvånad först.

Planerar Du ytterligare uppdrag?

-Nej, men man vet ju aldrig…

Hur klarar man sig hemma utan Dig?

-Det går nog bra. Marianne Norlund som chef, och Ann-Sofie Karlsson som MLA är ett kanonteam. Men det är klart, det är ju brist på allmänläkare i Norrbotten så det kan vara knepigt, vi hyr in stafetter.

Du frågade i ett annat mail om jag kunnat tänka mig att åka till Afganistan. Det är inte aktuellt, där söker man narkosläkare och kirurger i första hand

/Peter Olsson, Jokkmokk

Taggar: , , , , ,

LÄKEMEDELSSTUDIER I PRIMÄRVÅRD
Vi ställde följande frågor till Johan Nordberg Malmbergets Vårdcentral:
Frågor:
Hur började det?,
vilka studier?,
på vilket sätt deltagit?,
slutsatser?,
vad kan man lära?,
finns tveksamheter eller etiska problem?
Framtiden?

Angående dina frågor:

1. Som nyfärdig Allmänmedicinspecialist, fick min tidigare mentor o Handledare under AT-tiden i Gällivare , Gustav Melin mig intresserad av Läkemedelsstudier. Han berättade en del om den nyligen avslutade Nordil-studien. ( omkr 1995 ).
2. Omkring 1996 sökte man Distriktsläkare som kunde vara prövare i Ascot-studien och Gustav frågade om jag kunde tänka mig att delta. Det var en Fas 3 studie, med mål att avgöra om blodtrycksbehandling med B-blockerare och tiaziddiuretica var lika bra, bättre elller sämre på att förebygga allvarlig hjärthändelse jämfört med en kombination av ACE-hämmare och Ca-blockerare. Dessutom gav man i en substudie atorvastatin eller placebo till 5000 patienter med för den tiden normala blodfetter. Studien pågick totalt i ca 5 år och ca 20 000 pat var med i skandinavien o GB.
3. Jag hade 10 pat med i Studien och gick samtidigt via Läkemedelsbolaget en utbildning i GPC dvs good clinical practice. Det är en förutsättning för att medverka i läkemedelsstudier, och som säkerställer patientens rätt till god o säker vård under studietiden.
4. 2002-2007 var jag med i ytterligare en Fas 3, BT-studie, Accomplish, vars syfte var att utröna om en fast kombination av ACE-hämmare och Tiaziddiuretika var lika bra, bättre el sämre än en fast kombination av ACE-hämmare och Calciumblockerare för att förebygga allvarlig kardiovaskulär händelse som Stroke hjärtinfarkt bla a.
5. Studien hade nästan 6000 pat och avbröts också den i förtid ur patientsäkerhetssynpunkt när man såg att det fanns en klar skillnad mellan armarna. I denna studie hade jag 32 patienter.
6. Under 2008-2009 var jag också med i en 3 månaders Fas 2 studie, med testning av ett nytt läkemedel, som inte riktigt nått marknaden ännu vad jag vet. Jag försökte inkludera ca 10 patienter men endast 1 fullföljde hela studietiden.

I studierna har jag varit prövare, vilket innebär att jag har haft hela ansvaret för att studien löper som den skall, att rätt patienter inkluderas, att organisationen fungerar med provtagning, återbesök, medicinhantering, och datahanteringen. I den första studien gjorde jag allt själv men i de 2 sista har jag haft en studiesköterska till hjälp.

Jag har inte haft några betänkligheter att vara med i de 2 första studierna då de svarat på frågor som jag redan ställde mig själv i den kliniska vardagen. Är den ena medicinen bättre än den andra. Hade statiner effekt på dåtidens normala blodfetter för att skydda hjärtat. Inga mediciner var nya, utan de var beprövade och vi använde dem redan.

För arbetsgivaren var Studierna bra, Läkarbesöken betalades av bolagen, ALLA BT-mediciner, både de i studien o de som behövdes utanför studien betalades av Läkemedelsbolagen så länge studierna pågick. Jag gjorde studierna på arbetstid, och fick som vanligt hjälp vb av sköterskor sekreterare o undersköterskor. Pengarna vi fick i studierna gick till hela personalen.

För patienterna var studierna också bra. Patienterna var positiva. -Äntligen var den någon som brydde sig lite extra. Doktorn gav t o m ut sitt personliga mobilnr för att bli nådd direkt om något hände dem. De fick kontroller 2 ggr/år istället för en gång/ år. Besöken var gratis, Läkemedlen var gratis, resan t VC var gratis,och ÖVER 80 % av alla patienterna –Diabetes eller Ej nådde målblodtrycket. Pat var även glada över att kunna hjälpa till med att få fram vad som var bästa BT-behandling, för kommande generationers skull.

Den senaste Studien Fas 2, var jag betydligt mer tveksam till att medverka i. -Nytt okänt läkemedel.
Den var helt digitaliserad, m svårarbetade program. Det var svårt att hitta rätt patienter o det fanns så många om o men när man inkluderade patienterna. I och med placebobeh jämfört med nytt läkemedel i olika doser, blev det också nödvändigt att någon patient fick avsluta studien och påbörja sedvanlig behandling när Blodtrycket steg för mycket. Jag sökte lämpliga pat bland våra ca 9 000 pat på mott samt m hjälp av FH på orten men patientunderlaget var inte tillräckligt.

