Inlägg av Peter Olsson

Axel är inte bara ett mansnamn och en kroppsdel.

Det är även en katalog över kriterier för uppföljning av utförarnas verksamhet i vårdvalet. Där försöker man översätta olika politiska målsättningar till mätbara data. Efterhand kommer alltfler av dessa att vara knutna till särskild ersättning till enheten.
Alla som sysslat med uppföljning i primärvård vet hur svårt det är att fånga den typen av data på ett säkert tillförlitligt sätt. Systematiska fel är vanliga och även medveten manipulering. Särskilda registreringar är osäkra och extremt tidsödande och förödande för arbetsglädje och effektivitet.

Vår vårdcentral tröskade igenom katalogen på årets planeringsdagar. Vi uppnår redan många av de registrerade målsättningarna. Så det är inte där tveksamheten och oron för framtiden ligger.  Vi kan säkert rikta registrerandet på särskilda medarbetare och förbättra resultat ytterligare något.

Problemet är mera det moraliska dilemmat med den närmast sjukliga vågen av total registrering av vad någon kallat ”medborgare med osunda levnadsvanor”. Det väcker frågor om respekt, sekretess, integritet,  våra arbetsmetoder och synsätt.
Nu ser vi hur sökordet ”alkohol” endast kan registreras med det mycket tveksamma måttet ”antal glas”. Förstår den som registerar och den som registeras verkligen vad detta kan innebära och då tänker jag inte bara på framtida försäkringar. Nu ska det angivna värdet på antal glas automatiskt hämtas in och uppdateras i VAS försättsblad som inte är klinikbundet utan tillgängligt för alla som öppnar journalen i hela landstinget.

Det är viktigt att vara tydlig med att vi visst ska diskutera alkohol, tobak, kost och motion med våra patienter när det passar. Debatten handlar om registreringen.

På vårdcentralens möte väckte det viss munterhet när jag påtalade att nästa steg kan vara att registera sexliv mera detaljerat och att alla som journalför noga bör tänka över etiken i vad som registreras.

Jag menar att det är dags att överväga att organsiera ”bojkott” av delar av AXEL till exempel registrering av ”antal glas”.

(Jämför med redaktören Karin Träff Nordströms rapport om sitt deltagande i liknande styrgrupp som utformar regler för ersättning i Skåne i senaste numret av Allmänmedicin nr 4 2011)

Länk till uppropet från läkare i Luleå/Boden i förra nr Norrbottenskuriren. blir det blogg där man kan ansluta sig?

Tillägg: Ovanstående inlägg spreds tidigare, dessutom visade det sig att det var tekniska problem med inhämtning av data till försättsbladet, jag ställde också frågan hur jag skulle göra vid förändring i försättsbladet och vid signering blev tvungen att signera tidigare inmatat ”antal glas” som jag inte kunde stå för. Nu (den 19/1 )får jag ett oväntat meddelande att man drar tillbaka det tvingande dåliga måttet ”antal glas”! Tyvärr vill avsändaren inte att jag publicrar mail, som jag tycker skulle varit väldigt instrukltivt att det faktiskt går att påverka i administrationen! Vi får se hur det blir till slut./Peter

Alkohol i VAS, efter eget huvud av William Warg

http://www.dagensmedicin.se/debatt/dags-for-en-nationell-diabetesstrategi/

För några år sedan reagerade jag och en kollega på en sifoenkät som diabetes-sjuk-sköterskornas förening  (SFDS)presenterade. Den visade sig vara helsponsrad av ett läkemedelsföretag.

Därför läste jag med förvåning i Dagens Medicin ett nytt inlägg från SFDS. Samma artikel presenterades oavkortad i Norrbottenskuriren och säkert i många andra tidningar.

Jag har tillskrivit föreningen där man förnekar att man nu har något industrikontrakt. I skrivande stund har jag dock inte fått svar på frågan hur den aktuella sifo-enkäten finansierats. Hur kan en så liten förening ha råd med så pass omfattande enkäter? Man har dock samarbetat med en marknadsföringsfirma vad gäller resultatet av enkäten.

Anledningen till min fråga är den glidande formuleringen i rapporten om hur stor andel av diabetespatienter som känner till att det finns viktminskande medicin. Däremot inte hur många som känner till Socialstyrelsens och Läkemedelsverkets mycket restriktiva hållning till dessa mediciner beroende på bristande dokumentation, biverkningar och säkerhet.
Det är ju en lite märklig total överenstämmelse mellan industriintressen, marknadsföring och rapporten.
Det är knappast en lämplig utgångspunkt för en ”nationell strategi”.

direkt citat ur rapporten:
”I vår studie hade bara 5 procent fått information om överviktskirurgi, 6 procent om att det finns viktminskande medicin och endast 8 procent kände till att det finns diabetesmedicin med viktminskande effekt för en del patienter.”

