Riyadh Al-Badawi, psykiater och psykoterapeut.
Boken innehåller många välskrivna kapitel. Författarna verkar alla vana vid undervisning och de pedagogiska sammanfattningarna av ibland komplicerade teorier blir stundtals lysande genomgångar med tydliga referenser och litteraturhänvisningar . Till exempel gör Elena Rozenberg en aktuell genomgång av kronisk smärta, giltig generellt. Lisbets Sachs skriver koncentrerat och vackert om placebo och tillit.
Al-Badawi hanterar det svåra och viktiga ämnet”Våldsmekanismer i invandrarfamiljer med patriarkal struktur” med distinkta teoretiska avvägningar alltid grundat i en humanistiskt grundsyn. Det påpekas, som ofta i boken, att problemet ju även finns i traditionell etniskt svensk kultur. Det mesta är faktiskt allmängiltigt.
Redaktörerna inleder och avslutar, en del upprepningar är ofrånkomliga då flera kapitel överlappar varandra. Det är slående hur stimulerande det är att läsa kunniga och övertänkta erfarenheter från näraliggande praktiker och vetenskapsmän (sociologi, psykologi, antropologi) Jag håller inte med om allt och har fortfarande svårt med de exakta föreskrivande råden om hur primärvården bör organiseras och alla olika kompetenser som bör finnas där. Självklart ska vi som läkare samverka med sjukgymnaster, arbetsterapeuter, psyko (kbt)terapeuter och kuratorer men hur detta sker måste vara upp till oss.
Avslutningen är tänkvärd, just så har jag tänkt när jag varit i en slags omvänd situation och arbetat i främmande länder: Svåra upplevelser upplevs på ett visst sätt för att vi är människor och inte för att vi är invandrare.

Senaste kommentarer