I tidigare nummer dec 2010 och febr 2011 har Andreas och Peter diskuterat vad vårdvalet innebär för oss läkare.
Har Du någre kommentarer till det vi diskuterat?
Är det något viktigt vi missat?
Egentligen inte, diskussionen har varit relevant.
Vad påverkar ditt val? (kanske kortare presentation av dig och din karriär?)
Vem är jag: inbiten Norrbottning, uppväxt i Älvsbyn, sambo och 2-barnsfar. Läkarutbildning Umeå. AT i Piteå. ST-läkare på Hortlax VC i Piteå sedan 2007, trivs väldigt väl med det. Lulebå sedan hösten 2010, trivs inte väl med pendlingen… Verksamhetsintresserad och arebtsmiljöintresserad, har svårare än de flesta att finna mig i ogenomtänkta beslut. Folkhälsointresserad, gått utbildning via FHI för att utbilda andra ST-läkare inom levnadsvanefrågor.
Varför då byta till Hermelinen?
Först och främst: för att de frågade konkret och uttryckligt om jag var intresserad och direkt bjöd in till träff. 1,5 för att jag bor i Luleå.
2 för att det finns en uttalad framtidsvision och ett lockande utvecklingtänk hos ledningen.
3 för att det inte är varje dag/år/liv(!) man får vara med i uppbyggnaden av något nytt som primärvårdsdoktor.
4 för att man tänkt sig arbeta mer med förebyggande verksamhet vilket lockar mig personligen (eller i vart fall att man arbetar mer strukturerat med förebyggande).
5 för att det verkar som en trevlig och rolig arbetsplats.
6 för att jag personligen vill testa om jag trivs i en helt annan miljö än den jag arbetar i just nu på Hortlax VC.
Hur reagerade omgviningen?
Det har inte varit några underliga reaktioner överhuvudtaget. Många är snarare väldigt nyfikna. I och med att det inte är någon direkt konkurrens mellan min nuvarande arbetsplats i Piteå, och min nya i Luleå så finns det inga egentliga spänningar från min nuvarande arbetsplats. Plus att det huvudsakliga skälet till att jag byter arbetsplats är att jag vill byta arbetsort eftersom jag bor i Luleå.
Kommer ditt val att påverka ditt intresse för folkhälsofrågor? Och möjligheter att prioritera det?
Nej, jag ser inte att det kommer att påverkas egentligen. Vad vårdvalet däremot sätter fingret på är att det måste finnas central finansiering av alla uppdrag utöver de man gör direkt åt sin egentliga arbetsplats. Ska man hålla föredrag för andra vårdgivare, ex utbilda andra VC kring folkhälsa, sitta med i utredningar eller vad det än må vara, då måste det också ersättas på något sätt. En av anledningarna att Hermelinen verkade intressant för just mig, var att det finns en tanke om att bedriva primärvård med mer förebyggande verksamhet, med tydligare koppling till reella insatser för att förebygga ohälsa, delvis i och med kopplingen till företagets träningscenter. En god och bra tanke tycker jag, hur det blir i verkligheten återstår att se, men självfallet hoppas jag kunna påverka detta en del.
Du har varit engagerad både fackligt i DLF och SFAM? Hur prioriterar du framöver?
Jag har egentligen inte varit engagerad i varken DLF eller SFAM, däremot i SYLF och formellt (men inte så reellt) i NLF. Av tidsskäl har jag avsagt mig alla fackliga uppdrag redan för ½ år sedan. Formellt är jag inte engagerad alls i nuläget. Däremot har jag som person verkligt svårt att finna mig i t ex försämringar av läkares arbetsmiljö eller villkor, eftersom det är de enskilt viktigaste frågorna för att påverka fler att börja jobba i Norrbotten. Pressade tidsscheman pga personalbrist, dåligt inflytande över sin egen arbetsdag, dåligt ledarskap, dålig löneutveckling et c; det är effektiva medel att avfolka Norrbotten på läkare. En utveckling jag inte vill att mina nära o kära ska bli utsatta för, med de konsekvenser det medför när man faktiskt behöver sjukvård. Det engagemanget kommer jag nog inte ifrån. Hur det ska kanaliseras får framtiden utvisa.
Hur får vi med andra yngre och äldre i dialogen?
