Ni visas månatligt arkiv för juni 2011.
ISBN: 9789164203472
Alex Schulmans andra bok som handlar om hans år mellan sin separation och födelsen av hans första barn. En bok med självkritik och kärlek. Eftersom det är en av de mest omskrivna svenska böckerna det senaste åren så låter jag bli att recensera den mer än att jag tycker att ni ska köpa den.
/Andreas Karlsson, Luleå
Denna fråga har man fått eller hört ett otal gånger. Det finns således både en önskan om att fler av oss/de yngre skall börja ”ta sitt ansvar” och dels en frustration över att man upplever att så inte är fallet. Det finns sannolikt också en föreställning om att det i bara är ”de äldre” som engagerar sig och tar ansvar, samt driver utvecklingen framåt
Personligen har jag både ställt mig själv frågan och också känt en irritation över frågan. För att själv få lite rätsida på det hela gjorde jag en lite mer ovetenskaplig analys av problemet.
Med ”äldre” menar jag dl med minst 15 år som specialist, kanske mer, med ”yngre” ST och ganska nyblivna Dl som mig själv. Men så speciellt ung känner jag mig inte varje minut…
Jag har inga fullständiga svar på ovanstående frågor, och det finns nog varianter av olika slag. Men jag ska ändå ge min syn på detta.
1 och 2. Det finns ett tydligt problem i att denna fråga definieras av äldre kollegor. Dels är det svårt att finna belägg för att bara de äldre engagerar sig och dels har de äldre inte insyn i allt som de yngre gör. I t ex denna kvartalstidskrift är det ungefär lika många artiklar av äldre som yngre, och kommentatorsfunktionen med värdefulla synpunkter används främst av de yngre. Om det nu vore så att endast de äldre engagerar sig skulle ju en övertygande majoritet av bidragen och kommentarerna komma från äldre kollegor. Personligen är jag övertygad om att de yngre medvetet väljer andra strategier till engagemang, dels för att man tänker annorlunda och dels för att man ser att tidigare strategier inte har den effekt som man önskar och tror. Det är nog inte så att att vår kårs inflytande ökat de senaste 30 åren, och det beror sannolikt inte på att de yngre inte engagerat sig, utan att de äldres valda strategier delvis har misslyckats. Enligt vad jag uppfattar tillhör 2 personer i Sfams styrelse ”den gamla stammen” och 5 eller6 den yngre. Min egna erfarenhet från mitt perspektiv är att vi unga är de drivande, de äldre lullar på i samma fil. En del kör vänstertrafik fortfarande….Ålder ger sannolikt erfarenhet, men det finns också en risk för att man har har en svårighet i att se nutiden och framtiden.
3. Man ser också ett tydligt mönster i hur man väljer ut olika personer för chefsposter, utredningar och olika projekt. Nyligen fick jag en inbjudan till ett projekt som landstinget centralt driver, det om Dl på akuten. Man söker ”Erfarna dl” till akuten. Jag har funderat på vilka kvaliteter som man efterfrågar och således har värderat väldigt högt när man vill ha erfarna dl. Jag är förvisso dl, men att jag skulle vilja kalla mig ”erfaren dl” 11 månader efter specialistintyget är nog lite väl magstarkt även för undertecknad. Däremot är jag ganska så övertygad om att jag skulle passa ganska bra och kunna göra ett bra jobb. Jag är minst lika övertygad om att ”jämngamla” kollegor skulle göra att lika bra jobb. Om de äldsta och mest erfarna kollegorna skulle passa i handen som handsken på akuten i Sunderbyn är jag inte lika övertygad om, just därför att mycket har hänt sen 70-talet. Jag prisar ofta erfarenhet och klokskap som livslång tjänst som dl ger, men det måste vara nån hejd på hur den värderas, och vad man blir bra på.
4. Jag har suttit på flera möten som mynnat i orgier i anekdotberättande. Mysigt som vid lägerelden, men tveksamt produktivt och engagemangsvärdet är ganska otydligt. Att som yngre kollega får höra ”Vi har provat detta på -70talet, det var ingen ide är inte direkt uppmuntrande och knappast konstruktivt. Jag tror det finns en osäkerhet och i viss ån ”rädsla” för nuet och framtiden, svårigheter att anpassa sig till en snabb utveckling och ta till sig nya delar. Det blir mer och mer teknik och datoranvändande, den medicinska utvecklingen går snabbt framåt och yngre kollegor har en helt annan kunskap än om man studerat på -60 och -70talet. Jag har också flera gånger fått svaret ”Men så brukar vi alltid göra” tex då vi diskuterad orsaken till varför man skall ha specialistkometens för att var beredskap och inte kunde fasas in i slutet av sin ST. Först tänkte jag skriva ”detta behöver väl inte kommenteras ytterligare”, men det kanske är just det som vi behöver eftersom det inte är en enstaka företeelse. Att göra som man alltid gjort är fegt, utvecklingshämmande och utan reflektion på vad man gör. Det enda man kan veta är att det kommer att bli fel någon gång i framtiden. Det är mycket möjligt att det varit rätt och att det är kanske det just nu. Men i frågan om varför man gör något på ett visst sätt, är det inte det man vill belysa. Svaret i sig lyser av paternalism/styvmoderlig behandling och förmynderi med klapp på huvudet, för att dölja sin osäkerhet, okunskap och ovilja att tänka efter. Det ger också signaler om att ”diskussionen är slut” och ”rubba inte mina (trygga) cirklar. Man skall också uppfatta det som om att ”ifrågasätt inte liknande saker i framtiden”.
5. Visst är det så att vi bygger in en onödig hierarki i vår långa utbildning. Att som underläkare /St få höra ”Du kommer inte få räkna denna månads arbete i din ST eftersom din handledare var sjuk” är ju tecken på att man överskattar sin egen roll en aning. Varför är ingen ST-läkare chef? Saknar man viktiga bitar som frotterande med tidigare länsläkare och landstingsdirektörer för att kunna ta Allmänmedicinen in i framtiden? Genom detta onödigt långa överförmynderi är det svårt att kunna blomma ut och hitta sina egna vägar och all eventuell lust till utveckling kvävs lika effektivt som en socialdemokrat med avvikande åsikter. Om man hela tiden får vet att man inte kan och inte själv har förmåga att göra val och självreflektera, börjar man slutligen tro på det. Att då försöka hävda sig och engagera sig är ju som att svära i kyrkan.
6. Eftersom jag inte var med som dl på t ex 70-talet, så får man vara försiktig med att uttala sig. Men många äldre personer beskriver fritiden på ett annat sätt förr. Och nog har väl ST-utbildningen förändrats också, i alla fall sen den startades på 80-talet (?). Jag säger inte att det var lättare förr, jag säger att det var annorlunda.
Jag har medvetet skrivit denna text för att i viss mån provocera och för att få debatt. Till alla er som vill kommentera: Gör det! Men ta först en vända i ditt huvud, gå en promenad eller hämta barnbarnen på dagis och lek med dom, om huruvida du kan se problemet från ett annat håll. Vad kan DU göra för att det ska bli bättre?
/Andreas Karlsson, Luleå
Redan när jag gick grundutbildningen till läkare för flera år sedan ingick ett gediget program med bland annat ämnen som Personlig Utveckling (flera träffar per termin under hela utbildningen) och Utveckling Grupper och Ledarskap (en hel vecka i internatform).
I dag tar liknande ämnen än självklar och än större plats i utbildningen.
Jag har under de kliniska studieåren genomlidit minst två medsittningar varje termin, oftast fler.
Jag har överlevt en mängd videokonsultationsövningar och grupparbeten. Jag har fått till livs ALLT om att ställa öppna frågor, bekräfta, sammanfatta, ge feedback och svåra besked, tänka på mitt kroppsspråk, våga sitta kvar och ge ett om möjligt empatiskt intryck på min omgivning.
