e-intervju med Maria Truedsson.

Årets Anders Lindman- stipendiat är Maria Truedsson. Hon får stipendiet för sin djupa förståelse av Allmänmedicinens betydelse för människors hälsa och för sitt envisa och kloka sätt att kraftfullt kämpa för Allmänmedicin på alla arenor som tänkas kan.

Pristagaren har i år utsetts av ett särskilt utskott av styrelsen på initiativ av prisinstiftaren, så att jäv ej uppstått. Här följer e-intervju med stipendiaten:

Varför blev jag allmänmedicinare i Hortlax jag bestämde mig för att bli doktor därför att jag visste att jag behövde ett yrke där jag skulle kunna försörja mig själv och mina barn. Och om man blev doktor skulle man alltid få arbete,så jag var jätteflitig i skolan och ambitiös och tog mig in på läkarutbildningen i Lund,. och så gick jag där och hade svårt att känna mig hemma.
Av en tillfällighet kom jag att göra AT i Piteå det var Christer Anderssons fel eller förtjänst. Men jag var hela tiden inställd på att jag skulle åka tillbaka till ´Skåne och bli gynekolog när jag var klar med At, men  när jag kom ut i primärvården kände jag med det samma att jag hade kommit rätt. Äntligen begrep jag vad jag skulle kunna göra som doktor, och jag fick vara med och bestämma. Och när jag väl visste att det var allmänmedicinare jag ville bli fick jag stanna i NOrrbotten för det var ju här den ledande allmänmedicinen fanns, (skåne hade då ingen allmänmedicin värd namnet). och då blev det också självklart att jag skulle börja i Hortlax hos Christer Nordenhäll, vi hade följts åt i flera år då.

Sen gick det aldrig att flytta härifrån för här fanns så många starka kollegor som drev allmänmedicinen framåt och som inspirerade.(anders lindman, ulf måwe kenneth widäng meta wiborg  med flera

Hur kan man behålla skånskan efter ett helt liv i Norrbotten? Det handlar om identitet och att veta vem man är, när jag kom hit upp hade jag levt 28 år i Skåne jag var skåning och har aldrig kunnat bli något annat, att byta språk hade varit föräderi. Men det är en lustig fråga för varför skulle jag inte prata skånska, Det är ingen som frågar Kenneth eller Bibbi eller dig själv för den delen,

Några diagostiska triumfer har jag nog aldrig gjort, jag har oftast begripit när det har varit något allvarligt fel, men ngr triumfer har jag inte firat.Men min starka sida har nog varit att jag har vågat lita på när jag bedömt oklara fall och vågat avvakta och lita på min känsla att detta ligger på ett annat plan, och inte driva utredningar in absurdum. Det finns flera patientkontakter som jag känner stolthet över att de fortfarande är mina patienter och att de vill att jag också skall ta hand om deras barn.Och mina diagnostiska triumfer är nog att jag har patienter på min lista som jag har skött i många många år.För många år sedan skötte jag en kvinnlig patient som skulle dö hon var ett år äldre än jag själv och hon hade en son som var lika gammal som minmitt i puberteten och jag glömmer aldrig hans ilska., det var tungt..men han och jag fortsatte att ha kontakt och när det strulade kom han alltid till min mottagning, sen hittade han en kvinna som han ville leva med och även hon var min patient, och i flera år fick jag ta hand om bägge . ,men nu har de rätt ut sina liv och kommer till mig med sina barn trots att de inte bor i vårt upptagningsområde. Det är nog det som är min kliniksa triumf att patienterna vill gå kvar hos mig fast jag inte alltid har gjort kliniskt rätt .

Vad har handledningen gett? Hur fick du priset ”Årets handledare?” vilka egenskaper var det som premierades? det är fantastiskt roligt att sätta sig ner och titta på hur en yngre kollega arbetar, få en massa ideer , och framförallt att försöka förklara varför man gör som man gör  varför fick jag priset   för att jag hade en st läkare som kunde formulera hur roligt hon hade haft under sin st tid. och jag vill tro att det också kanske berodde på att jag hade lyckats förmedla en trygghet i yrket.  men hon var så bra , så det var ingen svårighet att handleda henne, men om man inte  handleder unga doktorer finns risk att man stagnerar