Sammanfattningsvis har Studierna givit mig mycket på det personliga planet.
Utbildning i GCP, Externa Forskare från Sverige o utlandet har föreläst om hjärtkärlsjukdomar i omgångar. Nära samarbete med blodtrycksintresserade Doktorer som Bo Karlberg Umeå, som hjälpt till med behandlingsråd under studietiden, samt senare. På gott och ont men övervägande gott kommer man ofelbart mkt nära sina studiepatienter, vilket varit givande. Lite av gräddfil måste det bli för studiepatienterna, eftersom du som prövare så gott som omedelbart behöver få reda på om det hänt dina patienter något.

Jag har aldrig känt några tveksamheter eller etiska problem med att medverka i Läkemedelsstudier eftersom jag aldrig tagit emot gåvor, lön eller ersättning från dem utan allt har gått till arbetsplatsen o hela personalen. För patienterna var det också win-win enligt ovan. Nya Fas 2 studier är jag i framtiden tveksam till. Däremot har det känts bra att ha kunnat vara lite delaktig i att ta fram nya rön som medfört ändrad praxis när vi behandlar våra blodtryckspatienter och skyddar dem från hjärt och kärlsjukdomar.

Även i framtiden behövs läkemedelsstudier för att få fram bra och säkra läkemedel, och SKL har klara avtal med Läkemedelsindustrin som reglerar inte bara umgänget med dem, utan det står också i avtalen att vi i sjukvården bör medverka till fortsatt utveckling i samarbete med LI i mån av kunskap och möjlighet.

Johan Nordberg Dl, Malmbergets VC

Varför vill man bli verksamhetschef?
Jag heter Magnus Tufvesson, är specialist i allmänmedicin, och tillträder som verksamhetschef på Hortlax Vårdcentral 2010-01-01.

Jag fick en förfrågan av Sr redaktör Olsson att skriva några rader kring mina tankar om att vara doktor och chef. Här följer några frågor och svar.

Varför vill du bli verksamhetschef?
Grunden är att jag vill vara med och påverka min vardag. Jag tycker mycket om ledaruppdrag och har haft ledaruppdrag i flera olika sammanhang tidigare i livet.

Vad förväntar du dig av chefsskapet?
Jag tror det kommer bli roligt, intressant och tufft.
Jag kommer säkert klämmas mellan medarbetarnas och de högre chefernas förväntningar.  Detta ingår i jobbet. Å andra sidan får jag möjlighet att vara med och bearbeta och förhoppningsvis kunna påverka flera frågor. Jag förväntar mig få fortsätta leda en fantastisk vårdcentral där personalen har en positiv grundinställning och en övertygelse om att deras insats har betydelse för den enskilda patienten.

Är det inte bara en massa jobb utanför ordinarie arbetstid och ingen som tackar en när man blir chef?Det blir säkert mycket jobb, förhoppningsvis inte allt för mycket utanför arbetstiden. ”Tacket” tror jag kan komma av och till men samtidigt blir jag ansvarig för det som inte blir rätt så det kommer säkert komma kritik också.

Finns det några fördelar att bli chef?
Det största fördelen är att få vara med och påverka. Ibland kan man påverka en fråga så lösningen blir bästa möjliga. Ibland är valet mellan det sämsta och det näst sämsta, då är det näst sämsta det bästa man kan åstadkomma. Det kan vara svårt att förklara att det näst sämsta var det bästa alternativet hemma på sin arbetsplats.

Varför ska en doktor vara chef? Är det inte bättre att någon annan personalgrupp är chef så kan doktorn göra det hon/han är bra på när vi har brist på doktorer?
Om flera personer söker ett chefsjobb tror jag att den som har bäst ledaregenskaper ska ha jobbet. Det handlar främst om personlig lämplighet. Det finns bra och dåliga chefer inom alla yrkeskategorier.

Jag tror att en läkare har en stor fördel i att kunna verksamheten och ha ett stort medicinskt kunnande. Om man har en bra medicinsk bakgrundskunskap är det lättare att sätta sig komplexa medicinska frågor där flera parametrar ingår. Dessutom brukar de flesta personer ha lättare att hantera sin egen yrkesgrupp, jag tror därför att en läkarchef har lättare att hantera läkargruppen.

Det ska givetvis ges förutsättningar för läkare att vara chef. Förr såg nog läkare chefsskapet som ett tilläggsuppdrag, i dagens läge blir det svårt med denna inställning. Man är alltid chef men en del av sin tid lägger man på patientarbete och en del på administration och chefsfrågor.

Jag är övertygad om att det finns flera goda chefsämnen bland läkarkåren och jag är glad att ST-läkarna i nll nu har ledarskapsutbildning.

/Peter Olsson, Jokkmokk

ST i USA

E-intervju med Jona Karlsson

Vad har du för bakgrund (vem är du, utbildning osv)
Jag är född och uppvuxen i Övertorneå och gick läkarutbildningen i Uppsala. AT gjorde jag i Växjö och blev klar 2007. Därefter har jag vikarerat i primärvården, bla på Övertorneå VC.