Under AT:n fortsatte sit-in-odyssén.
Jag fick mina medsittningspapper påskrivna ett efter ett, oftast av erfarna överläkare som inte hade någon större aning om vad det var för papper de skrev på.
Eller varför.
Till slut var det ändå klart! Äntligen legitimerad!
”Jag är fri!” tänkte jag. NU ska jag helhjärtat få förkovra mig inom den MEDICINSKA floran och faunan och lämna ”flummet” åt sidan.
Jag bedrog mig. Jag valde att göra ST i Allmänmedicin.
Den Nya Målbeskrivningen för ST-läkare i Allmänmedicin måste vara skriven av gamla erfarna rävar till läkare som plötsligt, på ålderns höst, fått en halleluja-uppenbarelse och kommit på att: ”Det här med konsultationsteknik, DET hade jag behövt lära mig mer om tidigt under karriären! Och det finns ju så modern videoteknik att tillgå nuförtiden!”
Ungefär.
Samma gamla rävar måste ha arbetat i sitt yrke så länge och inneha så hög omedveten kompetens att de helt enkelt glömt bort vilken mängd medicinsk kunskap man INTE besitter när man påbörjar sin ST.
Bland de nya obligatoriska kurserna ingår, hör och häpna, en kurs i Konsultationsteknik (varför finns inte den kursen som obligatoriskt moment inom andra specialitéer? Är det bara för allmänmedicinare det anses vara viktigt att PRATA med patienterna? Eller har övriga kliniker förstått att det räcker nu?).
Jag har precis tvingats genomgå en ”Upplevelsebaserad Handledarutbildning” med sin bas i vadå? Jo, videokonsultationer! I massor!
Och glöm för all del inte att gå den sammanlagt 15 (!) dagar långa superobligatoriska kursen i Ledarskap!
Och en veckas kurs på en avlägsen båt (utan säker kurs?) där vi talar om det ”allmänmedicinska förhållningssättet”. Vad bra det känns.
För jag har undrat så länge.
Till det bör tilläggas obligatorisk grundutbildning i forskning, ett ca 10 veckor långt projektarbete, regelbundna handledarträffar, egen studietid och så ST-seminarier en eftermiddag varannan vecka där många studierektorer anser att det är livsviktigt att genomföra momentet ”Videoinspelade Konsultationer” (för de har själva varit på ett seminarium och fått lära sig att det är så man bäst lär sig)!
Och en obligatorisk mitt-i-ST där ännu en erfaren och klok läkare (skona mig, jag orkar inte mer!) ska sitta med vid mina patientmöten och tycka till om hur det går för mig vad gäller konsultationer och kursande.
Missförstå mig rätt: Ingenting av ovanstående har varit helt värdelöst.
Å andra sidan har endast några få moment känts riktigt värdefulla.
Vi ST-läkare skulle kunna ägna hela våra återstående karriärer åt att åka på nya kurser och ta del av varandras snart outtömliga kunskap inom området konsultation!
Sidoutbildningar/”randningar” på andra kliniker (det som jag själv hittills upplevt som de mest värdefulla momenten i min ST utöver VC-patienterna) anses nu vara alltmer oviktiga ur utbildningssynpunkt.
Obligatoriska kurser inom strikt medicinska områden lyser starkt med sin frånvaro.
Den medicinska sakkunskapen då?
Tja, den får jag väl via osmos om jag lutar pannan mot min handledare och blundar en stund? Eller när jag läser den gula sammanfattningsrutan i någon artikel i Läkartidningen?
Min medicinska osäkerhet är fortfarande stor inom många områden.
Jag har mindre än två år kvar av min ST, och ännu känner jag mig jätteosäker när jag träffar en patient med nydebuterad hypertoni. Hur ska jag tänka? Vilket preparat ska jag välja? Ska jag välja något preparat över huvudtaget?
Och jag som snart förväntas vara näst bäst på ALLT! Ångesten växer.
Till alla er erfarna och kloka (nåja) läkare som är med och bestämmer hur saker ska vara: Snälla, lyssna på mig nu.
BROMSA!!
Tänk om en liten aning innan ni blir medansvariga till att ha konsultationskursat sönder en hel läkargeneration!
Annars kommer vi i framtiden att fylla våra vårdcentraler med en stab av Sympatiska Sorterare istället för Medicinskt Sakkunniga!
Mitt problem i dagsläget är inte att få fram väsentlig information från patienter som söker hjälp.
Mitt problem är att jag aldrig ordentligt får lära mig vad jag ska göra med den oändliga mängd information jag numera är superexpert på att få fram!
Moa Bjerner
ST-läkare Kalix Vårdcentral
Beskriv din utbildning och koppling till Kalix!
Jag är född och uppvuxen i Sävast, Boden och gick min grundutbildning till läkare i Umeå. Min släkt äger en liten stuga ute på Rånön i Kalix Skärgård. Jag har tillbringat många sköna sommardagar där, men i övrigt har jag inga kopplingar till Kalixområdet.
Varför Kalix?
Jag ville göra AT på ett litet sjukhus och min man som är jägmästare fick jobb i Kalix. Därför flyttade vi hit. Nu trivs vi båda väldigt bra här i Kalix och tänker fortsätta bo här så länge den känslan varar.
Förebilder professionellt?
Oj. Jag har många. Eller rättare sagt delar av många. Jag beundrar och studerar många äldre och yngre kollegor hela tiden, förkastar det jag tycker verkar dåligt eller opassande för mig och efterhärmar det jag tycker verka funka bra! Så jobbar jag.
Idrottsman och familj? Hur går det kombinera med arbete och jourer?
Idrottsman har jag aldrig varit. Däremot idrottskvinna. Jag har spelat handboll på div1-nivå fram till den dag jag flyttade till Kalix. Då lade jag av och utbildade mig till gruppträningsinstruktör på Träningscompaniet, ett litet men naggande gott lokalt träningsföretag. Min man säger att jag bara bytte ut ett lagspel mot ett annat…
Träningen är mitt vattenhål! Jag tankar ny energi och kommer hem till familjen som en gladare person efteråt. Endorfinist javisst.
Jag GILLAR jourer i lagom mängd. Jag tycker mycket om kombinationen av vårdcentralsarbete och akutenarbete. Jag är också helt övertygad om att jag blir en mer välutbildad och komplett läkare av att delta i jouren.
Jag har också lyckan att vara gift med en man som ALLTID är ledig kvällar, nätter och helger. Det gör det lättare för mig att arbeta oregelbundna tider. Som min äldste son frågar när jag berättar att jag ska till jobbet: ”Vilken dag kommer du hem mamma?”
Hur blev du alkoholspecialisten? Beskriv förloppet
Jag gick en 1-dagars SK-kurs i ämnet och tänkte inte så mycket mer på det. Sen fick jag ett telefonsamtal när jag var föräldraledig med mitt andra barn som då var 6 veckor gammal. Stellan Båtsman, kollega på Kalix VC, hade fått erbjudandet om att föreläsa vid Kommunförbundets utbildningsprojekt om Riskbruk, Missbruk och Beroende. Han hade väl varken lust eller tid utan hänvisade till mig av någon outgrundlig anledning.