Vad har studierektorskapet gett Dig? jag blev studierektor en gång i tiden därför att jag var så frustrerad över alla yngre entusiastiska kollegor som slutade i yrket för att de inte hade fått ngn handledning  och som hade arbetat i dåliga arbetsmiljöer. så det var jag tvungenatt ändra på..Men jag blev nog  också studierektor i  absolut rätt tidpunkt för det gav mig en möjlighet att göra något annat än bara patientarbete. hade jag inte fått detta andrum så är jag inte säker på att jag har orkat. studierektorskapet har varit det som har fyllt på min ryggsäck så himla kul att arbeta med alla dessa entusiastiska och duktiga st läkare och peppa dem att våga tro på sig själva. och att få dem att förstå att de äger makten att förändra sin situation

Hur motiverar Du kort att unga ST läkare ska bli medlemmar i SFAM, där Du varit aktiv och sekreterare och ordförande i flera år? För mig är det enkelt, utan allt det arbete  man har lagt ner från sfam hade vi inte haft ett fungerande studierektorskap och en så välutvecklad st utbildning som vi har i allmänmedicin vi ligger ju hästlängder före de andra specialiteterna  därför måste man vara medlem i SFAM

Hur ser du på kollegialitet, dvs samverkan med ex Christer N – vad betyder det?
Superviktigt det är jätteviktigt att bekämpa ensamarbetet.man måste vara omgiven av kollegor som man kan diskutera med och som man kan driva arbetet framåt med, hur granskar man sitt arbete om man inte har kollegor som man pratar med, vår vårdcentral skulle inte vara där den är i dag om inte vi hade varit ett gäng som diskuterade allt även våra tillkortakommande, och det är dessutom viktigt att kunna dela arbetet under olika faser i livet.

Varför blev Du inte chef? Det har aldrig behövts jag har hela tiden haft en mycket bra chef som jag har litat på till 100 procent och som har litat på sina medarbetare och som har hört vad vi har sagt,  jag har haft ett inflytande över min situation utan att vara chef

Rollen som kvinnlig läkare? Stödet i ”kvinnogruppen” (som i bakgrunden styr hela vår värld)
Vår kvinnogrupp för många många år sedan var vi 6 kvinnliga distriktsläkare här vid kusten som kände att vi behövde varandra och det gör vi fortfarande, vi träffas med stor oregelbundenhet , nu diskuterar vi kanske inte alltid allmänmedicinska frågor men vi har stöttat varandra i våra olika karriärvägar och vi har stöttat varandra i olika faser i privatlivet och vi har haft mycket roligt och nu planerar vi att fira en 60 åring i samband med Nordiskt möte i Tromsö nästa vår och vi skall gå på våra begravningar när det blir dags

Vad är det viktigaste som hänt  (med allmänmedicinen) under ditt yrkesliv.
Vår identitet har stärkts och det är kul att det nu finns så många fler som verkar välja allmänmedicin för dess egen skull och inte bara för att det är ett sätt att få ett jobb, men vår ställning är ju definitivt inte stark och vi är fortfarande inte självklara i många slutenvårdssammanhang och absolut inte bland många patienter runt om i landet.  och superspecialiseringen blir bara mer och mer omfattande.

Hur ser Du på utvecklingen av norrbottnisk och svensk allmänmedicin framöver?
Ibland blir jag mycket pessimistisk och tror att jag har levt i en 30 årig parentes, vi har sett hiur vi har blivit fler men samtidigt så är vi fortfarande långt från 1 doktor på 1500  och fortfarande är det inte självklart att det är primärvården som är basen för alla sjukvård och att det krävs en väl fungerande primärvård för att sjukvården skall bli så ekonomisk som möjligt.  och jag är bekymrad för alla besparingar  det här kan utvecklas mycket mer

Vad ska Du göra med 50% ledigt?  Tja jag skall andas, bli lite mer social, försöka träffa mina barn lite oftare under året , de bor i södra Sverige och jag här, försöka få energi till att då och då bjuda vänner på middag,. kanske inte alltid somna i soffan på fredagkväll, läsa fler böcker och kanske städa någon gång,  i början av sommaren var jag ledig 2 veckor och efter det kände jag mig så inspirerad att jag putsade fönster, och såg att det fanns fogar i tegelväggen på¨huset mitt emot mitt.