Det hela påminner något om diskussionen om andrologerna och testosteronkampanjen. Någon öppen redovisning av finansiering förekommer inte, tidksrifterna som får stora inkomster av annonskampanjerna ifrågasätter inte och kräver inte utförliga och öppna jävsdeklarationer, tvärtom har man samverkan kring symposier med både sponsrade specialistföreningar och industrin.

Läste i Dagens Medicin om en allmänmedicinsk klinik i Göteborg som hade stora problem med att sjukhusets kliniker vägrade ta emot remisspatienter. Jag vill berätta om ett lite positivare förlopp i samma ämne.

Hos oss märkte vi att det började sändas remisser i retur utan att kliniken sett patienten, det gällde särskilt ortopeden. Eftersom det ställde till med mycket trassel för både oss och patienter bestämde vi för att följa upp. Vi vet att även annan vårdcentral haft liknande problem med ibland upprepade returer. Det är ju inte alltid det är samma läkare som får ta emot returen som den som skrev remissen.
Det är viktigt att framhålla det alldeles utmärkta samarbetet vad gäller akuta patienter med ortopediska problem. Exempelvis kan en patient som skadar sig på morgon bli undersökt av oss och röntgen utförs (röntgenläkare bedömer ibland akut speciellt vid svårtolkade bilder) och vid fråga om handläggning av fraktur kan bakjouren kontaktas och bedöma de digitala röntgenbilderna och patienten få behandling före lunch eller remitteras vid behov av operation. Det är mycket effektivt och smidigt.
Men genomgång av två års samtliga icke-akuta remisser och svar visade att det var en ganska stor andel av dessa som returnerades och effekten blev dubbletter och ibland fick vi till slut sända till Sy istället för Gve.
Nu har vi haft en tämligen konstruktiv dialog med ortopeden och hoppas på en bättre samverkan. Till del handlar det om, som vi ser det, ensidig tolkning av HÖK som verkar väldigt mycket dikterad av ortopedens vilja att mest utföra operativ verksamhet effektivt, att ha korta köer. Det har ju alla, inte minst patienter nytta och glädje av.

Men det finns ju ändå patienter med muskuloskelettala besvär där vi inser att det inte går att operera men som ändå behöver en konsultation, ibland av formella skäl, intyg begärda av myndigheter eller försäkringsbolag. Ofta föreslagen remiss av annan klinik ex rehab, neuro, med klin. Flera patienter är ortopedens egna, som i samband med med annan besöksorsak hos oss vill ha en uppföljning ex av någon anpassad ortos eller ny bedömning av ett operationsresultat. Dessa grupper kommer jag att undvika att skriva remiss på, de får ev med anhörigs hjälp själv kontakta kliniken som då får beställa de rtg undersökningar man önskar före.
Servicen minskar men det är inte försvarligt att läkare under lång tid skickar remisser fram och åter och antalet besök på olika röntgenavdelningar med långa resor som följd ökar dramatiskt.
Detta är väl effekten i de områden i landet där ortopeden inte tar emot pat som inte är undersökta med både slätrtg, dt och mr( och i förekommande fall även ultraljud) och sjukgymnaststatus. En del av dessa fall skulle kanske ha nytta av en privat specialistkompetens?

Om jag förstår ortopeden rätt så handlar det till största delen (förutom ngr direkt tokiga svar, likväl som det finns obegripliga remisser) om att klara vårdgarantin och det gör man inte om man måste beställa olika bildframställningar och vänta på svar innan man kan kalla pat. Därför returnerar man och begär ny remiss (med nytt startdatum för vårdgaranti). Det borde gå att lösa administrativt utan ny remiss!
Se där effekt av uppföljning av politiska mål som bara ställer till trassel för hela vården och särskilt patienter!

Nu planeras ju även uppföljning av remiss-frekvens i vårdvalet och då bör ju dubbletter undvikas.
Kanske borde det finnas en särskild typ av förfrågan där remittenten inte begär att mottagaren ser pat men bedömer underlaget (journal, anamnes,status, lab, rtg) och ger råd om fortsatt handläggning/utredning. Sådan fruktbar och effektiv kontakt har vi ju med en del specialistkliniker vi känner!