Av någon annan och än mer outgrundlig anledning tackade jag ja. Jag trodde då att jag skulle föreläsa för 20 socialtanter eller så. Jag hade fel. Det visade sig vara ett STORT utbildningsprojekt, redan i första omgången var nästan 400 personer anmälda! När jag fick veta det blev jag jättenervös och ägnade stor del av min lediga (?) tid till att läsa på inom ämnet. Jag är med andra ord ingen alkoholspecialist alls, jag råkar bara vara lätt ångestdriven till läggningen och rädd för att göra bort mig. Min kliniska erfarenhet är nog knappast större än någon annans. Någonstans under vägen upptäckte jag dock att det var roligt, och sen har jag fortsatt att läsa på, uppdatera mig och föreläsa inom ämnet. Hur ser du på uppföljning av alkohol AXEL och VAS? Och kritiken av registrering av befolkningens levnadsvanor i journalen? Det här är pinsamt, men just det där med AXEL vet jag inget om. Vad gäller journalregistrering av människors levnadsvanor så tycker jag att kritik kan vara berättigad. Jag är inte för ett system där man får ersättning för att t ex alkoholkonsumtion finns dokumenterad på särskilt ställe i journalen på ALLA. Samtliga levnadsvanor kan ju förändras med tiden, och då gäller det ju också att vårdpersonal uppdaterar försättsblad el dyl regelbundet så att informationen är aktuell. Hur många gör det idag? Jag tycker ändå vi ska komma ihåg att journalen i första hand finns till för att behandlande personal ska kunna ge patienten god vård. Informationen i journalen ska vara relevant och korrekt. Ibland tror jag att vi blir överdrivet försiktiga med vad vi för in i journalen med motiveringen att det vi skriver kan vara stigmatiserande för patienten.
Har Du förslag på hur detta borde utformas?
Säkert, om jag får fundera på saken en stund.
Hur ser du på utredaren Gerhard Larssons förslag om alkoholist-vården?
Jag har läst igenom utredningen och överlag tycker jag att det som finns skrivet på papper är bra! Inte minst de delar som handlar om bättre samordning/ansvarsfördelning mellan kommun och landsting vad gäller missbruksvården. Många faller mellan stolarna idag. Jag tror också på bättre satsningar vad gäller kompetensutveckling och tidig upptäckt. Om vi bara blir lite bättre på att hitta människor med riskbruk INNAN de utvecklat något beroende kan vi med små medel göra stora vinster både för individen och samhället. Däremot drar jag inte den automatiska slutsatsen att vi inom primärvården ska ha som uppgift att ”screena” ALLA patienter gällande deras alkoholkonsumtion.
Beskriv hur jourerna är iKalix och ditt deltagande som st-läkare
Samjouren i Kalix grundar sig på frivilligbasis, d v s det finns inget jourtvång. ST-läkare uppmuntras att delta i jouren. Som samjour tar man emot ”allt som kommer in genom dörren”, dvs både inläggningsfall och primärjoursfall. Man har tillgång till medicinbakjour, distriktsbakjour (ingen officiell jourlinje utan det här har vi löst internt) och narkosjour. Ofta blir man även sökt för att kika på patienter som ligger inne på avdelning samt telefonledes av kommunsköterskor från särskilda boenden. Utöver detta förväntas man ta handledningsansvar för den AT-läkare som tjänstgör samtidigt. De ST-läkare som inte känner sig trygga med att gå samjour kan välja att gå AT-jour (går hem senast kl 23 på kvällen). Min upplevelse är att jag får jobba på rätt mycket under jourerna. Jag sover sällan under journätterna och helg-dagtid kan belastningen ibland vara riktigt hög. Det är både krävande och kul. Det jag tycker är allra svårast är att under jouren axla handledningsansvaret för nya AT-läkare. Vad gäller själva joursystemet och hur det är uppbyggt finns mycket att säga, men det får vi ta en annan gång.
Hur ser du på framitdens org av sjukhuset
Jag ser med spänning fram emot vad närsjukvårdsutredningen skall leda till! Att det blir förändringar tror jag är oundvikligt, men optimist som jag är så hoppas jag att vi som arbetar i Kalix kan få fortsätta driva en bra vård för befolkningen, oavsett om vi gör det som ”Närsjukhus” eller ”Avancerad Vårdcentral”. Det finns många farhågor och hinder, men det gör det ju alltid.
Du försvarade i kommentar signeringstvånget, ser du inga problem med adminstrativa delen av vårt arbete?
Såklart att jag gör. Världen är sällan svartvit. Men framför allt tror jag på att våga ta mitt ansvar och sätta min signatur på det jag faktiskt har gjort. Det finns andra administrativa moment som jag finner mycket svårare och mer tidskrävande än min signeringslista.
När Du presneterade genus och etnicitetstemat i Riksgränsen uppmanade du alla att vara kritiska, hur menade du?
Livet blir mycket roligare om människor runt omkring vågar kritisera, tänka annorlunda och inte automatiskt hålla med om det som är politiskt korrekt. Jag menade nog inget djupare än så.
Vårdvalet har ännu inte inneburit ngn privat etablering i kalix? Hur ser du på det, var vill du arbeta i framtiden?
Privat etablering är på gång även i Kalix om man får tro ryktena. Jag upplever att jag idag arbetar på en välfungerande enhet där jag trivs, inte minst för att jag känner att jag är del av en vårdinrättning som fortfarande vågar ge bra vård till de patienter som har störst behov av det. Jag kan absolut tänka mig att arbeta på en privat vårdcentral i framtiden. Jag är nog varken politiskt eller landstinglojalt fastcementerad eller så. Jag är däremot inte beredd att byta till ett sämre alternativ. Därför väntar jag och ser vad som händer.
Viktigaste frågorna för framtidens allmänmedicin i Norrbotten och kalix?
Kloka politiker (paradoxalt uttryck, jag vet) som förstår att vård i första hand skall bedrivas utifrån behov, inte efterfrågan. Resurser och möjligheter att få fortsätta ge god vård till befolkningen. Läkarrekryteringen!
Kompletterande frågor?
Det räcker nu.
/Moa Bjerner, Kalix
länk till Solvando Ambulando i förra numret!
Brändön maj 2011, handledarseminarium.
Vi var ett fåtal, tre studierektorer och 6 handledare men å andra sidan kunde vi diskutera ganska öppet och deltagarstyrt, problematiska ärenden och försöka få kläm på målbeskrivningar (gamla och nya), obligatoriska momenten och mängden av blanketter.
Länk till målbeskrivning:
http://www.sfam.se/index.php?option=com_content&view=article&id=103&Itemid=126
Obligatoriska moment
http://www.sfam.se/media/documents/pdf/sfam-sr_kurskrav_%202010-10-10.pdf
Socialstyrelsens blanketter
http://www.socialstyrelsen.se/ansokaomlegitimationochintyg/bevis,specialistkompetens/utbildadisverige/lakare(legitimationefter1juli2006)
Personlig utveckling – Hur går det till?
Rapport från nationella studierektorsmöte i Sundsvall maj 2011
Vi fick en klok rapport och värdering av två ST-läkare om deras dokumentation av utbildningen i kompetensportföljen. Är dokumentationen värd den tid det tar? Elektroniken som hjälp eller bara komplicerande tidskrävande faktor, liknar journalföring? Vi har inte tagit ut vinsten än.
I övrigt stärks den byråkratiska delen av studierektoruppdraget utan att vi (eller åtminstone jag) väl egentligen bett om det, kanske blir det svårare att rekrytera nya med denna utveckling? Vi har tagit över myndigheternas roll i kontrollen och detta att försöka inspirera har kommit i bakgrunden. Trist tycker jag.
Torsten Risör presenterade en spännande avhandling: (evLänk till elektronisk version.)
Kanske återkommer vi med en djupare presentation när vi fått den utlovade papperskopian, har svårt läsa på datorn.
Det Ifrågasattes en förenklad modell för hur inlärning går till. Valde att studera AT-läkare med den antropologiska metoden deltagande observation, Analysen visade att de relationer som byggdes upp var viktiga för förhandling om hur man kan göra. Det är inte detsamma som faktakunskaper.
Jag frågar mig om resultatet och teoriutvecklingen blivit densamma om istället ST-läkare valts som studieobjekt, det är ju också stor skillnad på vilken kulturell bakgrund utbildningsläkaren har.
Resultatet visades i en graf, ett flödesschema som jag tror har stor klinisk relevans. Vi skulle kunna använda som verktyg när det kör fast och vilka åtgärder som är lämpliga.