Varför valde du att göra din ST i USA?
Jag har en tid haft funderingar pa akutläkar-ST i USA och när min sambo blev erbjuden ett jobb i Atlanta bestämde vi oss för att flytta och att jag skulle försöka komma in på den utbildningen.

Vad krävdes för att bli antagen?
Som utländsk läkare krävs att man tenterar av den amerikanska läkarutbildningen inkluderande ett prekliniskt, ett kliniskt och ett praktiskt sit-in-liknande prov (USMLE step1 och 2). För att sedan kunna få ett arbetsvisum (till skillnad från ett studentvisum där man förbinder sig att återvända till hemlandet i två år efter avslutad utbildning), behöver man göra ytterligare ett teoretiskt prov (USMLE step 3). Som icke-amerikan fordras bra resultat på dessa prov for att kunna konkurrera med de inhemska läkarna. Stor vikt läggs på skriftliga omdömen. Priset för alla dessa prov exklusive litteratur och resor till testcentra är närmare 3000 USD.
I USA ansöker man centralt till olika ST-utbildningar och blir sedan kallad till intervju. Efter att intervjuer hållits rangordnar de ansökande sina val av utbildningar. Ledningen för utbildningarna rangordnar i sin tur de ansökande och dessa rangordningar jämförs sedan, ”the Match”. I mitten av mars tillkännages vilken utbildning man matchats till. Landets alla ST-utbildningar börjar 1:a juli varje år.

Vad finns det för skillnader mellan den svenska och den amerikanska kliniska utbildningen?
ST-utbildningen är mer styrd i USA. Det finns noggrant utformade målbeskrivningar och varje vår avgör ledningen om varje ST-läkare uppfyller kraven för att bli befordrad till nästa år. 5 timmars obligatoriska föreläsningar hålls varje vecka och varje månad förekommer kunskapskontroller. Regelbundet erhålls skriftlig feed back från specialister man arbetat med. För att bli certifierad specialist krävs avlagd skriftlig och muntlig examen.
Generellt är utbildningarna tidsmässigt kortare än i Sverige men de flesta ST-läkare är schemalagda kring 60 timmar/vecka, internmedicin och de kirurgiska specialiteterna upp emot 80 timmar. Nyligen infördes en regel om högst 80 timmar per vecka. Ett tidigt intryck jag fått är att det här i USA finns en inställning om att ST:n är den tid man lär sig yrket och då måste anslå mycket tid till den. I Sverige ser vi, åtminstone i större utsträckning, yrket som ett livslångt lärande. Detta avspeglas också i lönerna -en nyfärdig specialist i USA tjänar ofta lika mycket som en med lång erfarenhet.
Av rättsliga skäl samt för att kunna ta betalt för läkarbesöket måste varje patient mer eller mindre undersökas av en specialist. ST-läkaren presenterar varje patient för specialisten som sedan tar en titt pa patienten och signerar journalen. På akutmottagningar där ST-läkare utbildas får specialisterna därför en mer övervakande uppgift.

Hur ser en arbetsvecka ut?
Arbetsveckan for akutläkaren ar uppdelad i skift (8-12 timmar) utan jourpass. På andra kliniker är man jour var 3:e till 8:e dag. Jourpassen verkar generellt vara 30 timmar.

Lön som ST?
40-50000 USD/år. Ingen ersättning utgår för övertid eller jourer.

Lön som klar?
Lönen beror på specialitet. 150 000 USD/år och uppåt. Läkare inom kirurgiska specialiteter tjänar mest. I den privata sektorn avlönas läkaren efter hur mycket vård som ges.

Vad är det för upplägg på ST:n (tid, placeringar osv)
Första året på ST:n är som en blandning mellan allmäntjänstgöring och randning. Man gör månadslånga ”rotations” på olika, för specialiteten ”närbesläktade”, kliniker. Resterande år hänges mestadels åt den valda specialiteten. Efter ST:n finns det som i Sverige möjlighet att göra en subspecialistutbildning, ett sk fellowship.

/Jona Karlsson, Atlanta

Här kommer en länk till föreläsningen på Läkarsällskapet.

Och en annan intervju:

/Andreas Karlsson, Luleå

E-intervju med Christina Brändström

Något om din bakgrund?

Jag är västerbottning. Efter studier i Göteborg och Umeå flyttade jag till Luleå 1970. Valet av Luleå orsakades av att min make som infödd Luleåbo inte kunde tänka sig annan bostadsort.

1973 påbörjade jag min allmänmedicinska utbildning på Gammelstads vårdcentral under ypperlig handledning av Karl-Erik Wikberg som då var ende ordinarie läkare i Gammelstad. Sedan dess har jag förutom randutbildningar i Luleå, Piteå och Boden varit Gammelstads vårdcentral trogen fram till hösten 2007 nästan 35 år.

Din ”karriär”?

1979-80 övergick K-E Wikberg till företagshälsovård och jag tog över chefskapet. Jag var ende ordinarie läkaren och på den tiden förutsattes det att en läkare skulle vara chef. Jag hade inte så god insikt i vad jag gav mig in på och från början hade man inte så mycket att säga till om som chef. Personal anställdes enligt strikta regler och löner sattes enligt bestämda regler. Budgeten var mycket otydlig varje år fick man göra äskanden som om de godkändes medförde tillskott av pengar. Man kunde inte flytta pengar från en budgetpost till en annan.