Mycket svår fråga, yrket är så personligt för de flesta av oss att till slut verkar många komma till insikten, att det är bäst att sköta sitt och skita i andra. Även personligen märker jag att jag mer och mer lutar åt att det faktiskt är bekvämt att bry mig mer om mina patienter. Och alltså inte bry mig så mycket om något ”större”, som inte är direkt patientfokuserat. Alltså kan jag ha en ökande förståelse för att andra känner på det sättet. Det är en svår nöt att knäcka – man gör så pass mycket nytta i sitt ordinarie arbete, och får så mycket positivt tillbaka, att det är svårt att motivera ett engagemang i yrkes- eller verksamhets-frågor. Delvis för att engagemang i just de frågorna tyvärr sällan leder till några konkreta förbättringar som andra ser. Delvis för att allt tid borta från mottagningen dels inte ger lika stor tillfredsställelse, dels ger en allt större kvarvarande börda av mottagningsarbete.
Kanske måste vi som bryr oss i de här centralare bitarna av arbetet bli tydligare i att påtala, att alla som vill göra sin röst hörd banne mig måste ställa sig upp pch göra just det. Kanske måste det bli tydligare att engagemang i icke-patient-relaterade frågor självfallet ska generera en mindre patientlista. Kanske måste man ta till hederliga gamla fungerande tricks: smöra och bjud till! NLF skulle t ex kunna använda en större andel av av kapitalet till bjudmiddagar för kollegor – alltid är det någon ytterligare man lyckas locka med mot löfte om gratis god välsmaklig mat och kanske ett glas vin till (i hälsans tecken). Överhuvudtaget tror jag vår profession måste komma ur garderoben och våga ta plats, många i samhället är faktiskt intresserade av vad vårt yrkeskollektiv har att säga, och även vad vi som kloka privatpersoner ”med stor erferenhet av att träffa andra människor i olika faser i livet” har att säga.
Men jag har god framtidstro. Inte minst avseende primärvården, där ST-gruppen i länet består av mycket klokskap och kontinuerlig utveckling, det är nästan så att man nästan kan ta på känslan av ökat självförtroende från år till år. Det är högt i tak på våra regionsträffar, precis som det ska vara. Alla får säga sin åsikt och de flesta gör också det. Mycket sällan är vi 60 stycken eniga ST-läkare, däremot är vi ofta 60 genomtänkta oeniga ST-läkare. Det bådar gott. Att sen patientarbetet alltid är det primära, som de flesta nöjer sig totalt med, det är ju varken negativt eller något som borde förändras. Däremot tål det att poängteras hur extremt viktigt det är att ha kollegiala träffar. Om vi aldrig ses så blir det svårligen någon dialog.
Hur föreställer Du dig skillnaden arbetsdag/vecka mellan nuvarande VC (Hortlax?) och Hermelinen?
Hortlax VC är en fantastisk arbetsplats: Här finns 1 bra bemanning 2 patienter som vet om detta, vilket lugnar många 3 en djupt tanke om vad vården egentligen ska syfta till, 4 en vi-känsla och tillit inom personalen. Alltsammans leder till en väldigt bra arbetsmiljö och stor trivsel, och inte minst att arbetet blir rimligt. Samtidigt som just det faktumet gör att det ibland kan kännas som att verksamheten på något vis är för bra för att motivera till utveckling.
Hermelinen är en nystartad verksamhet, med enbart ”nya” patienter som dessutom aktivt valt Hermelinen. En arbetsplats med läkarbrist, dock med personal som alla aktivt valt att prova något nytt. Det känns spännande och roligt. Till en början förväntar jag mig en generellt högre arbetsbelastning, i och med att vi är så få fasta läkare. Både personal, patienter och ledning behöver tid för att hitta och stämma av förväntningar och krav, det gäller nog oavsett vem som är huvudman. Jag tror att det blir mer fokus på akuta besök, av samma anledning, alltså läkarbrist. Jag tänker samtidigt att en relativt nystartad arbetsplats ger andra möjligheter att på sikt påverka just min egen arbetsdag och den verksamhet som bedrivs.
Det är kluvet med andra ord: vissa saker får man acceptera eftersom bemanningen är som den är, vissa saker kan man förhoppningsvis vara med och påverka i högre utsträckning av delvis samma anledning. Om just det privata ägandet kommer påverka vården och dess utformning eller hur min arbetsdag ser ut, det återstår att se. Jag får mer uppfattningen att man i nuläget har fullt fokus på att klara av verksamheten, utifrån en patienttillströmning som nog ingen hade väntat sig. Självfallet måste det primära för alla verksamheter vara en hög kvalitet eftersom det är det slutgiltiga existensberättigandet, speciellt i en konkurrensbransch. Att kvalitet sedan kan mätas på de mest förvånansvärda sätt är ju på inget sätt ett problem isolerat till privat verksamhet.