Som sagt vi hoppas kunna återkomma med en fylligare presentation senare.
Sen tror jag oberoende av hur det går med vår specialitet att vi måste acceptera utländska läkare med annan syn på yrkesrollen, andra typer av uppförande och beteende och låta det berika vår verksamhet, mera acceptans och tolerans, nu har vi kolleger som kör taxi och stöts ut av vårt mottagande. Det är tveksamt för framtiden, när det gäller äldrevården är den idag bemannad av människor från andra kulturer på många håll nästan helt och hållet – och de flesta kulturer har mera respekt för äldre människor än den svenska, så varför inte med läkare? Vi kan inte göra om, en del spelar med och försöker visa svenska attityder och det ser ut som att de knäckt kulturella koden- men jag tror vi lurar oss själva. Intensivsatsning på personlig kontakt i början tror jag vore möjligt i många fall.
Peter Olsson
En av våra aktiva personalare, LG i Kalix, kastade ut frågan om det är ett bra sätt att marknadsföra Norrbotten för AT-läkare genom möjligheten att dela upp halvåret i primärvård mellan tätort och glesbygd.
Han fick många kommentarer från olika studierektorer, inte bara från primärvård.
Själv har jag i många år argumenterat emot uppdelning. De sex månaderna har en tendens att bli ännu kortare, det ska göras AT-tenta och vi accepterar på en del håll även deltagande i samjourer på sjukhusen. Auskultation på öron och ögon räknas av obegriplig anledning också som primärvård av en del. Med uppdelning blir det korta tjänstgöringar på olika arbetsplatser och AT-läkaren får inte lära känna vare sig handledare, personal, rutiner eller för den delen följa några patienter.
Utvärderingar vi har av nästan samtliga (ibland hinner de sticka innan de fyllt i vår utvärderingsblankett) AT-läkare som passerat Jokkmokk talar entydigt för att det är negativt för utbildningsvärdet att dela upp tjänstgöringen.
Alla som vill är välkomna att auskultera en vecka men vi är negativa till uppdelning. De som blivit lovade av personalrekryterare eller studierektor på sjukhusen i samband med anställningen kan vi ju inte neka, men det blir aldrig bra. Samma inställning har våra tätortsvårdcentraler. Ska vi kunna rekrytera måste vi få lära känna individen och det är först i slutet av halvåret som både vi och AT-läkaren riktigt kan värdera allt som sker!
Jag har inte fått svar på frågan varför just primärvården ska delas upp, Varför inte marknadsföra uppdelad medicin kirurgi tjänstgöring mellan sjukhusen? Det kanske skulle dra till sig äventyrare?
Vad tycker Du?
/Peter Olsson, Jokkmokk
Smartare än en femteklassare? Samverkan med FK
I en bilaga till Dagens Medicin kan man läsa om ett samarbete mellan FK och en onkologisk specialistklinik som utarbetat en ordlista för att få ”bättre kvalitet” på intygen; där förklaras ord som trötthet, illamående, ångest, nedsatt allmäntillstånd, infektionskänslighet huvudvärk och håravfall. Handläggarna (och försäkringsläkarna) får lära sig och intygsskrivarna kan använda förklaringarna i rutan för aktivitetsbegränsning.
På bägge sidor om det fina samarbetet har individerna högskoleexamen(?)
Vi är flera som påpekat det korrumperande i nuvarande system, förhandlingar lär pågå.
/Peter Olsson, Jokkmokk
Ännu inga rätta svar, missa inte fina priser.
Hjälp-tips Saskia har bott i Kaupinen!
Facit kommer i nästa nummer.
Följande förslag sände vi till Socialstyrlesen och övriga myndigheter, ännu ingen reaktion:
Databas för jäv – enkelt och öppet för alla!
Deklarationer av jäv och intressekonflikter är något som alla experter som anlitas av myndighetermåste redovisa (1). Detsamma gäller författare till vetenskapliga artiklar i internationella tidskrifter där man får klargöra potentiella bindningar(2). Styrelseledamöter i specialistföreningar får ofta rapportera ägande och industrikontakter. Föreläsare på vetenskapliga kongresser, symposier ochseminarier ombeds deklarera jävsförhållanden, t.ex. inkomster och anslag från sponsorer.
Det finns således redan en stor mängd informationom jäv men inte enkelt samlad och öppet tillgänglig.
Vårt förslag är att Socialstyrelsen, eller annan myndighet som utses, samlar jävs- och intressedeklarationer i en öppen databas, lätt tillgänglig på internet.
Länk till en sådan databas skulle smidigt kunna användas av dagstidningar som publicerar medicinska nyheter eller debatt.Även Läkartidningen skulle få en högre kvalitet på sina jävsredovisningar för författare, samtidigt som utrymme i papperstidskriften kunde sparas. Läkemedelsboken har idag ingen öppen redovisning av författarnas eventuella jäv. Nationella Diabetesregistret (NDR) har efterhand redovisat jäv för deltagare i utdatagruppen men sådan saknas fortfarandeför ledande personeri många andra kvalitetsregister.
LIF Läkemedelsindustriföreningen har utvecklat en öppen redovisning i en s.k. samarbetsdatabas (3).
Vi föreslår att den gemensamma formuläret som redan används av myndigheterna (4)kommer att utnyttjas och att registreringen tillsvidare är frivillig för författare och experter. Den enskilde kan vara ansvarig för uppdatering av deklarationen som bör omfatta de senaste fem åren och vara rimligt detaljerad vad gäller ägande, forskningsanslag och ersättningar för undervisning och konsultarvoden.
Vi representerar två olika perspektiv; dels den av myndigheter anlitade experten/forskarens och dels allmänläkarens, vilka utgör en viktig målgrupp för riktlinjer ochbehandlingsrekommendationer. Vi tror att vårt förslag skulle förenkla för alla inblandade parter, även för experten som ofta blir tillfrågad om jäv,samt öka transparensen till internationell standard(5).
Peter M Nilsson, professor i klinisk kardiovaskulär forskning, Lunds universitet
Peter Olsson,specialist i allmänmedicin, Jokkmokk Vårdcentral
Ref:
1 http://www.smittskyddsinstitutet.se/upload/Publikationer/javsdeklaration/svensk_bilaga.pdf.
2.http://www.icmje.org/coi_disclosure.pdf
3. LIFs samarbetsdatabas: http://www.lif.se/cs/default.asp?id=57098
4. Gemensam blankett: LFN, Livsmedelsverket, SBU, Socialstyrelsen, Smittskyddsinstitutet, Statens folkhälsoinstituthttp://www.lakemedelsverket.se/upload/om-lakemedelsverket/publikationer/j%c3%a4v/blankett%20for%20javsdeklaration.pdf
5. BMJ 2011;342:d2548
Samuels Blomqvist startade en livlig debatt efter en artikel i föregående nummer om Glesbygdskirurgi. Här kommer kommentarena:
Markus Belands omdiskuterade Examensuppsats som omarbetades till en senare prisbelönt artikel 2003.
Kultursjukdomar med högt pris. Läkartidningen 48:3998-4001.
Markus ”vad var det jag sa” tipsar nu sin motvillige forne handledare om att artikeln uppmärksammas i olika ”mysko” kurser med ”högt pris”.
Även Åke Thörns intressanta artiklar om ”sjuka hus” förekommer i kurslitteraturen.
Medicinsk antropologi Malmö
Karin Johannissons kurs Seychellerna
Ayurvedakurs Indien
ISBN 978 91 633 8674 9
Innehålls-resume: En ung iva-sköterska blir påkörd bakifrån och gör en golgatavandring genom en oförstående sjukvård och socialförsäkring och ser till slut ingen annan utväg än att ta sitt liv. Fadern arbetar som läkare med bistånd i Afrika, träffar en shaman och får en dryck för att hämnas på raden av läkare som förnedrat dottern
I sak håller jag med om mycket av det som författaren uttrycker. Det känns ändå svårt att precisera mina tankar, på samma sätt som när jag skulle kommentera den prisbelönta uppsats som kritiseras i romanen. Som icke-troende valde jag då att citera en psalmvers: ”Blott i det öppna har du en möjlighet”.