Så småningom har man som chef fått mer att säga till om men samtidigt har det funnits och finns klara restriktioner någon full frihet under ansvar är det inte fråga om. En bra sak med att bli chef så pass tidigt var att jag fick insyn i hur landstinget var organiserat och jag lärde känna politiker och tjänstemän och de visste vem jag var. Med åren har chefskapet krävt allt mera tid och engagemang och det har blivit allt svårare att kombinera kliniskt arbete med att vara chef för verksamheten.

Läkarbemanning

Det problem som genom åren varit mest påtagligt är läkarbemanningen. Från början hade vi 3 läkartjänster som successivt utökats till 6 tjänster. Korta perioder har alla tjänster varit bemannade med ordinarie befattningshavare men oftast har det varit någon vakans. Jag har dock haft förmånen att långa perioder ha de flesta tjänsterna besatta och flera kollegor har jag arbetet med 10 år och mer. Som alla vet har trycket på vårdcentralerna ökat genom åren, slutenvården överför allt mer till primärvården det gör att vi blir mer sårbara. Det man tagit på sig är det svårt att avsäga sig när bemanningen sviktar.

Min förhoppning har hela tiden varit att det skulle bli lättare att få tjänsterna besatta men det har snarast gått i motsatt riktning. Mycken tid och funderingar får man lägga ner på att balansera verksamheten så att belastningen på läkarna och övrig personal blir rimlig.

Mitt största intresse är och förblir patientarbetet. Jag har alltid låtit det få stort utrymme. Att få följa människor i så många år och träffa flera generationer av samma familj är helt fantastiskt. Att ta del av människors livshistoria och se aktuell situation i ljuset av den är fascinerande. Jag har också försökt och tror jag till stor del lyckats vara lätt att nå utan att man först tvingats passera mellanhänder.

Specialintressen?

Specialintressen har jag väl inte egentligen jag är nog en sann generalist. Jag gillar detektivarbetet att tillsamman med patienten och dennes berättelse kompletterat med valda undersökningar komma fram till en någorlunda rätt och rimlig slutsats.

”Äldre”-läkare

De sista åren som verksamhetschef upplevde jag som alltmer betungande och svårt att klara tillsammans med patientansvaret. Dessutom närmade sig flera av mina kollegor pensioneringen och några ville göra något nytt. Bemanningen blev allt sämre. Jag insåg att det var klokast att de år jag har kvar i yrkeslivet trappa ner och göra ngt annat.

Därför arbetar jag nu sedan ett år som dr för särskilda boenden i centrala Luleå dock har jag vanligt mottagningsarbete på vårdcentralen en em. i veckan.

Att arbeta med dessa ofta svårt sjuka människor är en utmaning. En viktig uppgift är att optimera läkemedelsbehandlingen där finns mycket att göra. En annan viktig sak är att rätt balansera olika åtgärder såsom utredningar, sjukhusinläggningar osv. Här gäller också att kommunicera med personal och anhöriga med patientens bästa för ögonen.

Vården i livets slutskede är också mycket betydelsefull på särskilda boenden.

Sammanfattningsvis Jag har haft och har stor glädje i mitt arbete och skulle om jag återigen stod i startgroparna inte välja annorlunda.

/Christina Brändström, Luleå

Andreas (till höger!!!)

E-intervju med Andreas Fernandez-Rosenke

Hur kom det sig att Du blev ALK på öron? (Har Du ett särskilt intresse?)

Efter min randplacering skämtade jag lite med ÖNH-läkarna att jag borde bi ÖNH-läkare och från skämt blev det ALK. Sen pratade med Per som uttryckte sin frustration att ingen ville ”ha med dem att göra”, dvs. att ingen var sugen jobba ihop med ÖNH. Special intresse har jag väl: ÖNH är kul!

Hur mycket tid kommer Du att lägga på det?

Enligt riktlinjer har man en halv dag per månad som VC får pengar för dig, dvs att man har tid. Just nu håller vi inventera och fundera vad som behövs göras om. Aktuellt är ffa Sinuitbehandling samt Mediaotitkontroller

Hur påverkar det arbetet på Vårdcentralen?

Inte särskild annars att man blir själv mer duktig på ÖNH-patiententer. Och kanske att man ägna sig mer tid för email då det har kommit igång en mycket roligt diskussion bland DL i Lule/Boden.

Vilka frågor kommer Du/Ni att prioritera? (det varierande remissflödet?)

Som sagt, just nu i första hand sinuiter samt mediaotiter. Också frågan om feedback från ÖNH till PV ska ske och hur! De gärna vill se samarbete från PV sida. Uppdatering av befintliga HÖK/RÖK lite längre fram. Jag har ställt öppna frågan till mina kollegor: Är det något ni vill veta, vill förbättra, …?

Har Du kontakt med andra ALKar?

Nej, hittills bara med Meta Wiborgh som är ju ALK-mamma till alla men träffa för ALKisar (haha) är planerad i vården

Blir det bara för Er ”region” eller landstingsövergripande?

Som jag har förstått ska det vara läns-ALK

Behövs det någon kort intensiv kurs inom ÖNH för (blivande?) allmänmedicinare? Vad bör iså fall ingå?