Sen ska man komma ihåg att jag fortsätter min ST, vilket innebär oförändrade utbildningsvillkor. Både jag och min nya arbetsplats kommer såklart försöka göra allt som går för att jag ska bli en duktig distriktsläkare, något annat är ju inte tänkt.
Några ”motfrågor”:
Hur har vårdvalet påverkat Jokkmokks VC såhärlångt?
Hur ser Andreas på sin arbetssituation såhär lite i backspegeln?
Varför är inte fler kollegor intresserade av att börja på Hermelinen i Luleå, att få prova något nytt? Vad tror du Peter, och vad tror du Andreas?
Det får vara allt.
Mvh Urban, på jouren
Samuel Blomqvist vid maj 4, 2011 vid 10:01 f m
Närsjukvård i Kiruna ur ett makroperspektiv.
Vi har nu fått läsa vad läkare på andra orter i länet tänker och tror om vilka konsekvenser en nedläggning av Kirurgin skulle ha för Kiruna och dess befolkning. Men ännu så länge är det väldigt få av de läkare som arbetar i Kiruna som uttalat sig. Jag tror att detta delvis beror på att vi, som läkare, alltid får höra att vi talar i egen sak, men också på att flera av läkarna har någon form av chefsställning och därmed inte får uttala sig. Att det är så tyst från primärvårdens läkare i Kiruna tror jag beror på att 1.) de är så få. 2.) flera av dem har anknytning till andra orter och kan utan problem få arbeta i ett annat landsting. 3.) De har ändå tänkt gå i pension snart, och blir arbetsförhållandena outhärdliga så gör de det förr hellre än senare.
Jag ifrågasätter inte att om landstinget ska spara 400 miljoner så måste sjukhus stängas, och det är väl i sådana fall bättre att göra det fort än att utsätta oss i personalen för ett utdraget lidande. Jag ifrågasätter inte heller alternativet, dvs. närsjukvårdsmodellen. Jag tror att en närsjukvårdsmodell av den typ som finns i norra Kanada skulle fungera utmärkt även i norra Sverige.
Det jag ifrågasätter är genomförandet. Och där har jag några frågetecken.
Kompetens.
Jag tror att jag som snart färdig allmänläkare i Kiruna har kompetens att ta emot och bedöma de flesta patienter som kommer till akuten/jourcentralen i Kiruna. Det jag inte har idag men som jag naturligtvis kan skaffa mig, är kompetens att handlägga de svårast skadade. Det var länge sedan jag intuberade någon. Frågan är snarast hur det är med mina äldre kollegor. Det är ännu längre sedan de intuberade någon, och har de lust att plötsligt utbilda sig till akutläkare?
Transporter.
Man måste lösa transporterna först. Man kan inte genomföra nedläggningen av ett sjukhus och sedan börja titta på vilka resurser som behöver tillföras i form av transporter. Transportfrågan måste vara löst först!
Min mening är att idag finns inte de transportresurser som skulle behövas vid en nedläggning av akutkirurgin/ genomförande av närsjukvårdsreformen. I utredningarna har det sagts att helikoptern kan vara i Kiruna på 20 minuter. Det är rent nonsens för det förutsätter att piloten sitter i helikoptern med helikoptern igång samt att narkosläkare och sköterskor också sitter i helikoptern. Vid inget tillfälle har jag varit med om att det tagit mindre än en timme att få helikopter till Kiruna. Vid flera tillfällen har jag däremot varit med om att helikoptern inte alls kan flyga eller att den inte kan landa pga. mörker (!). Detta i ett län som under flera månader på året inte har annat än mörker. Det sägs också att ambulans kan köra till Gällivare på 75 minuter. Det kanske gäller på sommarväglag, men en stor del av året har vi vinterväglag och ofta också snöstorm. Då kan det, av egen erfarenhet, ta både två och tre timmar att köra till Gällivare. Transportfrågan går att förbättra, men vi bör alla hålla oss till fakta och inte hitta på.
Bemanningen.