Lidbeck verkar vara en djupt engagerad kollega som brinner för sina patienter. Hämnden har i fantasin en välgörande funktion terapeutiskt men lämpar det sig för skönlitterär gestaltning? Författaren verkar inte helt lita på fiktionen i romanen som kompletteras med en del andra typer av texter. Jag upplevde en viss rytm i texten med en långsam inledning där tempot ökade efterhand och en viss spänning i hur hämnden utförs.
För den som är intresserad av ”destruktiva konsultationer” finns här flera exempel på riktigt dåliga möten mellan läkare och patient. Elakt beskrivs hur man med KBTs verktyg kan kränka och avgränsa patienten, än mer förfinat.
Personteckningen blir svar-vit, det finns antingen goda eller onda människor. Aggressionen mot motståndarna som förgiftas, avrättas eller själva utsätts för nackskada är mycket stark. Man ser inte mycket utveckling hos enskilda individer, men det gör man ju inte heller hos storsäljare som Stieg Larsson
Jag känner igen en del av motiven bakom internationellt arbete och sympatiserar med engagemanget.
Bekant är också drag hos kolleger som beskrivs i romanen dvs akutläkare, neurolog, psykiater, ortoped, rehabentrepenör och anställda av försäkringsbolag. Särskilt allmänmedicinaren, där jag var handledare för den som varit förebilden för romanfiguren. Vi var inte överens men jag kan inte neka till att meningsmotståndaren i sin artikel (om Kultrursjukdomar) har poänger i sin analys av det svenska samhället. Det känns lite underligt och obehagligt att läsa den gruvliga hämnden på en kollega av kött och blod.
Självklart måste vi möta patienter och företeelser vi inte förstår med respekt men jag saknar problematisering i texten.
Med whiplash finns det oftast ett exakt trauma, men hur många av oss har inte ett sådant, jag har själv flera. Det stämmer ju att prognosen är god, i de flesta fallen. Jag är inte övertygad att alla som får denna traumamekanism skulle bli bättre av maximal utredning från början. Då finns risk för iatrogen skada på de som spontant tillfrisknar.
I vårt landsting rekommenderade en smärtgrupp att ALLA patienter som sökte med någon smärta (och de är många) redan i receptionen skulle fylla i ett sk Linton-formulär för att kunna identifiera de med ökad risk att bli kroniker. Det är en märklig felsyn som riskerar att leda tokigt. Det är mycket som måste vara uppfyllt för att nya screening-instrument ska införas. Många kan oroas i onödan och det blir risk att vi istället skapar kroniska patienter.
Teorin om ”central sensitering” vid kronisk smärta är väl bara en hypotes som knappast är ledd i bevis även om den förklarar en del. Jag ser också ett problem med speciella mottagningar och tycker det är ett dilemma. Ju fler sådana man bygger upp desto fler blir de patienter som passerar och inte blir hjälpta, vi ser dem med långa medicinlistor och biverkningar och de bär sina diagnoser livslångt, och har ofta passerat samtliga varianter av ”smärtmottagningar”. Jag ser ju dock inte de patienter som blir hjälpta och friskare. Jag förstår författaren som mött många patienter med tragiska förlopp och där den övriga vården ofta misslyckats.
Jag håller med författaren om försäkringsmedicinens utveckling. Den är destruktiv för samhällsutvecklingen och leder till större sociala skillnader. Detta är till nackdel för alla enligt nyare forskning kring lycka, glädje i livet och alla mätbara variabler. Utformningen av socialförsäkringen är avgörande för ett sammanhållet samhälle.
Vi skulle vinna mycket på att bättre ta hand om de med kronisk smärta och lidande. Bra utbildning utbildning är aldrig fel, den bör dock vara oberoende från läkemedelsindustrin som har stora intressen i smärtbehandlingen.
Jag är inte säker på att smärtkliniker är det bästa, inte ens att den lokala primärvården är rätt instans.
När jag läser detta annonserar LT för en stor WAD-konferens och FK åtalar samtidigt vältajmat en nackskadad för bedrägeri och begär återbetalning av 14 miljoner som utgått i stöd för personlig assistans. Det är ingen enkel fråga.
Läs boken och försök själv att ta ställning – vem är det som är oundviklig?
Peter Olsson maj 2011
ISBN91-7448-976-3
Akademiledamoten har avlidit och Sverige har förlorat en stor författare med en alldeles egen stil. Legenden om Isak Graa fattig kyrkoherde i Tosteberga under 1690-talet, hans släkt och dess utsatthet i krigets gränsland där olika härskare kommer och går är fullständigt mörk och utan hopp, obönhörlig. Särskilt relationerna mellan människorna, man och kvinna, föräldrar och barn Jag blir vid omläsningen inte klok på vad det är i texten som ändå känns som tidlöst trösterikt, eller vad jag ska kalla det, om människans existens. Berättandet är på något sätt omsorgsfullt och utan förmildrande omskrivningar.
/Peter Olsson, Jokkmokk
ISBN 978 91 642 0327 4
Här blandas stort och smått, Mark har blvit folkkär, men flera av texterna är allvarligare. Humor, ibland svårt att avgöra vad som är djupt och vad som är ytligt.
/Peter Olsson, Jokkmokk
ISBN 9151846152.
Internationell bestseller med en blandning av religiösa motiv, arkeolog där nutid speglas i historien. Tidvis spännande men är det trovärdigt? Lite lär man sig om de kristna urkundernas historia.
/Peter Olsson, Jokkmokk
ISBN 9170375852.
Fortsättning på debuten Ofärd, Hjälten Ulvbjörn Vamodsson dräper en man som varit otrogen med hans hustru och måste sona sitt brott. Det bär ut på en resa i 600-talets Europa med kvinnorov, krigsherrar och mycket våld. En fiktiv härjar-sekt av gnostiskt slag, grundat på Judas-evangeliet är ett påhittat inslag där ett tunnelsystem på en ö verkar lite tillrättlagt för genren.
Peter Olsson/Jokkmokk
Arvebok från början av 1900-talet. Victoria Benedictssons debutroman (1885) om unga Selma och hennes utveckling genom äktenskapet som upplöses. Spännande att läsa en gammal utgåva, det ger perspektiv med de gamla gulnade bladen och ålderdomlig stavning.
/Peter Olsson, Jokkmokk
Samuel Blomqvist vid maj 4, 2011 vid 10:01 f m
Närsjukvård i Kiruna ur ett makroperspektiv.
Vi har nu fått läsa vad läkare på andra orter i länet tänker och tror om vilka konsekvenser en nedläggning av Kirurgin skulle ha för Kiruna och dess befolkning. Men ännu så länge är det väldigt få av de läkare som arbetar i Kiruna som uttalat sig. Jag tror att detta delvis beror på att vi, som läkare, alltid får höra att vi talar i egen sak, men också på att flera av läkarna har någon form av chefsställning och därmed inte får uttala sig. Att det är så tyst från primärvårdens läkare i Kiruna tror jag beror på att 1.) de är så få. 2.) flera av dem har anknytning till andra orter och kan utan problem få arbeta i ett annat landsting. 3.) De har ändå tänkt gå i pension snart, och blir arbetsförhållandena outhärdliga så gör de det förr hellre än senare.
Jag ifrågasätter inte att om landstinget ska spara 400 miljoner så måste sjukhus stängas, och det är väl i sådana fall bättre att göra det fort än att utsätta oss i personalen för ett utdraget lidande. Jag ifrågasätter inte heller alternativet, dvs. närsjukvårdsmodellen. Jag tror att en närsjukvårdsmodell av den typ som finns i norra Kanada skulle fungera utmärkt även i norra Sverige.