Bra fråga och om man ser hur utvecklingen går blir det ännu värre. Kapaciteten för utbildning på ÖNH-kliniken är starkt begränsad och nu ställs fler krav från NUS att ta emot kandidater och AT. Hur man kan lösa problemet hålls på diskutera via chefsläkaren, ÖNH, mm. En intensivkurs är ju fint men ÖNH är mycket manuellt så frågan är hur man kan rekommendera utbildningen ska ske. Spridning mellan mycket bra och mycket dåliga remisser är stort om man vill ta dem som ett exempel. Uppdatering och träning borde vara obligat i mina ögon. Klart att jag pratar som ST-läkare och med det utifrån en skyddad position. När jag är klart kommer jag troligen som alla drunkna i patienter och vidarutbildning kommer att få mindre plats.

Andreas Fernandez-Rosenke

  1. Flödesschema Rhinosinuit
  2. Artikel i Lancet om rhinosinuiter
  3. Sammanfattning av STRAMA på svenska

Stockholmaren som hamnade i Norrbottten. Hur gick det till?

Före studenten hade jag bara varit norr om Dalälven vid två tillfällen, skolresa till Furuvik i Gävle samt med föräldrarna till Riksgränsen. Jag hade planerat att börja läsa på Handelshögskolan eller Tekniska högskolan efter studenten. I väntan på att rycka in i lumpen en bit in på hösten -65 valde jag att börja på läkarutbildningen i Umeå. Det var lockande, vi var första kursen som startade i Umeå, +20 på anatomikursen när kung Gustav VI Adolf besökte oss när han invigde universitetet. Umeå var då ett Klondyke, vi var pionjärer och jag blev förtjust i Norrland och valde att stanna i Umeå. 1971-72 gjorde jag med- och kirass (obetald assistent – underläkare med fri mat och husrum) i Östersund.

Efter leg.läk. våren -72 gjorde jag på sensommaren läkarfackskolan i Stockholm. Då kunde man få tjänsteledigt för att söka jobb. Jag och en kamrat valde att besöka Norrbotten. Vi möttes på Kallax av Sture Rosenkvist (engagerad heltids läkarrekryterare med röd Volvo PV). Vi besökte Mjökuddens VC, och Garnis i Boden samt åt med kollegorna i Luleå. Det var ett trevligt besök, men jag lovade inget. På hösten -72 var jag underläkare på röntgen på Umeå Universitets sjukhus.

Då fanns ett obligatoriskt tjänstgöringsavsnitt, typ värnplikt, för alla läkare att göra ett halvt års öppenvårds AT. Jag blev lockad till Boden med att där var stämningen bland läkarkollegorna mycket öppen och god, man blev väl omhändertagen, det fanns bra fritidsutbud med skidbackar, sjukhuset hade egen tennisbana, dessutom var det bra drag på Bodensia. Det senare utnyttjade jag inte för när jag på nyårsdagen 1973 körde in i Boden i min lilla röda sportbil hade jag blivande hustru Gunilla med mig.

Tre viktigaste punkter i karriären?

Frågan är något oklar vilken karriär som avses. Jag tar inte upp viktiga punkter i mitt privata liv med familj mm.

Först kommer då jag valde att bli ordinarie distriktsläkare i Norrbotten. Det blev jag våren 1974 och anledningen var att jag, i likhet med en handfull kollegor, nappade på ett fördelaktigt erbjudande. Det bestod i att man i sin tjänst, med full dl-lön, fick tjänstgöra som underläkare halvårsvis på valfria sjukhuskliniker. Jag fick själv välja vilka kliniker och längden på tjänstgöringen. Den andra halvan av året var jag på Bodens treläkarstation. 1974 räckte det med ett års sjukhustjänst för att bli distriktsläkare. Sverige var på väg att införa något som kom att heta allmänläkarkompetens, som man fick efter 4 års tjänstgöring -utbildning. Specialiteten allmänmedicin fanns inte då. Jag blev den förste distriktsläkaren i Boden. I några år var jag ensam ordinarie med strid ström av vikarier och underläkare. Handledning var inte att tänka på, i Luleå fanns bara en handfull kollegor. Min tro var att jag genom att arbeta runt på olika kliniker kunde skaffa mig en bra och bred kompetens. När jag fick min allmänläkarkompetens 1979 hade jag tjänstgjort på ett 15 tal olika kliniker. Längst tid, ett år, hade jag inom medicin respektive psykiatri och som kortast en månad på långvården. Utbildningskvaliteten på de olika klinikerna var bra men varierande.