Sedan är det ju det där med bemanningen. För närvarande är det 3½ läkare på 12 tjänster i Kirunas primärvård. Av dessa kommer en att sluta inom kort. Dessutom finns det 3 ST-läkare, varav jag är en, en är mammaledig och en har jag hört ryktas ska sluta. Hur ska vi, som med nöd och näppe håller primärvården flytande på dagtid, kunna ta hand om en 24-timmars jour? Ska vi ta in stafetter? Och är stafettläkare från södra Sverige eller kanske Danmark, som är vana att remittera mycket mer än vi, beredda att ta ansvar för en glesbygdsjour med hjärtinfarkter, strokar, öppna frakturer, skottskador, knivskador, förlossningar mm? Det är stor skillnad på att jobba på en vårdcentral nära ett större sjukhus… För att citera en ST-läkarkollega på en vårdcentral i Stockholm: ”Ögonmikroskopet står oanvänt, liksom öronmikroskopet och gynstolen, och vi gör inga rektoskopier”. Ska vi förvänta oss att en distriktsläkare från en sådan vårdcentral skall komma upp och vikariera och ta ansvar för en glesbygdsjour? Bemanningsfrågan måste lösas innan primärvården ens kan komma på tal som enda linjens akutsjukvård. Om inte finns en stor risk att den 70% vakans vi har idag snart är 100%.
Rekrytering
I och med stängningen av kirurgen, kommer Kiruna, med största sannolikhet att tappa sin viktigaste rekryteringsbas, AT-läkarna. Varför skulle någon välja att göra AT i Kiruna om 2 av 4 placeringar måste göras på annat sjukhus? Och med det jouransvaret har jag svårt att tro att man kan rekrytera färdiga distriktsläkarkollegor om man inte erbjuder väldigt bra förmåner.
Slutsats.
Ja, jag tror att flertalet allmänläkare har den kompetens som krävs för att gå en glesbygdsjour. Men nedläggningen av akutkirurgin kommer att kosta liv, kanske 3-4 liv per år, som hade kunnat räddas om det funnits kirurg och narkosläkare på plats. Hur många som kommer överleva men få men för livet av ett försenat omhändertagande, det vet jag inte.
Om bemanningen löses, om helikoptern kommer när man behöver den och om politikerna är beredda att ta kostnaden i människoliv, då är jag beredd att gå den jouren, ta ansvar och göra mitt bästa, men inte varje natt.
Samuel Blomqvist
ST-läkare i Allmänmedicin
Graniten Vårdcentral
Kiruna
Samuel,
Kloka synpunkter. Visste vore det rolig med ärlighet och en riktig konsekvensanalys från våra politiker för en gångs skull. Dock är jag säker på att det är genomförbart med närsjukhus i Kiruna. Det viktiga är ju att se till att de som vill jobba där har, och framför allt får, rätt utbildning. Jag tycker också att man bör se över övrig jourverksamhet i andra delar av länet. I Luleå bygger man ut primärvårdsjouren istället för att dra ner. Med det i minnet stödjer inte jag en nedläggning av sjukhuset i Kiruna.
Hej!
Skrev en djupsinnig kommentar som på något sätt kom bort. Väljer därför en kortare variant: Mycket klokt Samuel, och därför bra att Andreas instämmer – vi är rätt samsynta. Då krävs egentligen bara två avvikande kommentarer: 1/ OM du har rätt Samuel att 3-4 personer kommer att dö årligen om ”akutkirurgin” stängs – så måste det väl betyda att ”de” räddar lika många nu, vilket låter osannolikt, eftersom detta int ekunnat komma fram i alla de undersökningar som gjorts under årens lopp. 2/ Andreas – du klagar på politikens oförmåga att prioritera, men när nu en kirurgisk prioritering görs, så kan du inte ”stödja” den. Låter inte riktigt logiskt – fast är det akutkirurgin, ”sjukhuset” eller ”närsjukhuset” du stödjer/ inte stödjer? Samuel beskriver behovet av nerdragningar på 400 miljoner, 50 miljoner på kirurgin och nu att 20 miljoner av dessa tas på ”akutkirurgin” i Kiruna. Hur ska sjukvården banta/spara när landstinget sintäkter sjunker och kostandsbilden ökar – rent frånsett rekryteringsproblemen?