Det jag ifrågasätter är genomförandet. Och där har jag några frågetecken.
Kompetens.
Jag tror att jag som snart färdig allmänläkare i Kiruna har kompetens att ta emot och bedöma de flesta patienter som kommer till akuten/jourcentralen i Kiruna. Det jag inte har idag men som jag naturligtvis kan skaffa mig, är kompetens att handlägga de svårast skadade. Det var länge sedan jag intuberade någon. Frågan är snarast hur det är med mina äldre kollegor. Det är ännu längre sedan de intuberade någon, och har de lust att plötsligt utbilda sig till akutläkare?
Transporter.
Man måste lösa transporterna först. Man kan inte genomföra nedläggningen av ett sjukhus och sedan börja titta på vilka resurser som behöver tillföras i form av transporter. Transportfrågan måste vara löst först!
Min mening är att idag finns inte de transportresurser som skulle behövas vid en nedläggning av akutkirurgin/ genomförande av närsjukvårdsreformen. I utredningarna har det sagts att helikoptern kan vara i Kiruna på 20 minuter. Det är rent nonsens för det förutsätter att piloten sitter i helikoptern med helikoptern igång samt att narkosläkare och sköterskor också sitter i helikoptern. Vid inget tillfälle har jag varit med om att det tagit mindre än en timme att få helikopter till Kiruna. Vid flera tillfällen har jag däremot varit med om att helikoptern inte alls kan flyga eller att den inte kan landa pga. mörker (!). Detta i ett län som under flera månader på året inte har annat än mörker. Det sägs också att ambulans kan köra till Gällivare på 75 minuter. Det kanske gäller på sommarväglag, men en stor del av året har vi vinterväglag och ofta också snöstorm. Då kan det, av egen erfarenhet, ta både två och tre timmar att köra till Gällivare. Transportfrågan går att förbättra, men vi bör alla hålla oss till fakta och inte hitta på.
Bemanningen.
Sedan är det ju det där med bemanningen. För närvarande är det 3½ läkare på 12 tjänster i Kirunas primärvård. Av dessa kommer en att sluta inom kort. Dessutom finns det 3 ST-läkare, varav jag är en, en är mammaledig och en har jag hört ryktas ska sluta. Hur ska vi, som med nöd och näppe håller primärvården flytande på dagtid, kunna ta hand om en 24-timmars jour? Ska vi ta in stafetter? Och är stafettläkare från södra Sverige eller kanske Danmark, som är vana att remittera mycket mer än vi, beredda att ta ansvar för en glesbygdsjour med hjärtinfarkter, strokar, öppna frakturer, skottskador, knivskador, förlossningar mm? Det är stor skillnad på att jobba på en vårdcentral nära ett större sjukhus… För att citera en ST-läkarkollega på en vårdcentral i Stockholm: ”Ögonmikroskopet står oanvänt, liksom öronmikroskopet och gynstolen, och vi gör inga rektoskopier”. Ska vi förvänta oss att en distriktsläkare från en sådan vårdcentral skall komma upp och vikariera och ta ansvar för en glesbygdsjour? Bemanningsfrågan måste lösas innan primärvården ens kan komma på tal som enda linjens akutsjukvård. Om inte finns en stor risk att den 70% vakans vi har idag snart är 100%.
Rekrytering
I och med stängningen av kirurgen, kommer Kiruna, med största sannolikhet att tappa sin viktigaste rekryteringsbas, AT-läkarna. Varför skulle någon välja att göra AT i Kiruna om 2 av 4 placeringar måste göras på annat sjukhus? Och med det jouransvaret har jag svårt att tro att man kan rekrytera färdiga distriktsläkarkollegor om man inte erbjuder väldigt bra förmåner.
Slutsats.
Ja, jag tror att flertalet allmänläkare har den kompetens som krävs för att gå en glesbygdsjour. Men nedläggningen av akutkirurgin kommer att kosta liv, kanske 3-4 liv per år, som hade kunnat räddas om det funnits kirurg och narkosläkare på plats. Hur många som kommer överleva men få men för livet av ett försenat omhändertagande, det vet jag inte.
Om bemanningen löses, om helikoptern kommer när man behöver den och om politikerna är beredda att ta kostnaden i människoliv, då är jag beredd att gå den jouren, ta ansvar och göra mitt bästa, men inte varje natt.
Samuel Blomqvist
ST-läkare i Allmänmedicin
Graniten Vårdcentral
Kiruna
Samuel,
Kloka synpunkter. Visste vore det rolig med ärlighet och en riktig konsekvensanalys från våra politiker för en gångs skull. Dock är jag säker på att det är genomförbart med närsjukhus i Kiruna. Det viktiga är ju att se till att de som vill jobba där har, och framför allt får, rätt utbildning. Jag tycker också att man bör se över övrig jourverksamhet i andra delar av länet. I Luleå bygger man ut primärvårdsjouren istället för att dra ner. Med det i minnet stödjer inte jag en nedläggning av sjukhuset i Kiruna.
Hej!
Skrev en djupsinnig kommentar som på något sätt kom bort. Väljer därför en kortare variant: Mycket klokt Samuel, och därför bra att Andreas instämmer – vi är rätt samsynta. Då krävs egentligen bara två avvikande kommentarer: 1/ OM du har rätt Samuel att 3-4 personer kommer att dö årligen om ”akutkirurgin” stängs – så måste det väl betyda att ”de” räddar lika många nu, vilket låter osannolikt, eftersom detta int ekunnat komma fram i alla de undersökningar som gjorts under årens lopp. 2/ Andreas – du klagar på politikens oförmåga att prioritera, men när nu en kirurgisk prioritering görs, så kan du inte ”stödja” den. Låter inte riktigt logiskt – fast är det akutkirurgin, ”sjukhuset” eller ”närsjukhuset” du stödjer/ inte stödjer? Samuel beskriver behovet av nerdragningar på 400 miljoner, 50 miljoner på kirurgin och nu att 20 miljoner av dessa tas på ”akutkirurgin” i Kiruna. Hur ska sjukvården banta/spara när landstinget sintäkter sjunker och kostandsbilden ökar – rent frånsett rekryteringsproblemen?
Vad är en livräddande åtgärd? Tyvärr så kan jag ju inte redogöra för specifika patientfall pga. sekretessen. Min uppfattning om 3-4 personer per år är bara en uppskattning efter mina egna erfarenheter som framjour åt slutenvården mellan åren 2005 och 2010. Men ingen av oss kan ju läsa framtiden och vad som kommer hända om man inte utför en åtgärd.
Men jag tycker det är väldigt många som uttalar sig, utan att ha varit här och jobbat och så menar jag sjukhusjouren för det är ju de patienterna som primärvården kommer att få ta över.
Du får nog läsa mitt inlägg igen Robert, det upplevdes som du försökte lägga ord som ”oförmåga att prioritera” i min mun/mitt inlääg. Har läst mitt eget inlägg igen, som har har många brister, men inte kunna hitta den formuleringen.
Jag skrev avsaknad av riktig konsekvensanalys och ärlighet, fast i annan oviktig ordning.
Jag har intuberat en patient en gång på vc i övertorneå. Det behövdes den gången. På Kalix sjukhus en gång, behövdes då också men spelade ingen roll för patienten den gången. För övriga inblandade var det stor skillnad, det fanns ”nån” där som kunde (hade den minsta aning). VI ”säljer” trygghet. Sånt händer, och ju fler människor och ju längre dessa är ifrån hjälpen kommer att riskera att faktiskt dö eller få allvarliga skador som ett led i detta.