Nästa viktiga punkt var när jag beslöt att engagera mig ”allmänmedicinskt”. 1976 (?) jag gick på ett glest besökt fackligt årsmöte. När val skulle ske till distriktsläkarföreningens lokala styrelse ringde jag under sittande möte till Ulf Måwe och övertalade honom att ställa upp som ordförande mot att jag blev sekreterare. Så blev det. Då inleddes en lång karriär som ännu inte avslutats. Under de närmaste åren hade vi många möten i en arbetsgrupp som skrev ett ”principprogram” en ideologisk kampskrift med visioner och konkreta förslag till hur utveckla primärvården i länet. Bland författarna var förutom Ulf Måwe och undertecknad; Christina Brännström, Kenneth Widäng, Torgny Karlsson och Ulf Theen som gjorde många resor till möten i min lägenhet i Boden. Principprogrammet väckte stor uppmärksamhet nationellt och blev ett viktigt dokument flera år framöver för oss i norrbotten. Detta mitt engagemang för allmänmedicin blev starten för en lång karriär professionellt och fackligt. Bland annat med mitt arbete i linjenämnden för läkarutbildningen vid Umeå Universitet, vilket senare ledde fram till att jag blev hedersdoktor. Jag fick vara med och bygga upp Samhällsmedicinska enheten. Där var jag var FoU ansvarig. Bo Lundbäck, Urban Janlert och jag drog då igång OLIN projektet,. Det var även här jag fick kraft att driva kvalitetsutvecklingsprojekt som att ta fram Gúide Medicine, och senare skriva PriQ, vara en av initiativtagarna till SfamQ, ta Odenses auditmetod till Sverige och starta upp Audit Projekt Luleå mm.

Den tredje punkten var ett steg i en helt annan karriär som låg lite vid sidan om men som gav mig mycket och som kraftig bidrog till att vi stannade kvar i just Boden. 1974 fick jag en inkallelse till att vara bataljonsläkare på repövning i Tornedalen, då hemsk tanke. Tipsad av kollega valde jag att bli reservofficer och slapp bli inkallad då. I stället började en lång rad av kurser och tjänstgöringar. Jag fick en gedigen stabsutbildning på Militärhögskolan i Stockholm och tjänstgjorde på Milostaben i Boden som tf Miloläkare. En dag i mitten på 70talet träffade jag chefen för HkpS (helikopterskolan i Boden) vi kom överens om att jag skulle bli inkallad till att hjälpa dem med flygläkarundersökningar på plats i Boden. Då fick jag flyg och navalmedicinsk utbildning. Granne med HkpS låg Ing3 med sina dykare som jag hjälpte och fick dykarutbildning i Karlskrona på köpet. Många av helikopterflygarna blev mina vänner, jag flög ofta med på uppdrag på kvällar och ibland dagtid. Tidigt såg jag samverkansvinster med att nyttja helikoptrar i sjukvården. På HkpS tog vi fram den första sjukvårdsutrustade ambulanshelikoptern i Sverige. Tillsammans med HkpS, RPS (polisens helikopter), F21 och Knutte Hedström på Norrlandsflyg flög jag runt till alla sjukhus och glesbyggds vårdcentraler i länet. Vi rekognoserade och skrev flygbeskrivningar och gav råd om anläggning av landningsplatser. 1979-80 ledde öl Max Berghard och jag en försöksverksamhet med ambulanshelikopter i Norrbotten. Det blev studiebesök i utlandet och flera uppvisningar runt om i Sverige. Jag fick en hel del flygtimmar i dubbelkommando i helikopter. HkpS stod sedan för flygutbildning till civilt A-cert på flygplan, och militär flygutbildning (Sk-61 på Armeflyg S i Nyköping) samt utbildning på helikopter (fram till men inte till och med ek på helikopter hkp5).

Den karriären tog slut när mina kontraktsdagar sinade i början av -80 talet. Jag är fortfarande major men jag har slutat som flygförare och dyker knappt alls, flyg och dykläkariet upphörde jag med vid sekelskiftet.

Utnämndes till hedersdoktor 2001 för sina insatser för allmänmedicin och utbildning.

Varför valde du symptomet ”hosta” i din doktorsföreläsning?

Hosta är ett bra symptom för att illustrera vad vi är specialist på, både på sjukdomen –symptomet som sådant och på patienten.

Det är för att hosta är ett mycket vanligt och oftast ett självläkande symptom som alla åhörare, såväl icke sjukvårdspersonal som kollegor har egen erfarenhet om. Hosta ger besvär men kan även skapa oro därför att det ibland kan vara tecken på allvarlig sjukdom. Hosta har vi som allmänläkare stor och långvarig erfarenhet av att bedöma. Den fördelen vi har framför lungläkare och andra specialister är att vi med vår kontinuitet på ett bra sätt kan följa upp symptomen, med kännedom om vår patient kan vi avgöra hur vi ska agera

.

Kvalitet. Hur ser du på det i dag?

Tja, efter att det nu gått mer än 15, snart 20 år, sedan jag skrev i läkartidningen om Guide Medicine och under många år engagerat mig i ”primärvårdskvalitet” börjar jag bli lite less. Tycker att jag hört för mycket flera gånger tidigare, kanske själv sagt det så att jag börjar tröttna? Undrar när det vi kvalitetsnissar tjatat om ska bli verklighet eller om vi haft fel. Nu är kvalitet åter i ropet. De nationella kvalitetsregistren är snart 100st. Alla ska registrera det mesta, knapparna på tangentbordet slits raskt men får patienterna bättre vård?

Sverige halkar alltmer på efterkälken, ute i Europa forskar och utvecklar akademiska allmänmedicinare kvalitetsutveckling i ett nätverk ( EPA och Topas) där vi inte platsar. I Sverige ropar alla, politiker och administratörer efter kvalitetsutveckling (indikatorer och register mm) men i primärvården går det långsamt.

Vad gör du nu? Finns det ett liv efter Fammi?

Jo men visst!