Vad är en livräddande åtgärd? Tyvärr så kan jag ju inte redogöra för specifika patientfall pga. sekretessen. Min uppfattning om 3-4 personer per år är bara en uppskattning efter mina egna erfarenheter som framjour åt slutenvården mellan åren 2005 och 2010. Men ingen av oss kan ju läsa framtiden och vad som kommer hända om man inte utför en åtgärd.
Men jag tycker det är väldigt många som uttalar sig, utan att ha varit här och jobbat och så menar jag sjukhusjouren för det är ju de patienterna som primärvården kommer att få ta över.
Du får nog läsa mitt inlägg igen Robert, det upplevdes som du försökte lägga ord som ”oförmåga att prioritera” i min mun/mitt inlääg. Har läst mitt eget inlägg igen, som har har många brister, men inte kunna hitta den formuleringen.
Jag skrev avsaknad av riktig konsekvensanalys och ärlighet, fast i annan oviktig ordning.
Jag har intuberat en patient en gång på vc i övertorneå. Det behövdes den gången. På Kalix sjukhus en gång, behövdes då också men spelade ingen roll för patienten den gången. För övriga inblandade var det stor skillnad, det fanns ”nån” där som kunde (hade den minsta aning). VI ”säljer” trygghet. Sånt händer, och ju fler människor och ju längre dessa är ifrån hjälpen kommer att riskera att faktiskt dö eller få allvarliga skador som ett led i detta.
Jag köper att man vill spara, jag köper att det är för många fullvärdiga sjukhus. Men Samuel lyfter viktiga frågor: Vem ska bemanna det nya sjukhuset och om det är dagens DL, vem skall göra deras ordinarie jobb och göra allt det jobb som man inte hinner med? Hur ska utbildningen se ut, och framförallt fortbildning. Landstinget har de senaste dryga 10 åren jag varit med, haft som starkaste argument till att minska ner OBS-platser och ambulansverksamhet i glesbygd, ”att ingen DL vill jobba såhär längre”. Har det dykt upp nya aktörer på marknaden som vill det? Vilket land har man köpt dom ifrån? För även om argumentet innehåller en viss sanning, så är det en central fråga: Vem skall jobba där och vad skall dom göra samt hur skall deras utbildning/fortbildning se ut?
Logik är viktig, men ibland går jag på känsla. Mitt inlägg var mest för jag tycker som Samuel, det blir ett väldigt mycket tyckande från personer som inte jobbar där, och jag tycker det var kul att höra deras åsikter. Beslutet blir ju, oavsett om politikerna vågar säga det, en början till avveckling och avfolkning.
Och att tro att vi ska får mer pengar i Lule/Boden pga Kiruna läggs ner…nja, det är det väl nog ingen som riktigt tror…Elller?
EN KARTA ÄR INGET TERRITORIUM
Åh, så underbart att läsa vad ni skriver. Att ni engagerar er i allmänhetens trygghet och sjukvård på detta sätt. Vissa av er sträcker sin empati så långt att ni till och med tycker synd om politikerna. Beundransvärt! Era insikter är goda och ni tänker alla rätt. Men hur kommer det då sig att det här inte leder någon vart? Varför missförstår ni varandra hela tiden?
Det här är vad jag saknar, vad ni saknar och vad allmänheten saknar:
Vad är det ni diskuterar egentligen? Jo, ni diskuterar möjliga scenarion, varav få är med slutresultatet överensstämmande. Det är däremot fullt förståeligt att ni gör på detta viset. ”Det går inte att vara tyst tills något beslut är fattat, för då är det alldeles för sent att göra något åt det.” (Fritt efter Moa Bjerners kloka och högst adekvata utskällning av mig i Riksgränsen).
Min poäng är att problemet som uppstår i en centraliserad fabrik under demokratiskt argument (jo, tjenare) är att det enda man har att diskutera är hotbilder/rykten och spekulationer. En massa blir sagt men alla tolkar varandras kommunikation ur ”egen” bild av vad som komma skall, vilket leder till missförstånd och oenighet, precis som i vilken politisk och oerfaren amatörgrupp som helst.
Någon måste börja från början, förklara Mellanösternkrisens faktorer sedan tidernas begynnelse som Lilla Aktuellt skulle göra det och kräva konkret information. Vad är det egentligen vi står inför? Vilka konsekvenser skulle det innebära och FRAMFÖR ALLT, hur ska vi enas kring detta för att vara en av spelarna på planen?