Jag köper att man vill spara, jag köper att det är för många fullvärdiga sjukhus. Men Samuel lyfter viktiga frågor: Vem ska bemanna det nya sjukhuset och om det är dagens DL, vem skall göra deras ordinarie jobb och göra allt det jobb som man inte hinner med? Hur ska utbildningen se ut, och framförallt fortbildning. Landstinget har de senaste dryga 10 åren jag varit med, haft som starkaste argument till att minska ner OBS-platser och ambulansverksamhet i glesbygd, ”att ingen DL vill jobba såhär längre”. Har det dykt upp nya aktörer på marknaden som vill det? Vilket land har man köpt dom ifrån? För även om argumentet innehåller en viss sanning, så är det en central fråga: Vem skall jobba där och vad skall dom göra samt hur skall deras utbildning/fortbildning se ut?
Logik är viktig, men ibland går jag på känsla. Mitt inlägg var mest för jag tycker som Samuel, det blir ett väldigt mycket tyckande från personer som inte jobbar där, och jag tycker det var kul att höra deras åsikter. Beslutet blir ju, oavsett om politikerna vågar säga det, en början till avveckling och avfolkning.
Och att tro att vi ska får mer pengar i Lule/Boden pga Kiruna läggs ner…nja, det är det väl nog ingen som riktigt tror…Elller?
EN KARTA ÄR INGET TERRITORIUM
Åh, så underbart att läsa vad ni skriver. Att ni engagerar er i allmänhetens trygghet och sjukvård på detta sätt. Vissa av er sträcker sin empati så långt att ni till och med tycker synd om politikerna. Beundransvärt! Era insikter är goda och ni tänker alla rätt. Men hur kommer det då sig att det här inte leder någon vart? Varför missförstår ni varandra hela tiden?
Det här är vad jag saknar, vad ni saknar och vad allmänheten saknar:
Vad är det ni diskuterar egentligen? Jo, ni diskuterar möjliga scenarion, varav få är med slutresultatet överensstämmande. Det är däremot fullt förståeligt att ni gör på detta viset. ”Det går inte att vara tyst tills något beslut är fattat, för då är det alldeles för sent att göra något åt det.” (Fritt efter Moa Bjerners kloka och högst adekvata utskällning av mig i Riksgränsen).
Min poäng är att problemet som uppstår i en centraliserad fabrik under demokratiskt argument (jo, tjenare) är att det enda man har att diskutera är hotbilder/rykten och spekulationer. En massa blir sagt men alla tolkar varandras kommunikation ur ”egen” bild av vad som komma skall, vilket leder till missförstånd och oenighet, precis som i vilken politisk och oerfaren amatörgrupp som helst.
Någon måste börja från början, förklara Mellanösternkrisens faktorer sedan tidernas begynnelse som Lilla Aktuellt skulle göra det och kräva konkret information. Vad är det egentligen vi står inför? Vilka konsekvenser skulle det innebära och FRAMFÖR ALLT, hur ska vi enas kring detta för att vara en av spelarna på planen?
Det ideala vore att hitta en pålitlig avhoppad eller Deep Voice bland politikerna. Det enda eventuellt möjliga är att vi enas kring ett enda krav: Att få konkret information om vilka planer som är dragna för framtiden och vilka konsekvensanalyser som är gjorda: Det är inte säkert att sådana existerar – men det skulle betyda att politikerna inte gör det jobb vi förväntar oss av dem.
Vi måste fråga oss: Vad förväntar vi oss av oss själva? Ser vi om vårt eget hus eller allmänhetens (sjuk)hus? Är det prestige som driver oss att inte vilja hamna i konflikt (Evidence Based Medicin)? Är det avfolkning vi är rädda för? Vilka fighter ska vi ta?
Och om vi ska ta en fight – då måste alla vara engagerade, alla måste veta vilket territorium som är aktuellt och i vilket väderstreck det ligger – annars är vi bara en insändare bland andra.
Det verkar på debatten som vi går i polemik med varandra om tonfall och syftningsfel i stället för att debattera utvecklingen om den framtida sjukvården. Det är svårt att diskutera BÅDE dagsproblemen och problemen på sikt – taktik och strategi alltså. Fackligt jobbar vi rätt hårt med detta, men viljorna spretar och tiden för dialog är knapp. Vi har skrivit ett remissvar om närsjukvårdsutredningen så här långt, och utrednignen fortsätter. NLF (jag) har uppnått att utrednignen bedrivs väldigt öppet med offentlig a möten och inbjudningar till verksamheten at t påverka – men det är MYCKET lågt intresse bland läkarna att delta, Både på Cajs möten och att delge facket erfarenhetr om man deltar i dessa möten. Kirurgin i Kiruna är väl utredd och det finns massa skrivet och de som är tysta i debatten är tysta – närsjukvården är på väg och påverkbar. LÅt oss diskutera den i olika forum gemensamt. Det finns säkert inga tydliga övergripande mål ( vem har kapacitet och makt att ha sådana mål!), men vi som är proffs kan se och agera i olika riktningar så att inte den föränderliga framtiden går i putten. Enkelt uttryckt – det behövs många fler kunniga allmänläkare och på kort sikt måste NLL tydligt markera detta.
Akutkirurgin är ju så gott som nedlagd redan. Båda de förslag som Caj Skoglund senast presenterade i närsjukvårdsutredningen förutsätter att kirurgin i Kiruna är nedlagd. Min tolkning är att i de två senaste förslagen säger man: ”Om vi inte får ta bort även medicinbakjouren, narkosläkaren, och röntgenläkaren i Kiruna så kommer vi att lägga ner BB i Gällivare och då får ni 35 mil till BB.” Dessutom skrämmer man kustenborna (eller kustenpolitikerna) lite med att riskera tappa specialistkliniker till Umeå, för att på det viset göra dem mer välvilligt inställda till att lägga ner i Kiruna.
Och jag är fortfarande inte mot en omvandling till närsjukvård i Kiruna. Men vem ska bemanna den?
Vi tar en konspirationsteori också…
Kanske att LKAB, landstinget och kommunen hellre ser en utflyttning från Kiruna. På det viset slipper man en stor del av stadsflytten och med ett sjunkande antal invånare behöver man allt mindre sjukvård. Ev. kanske man kunde ha någon form av ”arbetsläger” med lättflyttade baracker och flyga in arbetare från södra Sverige. Till dessa skulle ju LKAB enkelt själva kunna ordna med sjukvård och akuttransport.
Vi kan påverka Cajs förslag och påverka politiken att fatta vettig a beslut – men att spå i framtiden är inte lätt. Om vi inte är ense om verkligehstbeskrivningen ( ”det blir kraftiga nedskärningar/besparingar och allt svårare att rekytera organspecialister till glesbygd”) – utan vill fundera över konspirationer – eller övergripande andra sorters ”mål”, så har vi svårt att påverka på annat sätt än att gå till valurnorna vart fjärde år. Lite bättre borde vi kunna, vilja och faktiskt ha kompetens att göra. Då har vi dina klarsynta iakttagelser – som jag skrev i det första brevet: ”Vem ska bemanna – jag kan lära mej”. Vi kan alltså vara fullt professionellt eniga om att den enda rimliga lösnignen på glesbygdens sjukvård är att bemanna med kunniga allmänläkare ( som vi skrev i insändaren) – och ska man nå dit på tio år så gäller det att lägga på ett kol! Rekrytera av bara fnn.. ta in allt som går, uppmuntra alla som kan, utnyttja alla som finns… Men så gör inte NLL. Hittills. Kanske är det för sent? Krisen permanentad – ”vad är det som säger att just (allmän)läkare ska vara de sista att lämna inlandet”?