Men efter 5 års pendlande med dryga arbetsdygn på Fammi känns det lite tomt. Privat har jag fått det mycket lugnare. Jag ägnar huvuddelen av arbetstiden åt patientarbete på Bergnäset. Håller på att avsluta ett tidsbegränsat åtagande som MAL i Gammelstad och har våren ut ett åtagande att komma med förslag om indikatorer för primärvården i norrbotten. Integrerat med detta arbete leder jag även en grupp som arbetar med ta fram förslag till primärvårdsindikatorer som ska kunna användas i hela norra regionen. Mötet 10-11 april är ett steg mot detta mål.

/Peter

Farmakologisk behandling av neuropatisk smärta – behandlingsrekommendation

I november 2006 publicerade en expertgrupp från EFNS (European Federation of Neurological Societies) en studie om läkemedelsbehandling vid neuropatisk smärta (1). I studien försökte man värdera de evidens som finns vid läkemedelsbehandling vid neuropatisk smärta och denna studie kom sedan delvis att ligga till grund för läkemedelsverkets nuvarande behandlingsrekommendationer. I korthet, vad innehåller då de nya behandlingsrekommendationerna?

Den nya definitionen, ”Smärta som uppstår som en direkt konsekvens av en lesion eller sjukdom som påverkar det somatosensoriska systemet”, är mer direkt än den tidigare och exkluderar därmed tillstånd som fibromyalgi, komplext regionalt smärtsyndrom typ 1, irritabel tarm och vissa typer av ländryggssmärta. Detta är viktigt inte minst då de studier som finns när det gäller neuropatisk smärta vilar på undersökningar med säkerställda eller högst sannolika lesioner av nervsystemet (2).

Genom att den nya definitionen kräver direkt lesion eller sjukdom på nervsystemet har det kunnat utvecklas olika diagnostiska algoritmer. Om man anamnestiskt inte kan koppla en misstänkt lesion eller sjukdom till smärtans utbredning är det inte speciellt sannolikt att smärtan är neuropatisk. Om man sedan kan knyta den neuropatiska smärtan till antingen ett statusfynd eller objektiv undersökning är den neuropatiska smärtan inte längre en arbetshypotes utan dessutom trolig. Vid både statusfynd och objektiv undersökning föreligger med nästintill säkerhet neuropatisk smärta (3). Ofta kommer man diagnosen närmre med enkla hjälpmedel som smärtteckning och smärtdagbok (2). När det gäller smärtans karakteristik såsom brännande och skärande är dessa inte patognomona för neuropatisk smärta och man bör istället fokusera på kopplingen mellan lesion och fynd (4).

Olika skattningsskalor har blivit populära som del i diagnostiken av neuropatisk smärta och dessa distribueras ofta genom läkemedelsbolagen. Exempel på en sådan skala är Pfizers ”Pain detect”. Trots att dessa skalor fångar relativt många med neuropatisk smärta så tenderar vissa patienter med neuropatisk smärta att exkluderas. Denna risk är speciellt uttalad vid vissa typer av neuropatisk smärta där den kategorin inte alltid lyckas få tillräckligt många poäng. En viss försiktighet anbefalles således vid användande av dessa skalor (4).

När det gäller mekanismerna för neuropatisk smärta anses fyra vara av speciellt stor betydelse: förändrat uttryck av jonkanaler (påverkas av karbamazepin, lamotrigin och antidepressiva), kalciumkanaler i synapserna (påverkas av gabapentin/pregabalin, antidepressiva och opioider), NMDA-receptorn (påverkas av opioider) samt ökad aktivitet/minskad inhibering i nedåtstigande banor (antidepressiva och tramadol) (2,4).

Läkemedelsbehandlingen vid neuropatisk smärta baserar sig till viss del på vad för neuropatisk smärta som ska behandlas. Föreligger allodyni? Finns det smärtreceptorer aktiva i det område där patienten känner smärta eller är det ryggmärgens bakhorn som fyrar. Vi ska nu titta lite närmre på de riktlinjer som läkemedelsverket utvecklat (figur1).

Vid perifer neuropatisk smärta är förstahandsvalet TCA alternativt gabapentin. Om möjligt skiftas till det andra förstahandsvalet vid behandlingssvikt. Andrahandsvalet pregabalin antas ha liknande effekt som gabapentin. Den kliniska erfarenheten inklusive säkerhet är dock lägre för pregabalin och dessutom saknas kliniska studier som visar att pregabalin har effekt på de patienter som inte svarat tillfredsställande på gabapentin. Som tredjehandsval väljs SNRI där duloxetins effekt är bättre dokumenterad, men där venlafaxins biverkningsprofil är bättre känd. Som fjärdehandsval används tramadol där viss risk för beroende föreligger och man rekommenderar därför depotberedning. I femtehand rekommenderas stark opioid där det finns evidens bland annat för morfin och oxikodon. Långtidseffekterna vid morfinbehandling är emellertid ofullständigt klarlagda (2). När det gäller förstahandsvalet vid neuropatisk smärta TCA alternativt gabapentin tyckte professor Hansson att gabapentin många gånger var det som prövades först då han uppfattade det som mindre biverkningsbemängt och då det dessutom har mindre kontraindikationer. Publiken var emellertid inte enig utan många uppfattade TCA i kliniken som mindre biverkningsbemängt (4).