Det ideala vore att hitta en pålitlig avhoppad eller Deep Voice bland politikerna. Det enda eventuellt möjliga är att vi enas kring ett enda krav: Att få konkret information om vilka planer som är dragna för framtiden och vilka konsekvensanalyser som är gjorda: Det är inte säkert att sådana existerar – men det skulle betyda att politikerna inte gör det jobb vi förväntar oss av dem.
Vi måste fråga oss: Vad förväntar vi oss av oss själva? Ser vi om vårt eget hus eller allmänhetens (sjuk)hus? Är det prestige som driver oss att inte vilja hamna i konflikt (Evidence Based Medicin)? Är det avfolkning vi är rädda för? Vilka fighter ska vi ta?
Och om vi ska ta en fight – då måste alla vara engagerade, alla måste veta vilket territorium som är aktuellt och i vilket väderstreck det ligger – annars är vi bara en insändare bland andra.
Det verkar på debatten som vi går i polemik med varandra om tonfall och syftningsfel i stället för att debattera utvecklingen om den framtida sjukvården. Det är svårt att diskutera BÅDE dagsproblemen och problemen på sikt – taktik och strategi alltså. Fackligt jobbar vi rätt hårt med detta, men viljorna spretar och tiden för dialog är knapp. Vi har skrivit ett remissvar om närsjukvårdsutredningen så här långt, och utrednignen fortsätter. NLF (jag) har uppnått att utrednignen bedrivs väldigt öppet med offentlig a möten och inbjudningar till verksamheten at t påverka – men det är MYCKET lågt intresse bland läkarna att delta, Både på Cajs möten och att delge facket erfarenhetr om man deltar i dessa möten. Kirurgin i Kiruna är väl utredd och det finns massa skrivet och de som är tysta i debatten är tysta – närsjukvården är på väg och påverkbar. LÅt oss diskutera den i olika forum gemensamt. Det finns säkert inga tydliga övergripande mål ( vem har kapacitet och makt att ha sådana mål!), men vi som är proffs kan se och agera i olika riktningar så att inte den föränderliga framtiden går i putten. Enkelt uttryckt – det behövs många fler kunniga allmänläkare och på kort sikt måste NLL tydligt markera detta.
Akutkirurgin är ju så gott som nedlagd redan. Båda de förslag som Caj Skoglund senast presenterade i närsjukvårdsutredningen förutsätter att kirurgin i Kiruna är nedlagd. Min tolkning är att i de två senaste förslagen säger man: ”Om vi inte får ta bort även medicinbakjouren, narkosläkaren, och röntgenläkaren i Kiruna så kommer vi att lägga ner BB i Gällivare och då får ni 35 mil till BB.” Dessutom skrämmer man kustenborna (eller kustenpolitikerna) lite med att riskera tappa specialistkliniker till Umeå, för att på det viset göra dem mer välvilligt inställda till att lägga ner i Kiruna.
Och jag är fortfarande inte mot en omvandling till närsjukvård i Kiruna. Men vem ska bemanna den?
Vi tar en konspirationsteori också…
Kanske att LKAB, landstinget och kommunen hellre ser en utflyttning från Kiruna. På det viset slipper man en stor del av stadsflytten och med ett sjunkande antal invånare behöver man allt mindre sjukvård. Ev. kanske man kunde ha någon form av ”arbetsläger” med lättflyttade baracker och flyga in arbetare från södra Sverige. Till dessa skulle ju LKAB enkelt själva kunna ordna med sjukvård och akuttransport.
Vi kan påverka Cajs förslag och påverka politiken att fatta vettig a beslut – men att spå i framtiden är inte lätt. Om vi inte är ense om verkligehstbeskrivningen ( ”det blir kraftiga nedskärningar/besparingar och allt svårare att rekytera organspecialister till glesbygd”) – utan vill fundera över konspirationer – eller övergripande andra sorters ”mål”, så har vi svårt att påverka på annat sätt än att gå till valurnorna vart fjärde år. Lite bättre borde vi kunna, vilja och faktiskt ha kompetens att göra. Då har vi dina klarsynta iakttagelser – som jag skrev i det första brevet: ”Vem ska bemanna – jag kan lära mej”. Vi kan alltså vara fullt professionellt eniga om att den enda rimliga lösnignen på glesbygdens sjukvård är att bemanna med kunniga allmänläkare ( som vi skrev i insändaren) – och ska man nå dit på tio år så gäller det att lägga på ett kol! Rekrytera av bara fnn.. ta in allt som går, uppmuntra alla som kan, utnyttja alla som finns… Men så gör inte NLL. Hittills. Kanske är det för sent? Krisen permanentad – ”vad är det som säger att just (allmän)läkare ska vara de sista att lämna inlandet”?