Jo, nog är det bättre att debattera sakfrågan än att debattera debatten…
OK. Så här beskrev en grupp erfarna allmänläkare situationen i en insändare ( se ovan):”.. alla gamla multisjuka som blir allt fler i vårt län. Hur blir vården för alla (nuvarande) 70-åringar om 10-15 år när vården för dem sätts på prov? En väl utbyggd, väl utbildad allmänmedicin med en god transportorganisation är enda realistiska lösningen för ett län som Norrbotten. Primärvården måste ha kunskap och resurser för att kunna hantera olyckor och akuta medicinska tillstånd i avvaktan på och under transport till lämplig specialistenhet. Det tycks fortfarande vara så att allmänmedicinen trängs tillbaka, det ska vara mätbara mål och tillgängligheten på akuta tider kvällstid ska öka. Ledningen pratar om att höja kraven genom at tfrångå målet 1/1500 och avskaffa läkarbristen genom ayy formulera 1/2000. Ett av Huvudargumentet synes vara att de privata alternativen (annars) kan tjäna grova pengar och ta ut dem i länets sjukvård. det faktum att allt mer av (sjukhusens) vård utförs av högavlönade stafettläkare/vikarier skrivna på andra orter och därigenom undanhåller länet skatteintäkter debatteras mindre. En väl utbyggd allmänmedicin är nödvändig och NBLL måste börja satsa tydligt på det – helst i förrgår. Är det försent nu? Vad kan vi som allmänläkare konkret göra för patienterna med målet en god sjukvård om 10 år?
Oj! Många ord blir det. Vad fina ni är allihop!
En sak tycker jag har glömts bort lite i den allmäna debatten:
Vad har specialistvården för ansvar i det här?
Om landstinget får ett klenare skatteunderlag och en allt tightare budget att ta hänsyn till så måste man våga tänka hälsoekonomiskt hela vägen:
Är det rimligt att specialistvården i länet blir allt mer subspecialiserad (läs dålig cost benefit) när de vanligaste sjukdomstillstånden ändå är klart vanligast?
Vilka åkommor ska specialistvården i länet ägna sig åt, och vilka diagnoser är det så få av att de som drabbas bör få vård i t ex Umeå? Vågar man ta i de frågorna på allvar?
Kanske är det den breda internmedicinaren som ska ha en central roll i närsjukvårdsreformen?
Allmänläkarna i länet är alldeles för få för att axla bördan på egen hand, det verkar vi vara överens om.
Allmänläkarna står för en fantastisk bredd men i mitt tycke är det konstigt att säga att det ligger på primärvården att bli ÄNNU bredare när vi redan idag har en mängd specialister som besitter just den kompetens som eftersöks.
Om närsjukhus ska leva upp till namnet måste andra specialitéer än allmänmedicin vara aktiva i förändringen. Allt annat är ohållbart!
Jag har gått många samjourer på Kalix Sjukhus.
Jag kan handlägga de flesta åkommor, men få saker är jag beredd att axla ansvaret för dygnet runt!
Jag lägger ju in patienter för att de är SJUKA! Ofta multisjuka. Sällan med krångliga eller ovanliga diagnoser men den sammanlagda sjukdomsbilden blir ändå komplex. För att inte tala om medicinlistan.
Jag är i mitt agerande ofta helt beroende av att en klok internmedicinare kikar på patienten påföljande morgon.
Om jag plötsligt förväntas kunna axla internmedicinarens ansvar, varför hade vi då specialitén internmedicin från början? I mitt tycke ersätts den inte så lätt.
Hänger sjukvården i länet enbart på primärvården?
Ibland känns det så.
Mikael Dahlberg, länschef i kirurgi, säger öppet att han inte bryr sig om att rekrytering av AT-läkare på småsjukhusen faller när kirurgin tar sin hand ifrån dem och att han inte känner något som helst ansvar för AT-läkarna på de små sjukhusen. DEN inställningen gör mig upprörd!
Jag tror för övrigt visst att gruppen Allmänmedicin redan gör sin röst hörd i möten med Caj Skoglund och i den vidare utredningen.
Min VC-kollega Johanna Gren Burström och Andreas Hermelinkollega (förlåt) Urban Mikko är med i samma utvalda grupp som deltar vid kontinuerliga möten om närsjukvårdsutvecklingen. Båda är kloka människor som jag känner stort förtroende för!
Simma lugnt!
Mycket viktiga reflexioner som vi gemensam t via SFAM och DLF/NLF för fram i förhandlingarna med NLL. DLF/NLF har fått igenom att Caj FAKTISKT lovat att lyssna/ kommunicera med läkare om dett aviktiga förändringsarbete – till skillnad från det mesta som skett vid omorg av jourer, akuter osv. Det är alltså bra, men alla dessa informella grupper som skapats skapar i sig frågor som kan vara svårhanterliga:
VAD säger de till Caj ( som kan påstå-”läkarna säger att…”)
TRÄFFAS grupperingarna verkligen?
VILKA frågor får grupperna?
Det verkar ju uppenbarligen inte som om vi i denna debattomgång VET vad Johanna, Andreas och Urban sagt – frånsett nu att vi på det stora hela är ganska ense om problematiken. Vi hamnade i börjar i en polemik när jag påstod att politiken ”äntligen” prioriterat och att Adreas då kritiserade dem för det, men det var nog ett sidospår.
I en sjukvård där kraven ökar ( på specialisering och tekonlogi) och där ekonomin minskar så måste stora omstruktureringar ske – och detta måst epolitiken stå för. Vi gör vårt jobb utifrån vår kompetens ( som ofta är okänd av politiken!) och från våra resurser ( so mockså är okända av politiken!!). När det är så – så går det dåligt..
Vi har ett sjukvårdssystem där politikerna prioriterar. Det finns fördelar med det, och det är inte vår uppgift som läkare att göra det, precis som du skriver Robert. men vi kan givetvis ha åsikter om dessa prioriteringar, på samma sätt som vi kan ha det om de vill lägga ner alla vc i Boden. För oss i Lule kanske det vore bra, för då får vi mer pengar, i alla fall i teorin. Men jag skulle ändå inte stödja den prioriteringen, utan ha sett en konsekvensanalys för framtiden.
Fö är jag inte med i den gruppen, men det lovar gott när ”ungdomen” fått ta plats
Intressant att en del tror att du är med i en grupp Andreas! Där ser man. Du BORDE kanske vara med i en grupp. Det intressanta just nu är väl inte att sitta still och vänta på en konsekvensanalys – utan att påverka en utredning. Det är självklart int ejust ditt uppdrag Andreas, men vårt kollektiva. Det är alltför många som sitter och VÄNTAR på att tjänstemän och politiker utreder och fattar beslut för vårdens bästa utveckling – och sedan ofta klagar. Det var bättre förr ? Då var det vi läkare som tog ansvar för vårdens utveckling – jag tror att de tär dags att ”vi” skärper oss på det området, men då måste vi skapa samverkan, diskussionsforum och organisera oss. Vi talade om ”facklig värnplikt” för 20 år sedan. Kanske är det dags igen?
Jo, det är viktigt. Vi är ju i alla fall 5 som verkar bry oss, fler än på länge!
;o)
(Det var nog bara du Robert som trodde det, det blev nog lite otydligt formulerat i Moas svar där hon skrev Andreas Hermelinenkompis Urban, dvs Urban är nog med i denna grupp. Men det är ju lite märkligt att vi inte vet…)
Man vet det man tagit reda på.
Och om ni inte visste det tidigare så vet ni ju nu.
Nu vet ni också vilka ni kan vända er till om ni direkt vill påverka de som faktiskt sitter med på mötena med Caj om framtidens närsjukvård.
Och JA, träffarna äger rum regelbundet. I verkligheten.
Klart slut varulvstjut!
Det som är intressant nu är att ”vi läkare” yttrar oss om de framtidsscenarion som utredningen kommit fram till hittills. Är de realistiska – finns det fler hakar – kan man göra något för att ”förbättra oddsen” för framgång. T.ex. svårt att rekrytera spetskompetens framöver: JA, självklart eftersom patientunderlaget minskar – och vill man ha kvalificerade läkare hit upp, så kan man nog inte tillåta sig att gå kräftgång i lönelistorna nationellt. För 8/8 vill Caj ha underlag för at skriva en rapport till politiken