När det gäller den centrala neuropatiska smärtan rekommenderas efter stroke i första hand amitriptylin och i andra hand lamotrigin. Efter ryggmärgsskada rekommenderas pregabalin (evidensgrad A) alternativt gabapentin (evidensgrad B). Vid MS saknas evidens för effekt av godkända läkemedel, dock finns evidens för effekt av cannabinoider (2).

Vid beröringsallodyni kan lidokainplåster övervägas. Det finns dock en osäkerhet när det gäller långtidseffekterna. En metabolit av lidokain har visat sig vara genotoxisk vid långtidsbehandling på råtta. Den kliniska betydelsen av detta är dock inte klarlagd (2).

Vid trigeminusneuralgi prövas karbamazepin alternativt oxkarbazepin. Vid utebliven eller otillräcklig effekt remiss till neurokirurg (2).

EFNS task force metabolism

Viktigt vid läkemedelsbehandling av neuropatisk smärta är den långsamma dostitreringen. Startdosen är ofta lägre än den som står i Fass och patienten måste följas tätt gärna varje vecka för utvärdering av effekt och biverkningar. Smärtlindring kan vanligtvis ses inom några dagar. För antidepressiva kan det dock ta upp till fyra veckor för full effekt. För att med säkerhet utvärdera ett preparat ska man gärna prova maximal tolerabel dos i 3-4 veckor innan man förkastar det. En ändlös rotering mellan preparat bör undvikas. Utsättningsförsök bör ske 3-6 månader efter effekt och då med långsam dosminskning (2,4).

När det gäller kombinationsbehandling har få kontrollerade studier utförts. En studie har visat att morfin plus gabapentin var bättre än morfin respektive gabapentin var för sig. Klinisk erfarenhet talar för att TCA och gabapentin kan kombineras för ökad effekt (2).

Ovanstående är en kort sammanfattning av del i den information som presenterades vid en föreläsning av Per Hansson under ett uppföljningsmöte ”Läkemedelsbehandling vid neuropatisk smärta” anordnat av Läkemedelsverket. För ytterligare förkovran inom området rekommenderas varmt Läkemedelsverkets behandlingsrekommendation av neuropatisk smärta vilken lätt hittas på www.mpa.se

Sven Hagnerud 19:e januari 2008

  1. Attal N, Cruccu G, Haanpää M, Hansson P, Jensen TS, Nurmikko T, Sampaio C, Sindrup S, Wiffen P; EFNS Task Force. EFNS guidelines on pharmacological treatment of neuropathic pain.Eur J Neurol. 2006 Nov;13(11):1153-69
  2. Behandlingsrekommendation, Farmakologisk behandling av neuropatisk smärta. Information från Läkemedlesverket 2007;6:9-16
  3. R.-D. Treede MD, T. S. Jensen MD, PhD*, J. N. Campbell MD, G. Cruccu MD, J. O. Dostrovsky PhD, J. W. Griffin MD, P. Hansson MD, DMSc, DDS, R. Hughes MD, T. Nurmikko MD, PhD, and J. Serra MD; Neuropathic pain. Redefinition and a grading system for clinical and research purposes. Neurology, Ahead of print , published online 14th of November.
  4. Föreläsning Per Hansson, uppföljningsmöte Läkemedelsverket om farmakologisk behandling av neuropatisk smärta den 16 jan 2008

(Länk till den nya HÖKen) 

e-Intervju med Ulf Bolsöy:(frågor från DUVan Peter)
1) Vad är de (tre) viktigaste nyheterna i HÖK om diabetes?
Svar: HÖK:en ska vara en snabb hjälpreda som visar hur diabetikern ska handläggas i varje situation. Sidan 1 är en översikt med framför allt problemorienterade rubriker varifrån man ?klickar sig? till aktuellt avsnitt på sidan 2 där anvisningar ges. På sidan 2 finns också länkar till nationella dokument som ger mer information i aktuellt ämne. Länsgrupp Diabetesvård ansvarar för och uppdaterar fortlöpande sidorna 1 och 2.
2) Vi allmänmedicinare är ju ibland kritiska till att andra talar om vad och hur vi ska göra. Hur har Du/Ni försökt komma tillrätta med det problemet?
Svar: Primärvården har den största representationen i Länsgrupp Diabetesvård. Arbetsgrupperna har innehållit många personer från primärvården och länsgruppen har haft möten med bl a länets alla diabetessköterskor och fotterapeuter. Välbesökta implementeringsmöten med länets primärvård har hållits på 8 platser. Länsgruppen har under arbetet haft kontakt med minst 500 personer av alla yrkeskategorier med anknytning till diabetesvården och arbetar för fortsatt nära kontakt med länets diabetesvård via kontaktpersoner på alla enheter.
Således uppfattar länsgruppen att det är primärvården som talar om hur primärvården ska göra och att meningen med handläggningsöverenskommelsen är att man är överens om handläggningen över hela länet och mellan alla länets diabetesvårdande enheter.
3) Vilka aspekter är viktigast när man ska bedöma kvaliten på diabetesvård? (Det är en omdiskuterad fråga då den på vissa håll kopplas till ersättningar)
Svar: Länsgrupp Diabetesvård kommer att använda hela NDR-dokumentet som bas för kvalitetsuppföljning.

/Peter