Jo, nog är det bättre att debattera sakfrågan än att debattera debatten…
OK. Så här beskrev en grupp erfarna allmänläkare situationen i en insändare ( se ovan):”.. alla gamla multisjuka som blir allt fler i vårt län. Hur blir vården för alla (nuvarande) 70-åringar om 10-15 år när vården för dem sätts på prov? En väl utbyggd, väl utbildad allmänmedicin med en god transportorganisation är enda realistiska lösningen för ett län som Norrbotten. Primärvården måste ha kunskap och resurser för att kunna hantera olyckor och akuta medicinska tillstånd i avvaktan på och under transport till lämplig specialistenhet. Det tycks fortfarande vara så att allmänmedicinen trängs tillbaka, det ska vara mätbara mål och tillgängligheten på akuta tider kvällstid ska öka. Ledningen pratar om att höja kraven genom at tfrångå målet 1/1500 och avskaffa läkarbristen genom ayy formulera 1/2000. Ett av Huvudargumentet synes vara att de privata alternativen (annars) kan tjäna grova pengar och ta ut dem i länets sjukvård. det faktum att allt mer av (sjukhusens) vård utförs av högavlönade stafettläkare/vikarier skrivna på andra orter och därigenom undanhåller länet skatteintäkter debatteras mindre. En väl utbyggd allmänmedicin är nödvändig och NBLL måste börja satsa tydligt på det – helst i förrgår. Är det försent nu? Vad kan vi som allmänläkare konkret göra för patienterna med målet en god sjukvård om 10 år?
Oj! Många ord blir det. Vad fina ni är allihop!
En sak tycker jag har glömts bort lite i den allmäna debatten:
Vad har specialistvården för ansvar i det här?
Om landstinget får ett klenare skatteunderlag och en allt tightare budget att ta hänsyn till så måste man våga tänka hälsoekonomiskt hela vägen:
Är det rimligt att specialistvården i länet blir allt mer subspecialiserad (läs dålig cost benefit) när de vanligaste sjukdomstillstånden ändå är klart vanligast?
Vilka åkommor ska specialistvården i länet ägna sig åt, och vilka diagnoser är det så få av att de som drabbas bör få vård i t ex Umeå? Vågar man ta i de frågorna på allvar?
Kanske är det den breda internmedicinaren som ska ha en central roll i närsjukvårdsreformen?
Allmänläkarna i länet är alldeles för få för att axla bördan på egen hand, det verkar vi vara överens om.
Allmänläkarna står för en fantastisk bredd men i mitt tycke är det konstigt att säga att det ligger på primärvården att bli ÄNNU bredare när vi redan idag har en mängd specialister som besitter just den kompetens som eftersöks.
Om närsjukhus ska leva upp till namnet måste andra specialitéer än allmänmedicin vara aktiva i förändringen. Allt annat är ohållbart!
Jag har gått många samjourer på Kalix Sjukhus.
Jag kan handlägga de flesta åkommor, men få saker är jag beredd att axla ansvaret för dygnet runt!
Jag lägger ju in patienter för att de är SJUKA! Ofta multisjuka. Sällan med krångliga eller ovanliga diagnoser men den sammanlagda sjukdomsbilden blir ändå komplex. För att inte tala om medicinlistan.
Jag är i mitt agerande ofta helt beroende av att en klok internmedicinare kikar på patienten påföljande morgon.
Om jag plötsligt förväntas kunna axla internmedicinarens ansvar, varför hade vi då specialitén internmedicin från början? I mitt tycke ersätts den inte så lätt.
Hänger sjukvården i länet enbart på primärvården?
Ibland känns det så.
Mikael Dahlberg, länschef i kirurgi, säger öppet att han inte bryr sig om att rekrytering av AT-läkare på småsjukhusen faller när kirurgin tar sin hand ifrån dem och att han inte känner något som helst ansvar för AT-läkarna på de små sjukhusen. DEN inställningen gör mig upprörd!
Jag tror för övrigt visst att gruppen Allmänmedicin redan gör sin röst hörd i möten med Caj Skoglund och i den vidare utredningen.
Min VC-kollega Johanna Gren Burström och Andreas Hermelinkollega (förlåt) Urban Mikko är med i samma utvalda grupp som deltar vid kontinuerliga möten om närsjukvårdsutvecklingen. Båda är kloka människor som jag känner stort förtroende för!
Simma lugnt!
Mycket viktiga reflexioner som vi gemensam t via SFAM och DLF/NLF för fram i förhandlingarna med NLL. DLF/NLF har fått igenom att Caj FAKTISKT lovat att lyssna/ kommunicera med läkare om dett aviktiga förändringsarbete – till skillnad från det mesta som skett vid omorg av jourer, akuter osv. Det är alltså bra, men alla dessa informella grupper som skapats skapar i sig frågor som kan vara svårhanterliga:
VAD säger de till Caj ( som kan påstå-”läkarna säger att…”)
TRÄFFAS grupperingarna verkligen?
VILKA frågor får grupperna?
Det verkar ju uppenbarligen inte som om vi i denna debattomgång VET vad Johanna, Andreas och Urban sagt – frånsett nu att vi på det stora hela är ganska ense om problematiken. Vi hamnade i börjar i en polemik när jag påstod att politiken ”äntligen” prioriterat och att Adreas då kritiserade dem för det, men det var nog ett sidospår.
I en sjukvård där kraven ökar ( på specialisering och tekonlogi) och där ekonomin minskar så måste stora omstruktureringar ske – och detta måst epolitiken stå för. Vi gör vårt jobb utifrån vår kompetens ( som ofta är okänd av politiken!) och från våra resurser ( so mockså är okända av politiken!!). När det är så – så går det dåligt..
Vi har ett sjukvårdssystem där politikerna prioriterar. Det finns fördelar med det, och det är inte vår uppgift som läkare att göra det, precis som du skriver Robert. men vi kan givetvis ha åsikter om dessa prioriteringar, på samma sätt som vi kan ha det om de vill lägga ner alla vc i Boden. För oss i Lule kanske det vore bra, för då får vi mer pengar, i alla fall i teorin. Men jag skulle ändå inte stödja den prioriteringen, utan ha sett en konsekvensanalys för framtiden.
Fö är jag inte med i den gruppen, men det lovar gott när ”ungdomen” fått ta plats
Intressant att en del tror att du är med i en grupp Andreas! Där ser man. Du BORDE kanske vara med i en grupp. Det intressanta just nu är väl inte att sitta still och vänta på en konsekvensanalys – utan att påverka en utredning. Det är självklart int ejust ditt uppdrag Andreas, men vårt kollektiva. Det är alltför många som sitter och VÄNTAR på att tjänstemän och politiker utreder och fattar beslut för vårdens bästa utveckling – och sedan ofta klagar. Det var bättre förr ? Då var det vi läkare som tog ansvar för vårdens utveckling – jag tror att de tär dags att ”vi” skärper oss på det området, men då måste vi skapa samverkan, diskussionsforum och organisera oss. Vi talade om ”facklig värnplikt” för 20 år sedan. Kanske är det dags igen?
Jo, det är viktigt. Vi är ju i alla fall 5 som verkar bry oss, fler än på länge!
;o)
(Det var nog bara du Robert som trodde det, det blev nog lite otydligt formulerat i Moas svar där hon skrev Andreas Hermelinenkompis Urban, dvs Urban är nog med i denna grupp. Men det är ju lite märkligt att vi inte vet…)
Man vet det man tagit reda på.
Och om ni inte visste det tidigare så vet ni ju nu.
Nu vet ni också vilka ni kan vända er till om ni direkt vill påverka de som faktiskt sitter med på mötena med Caj om framtidens närsjukvård.
Och JA, träffarna äger rum regelbundet. I verkligheten.
Klart slut varulvstjut!
Det som är intressant nu är att ”vi läkare” yttrar oss om de framtidsscenarion som utredningen kommit fram till hittills. Är de realistiska – finns det fler hakar – kan man göra något för att ”förbättra oddsen” för framgång. T.ex. svårt att rekrytera spetskompetens framöver: JA, självklart eftersom patientunderlaget minskar – och vill man ha kvalificerade läkare hit upp, så kan man nog inte tillåta sig att gå kräftgång i lönelistorna nationellt. För 8/8 vill Caj ha underlag för at skriva en rapport till politiken