Författaren har skrivit boken i tvivel på sin egen vetenskaps metoder. I en mängd korta konkreta berättelser får vi följa personliga öden under första världskriget, källmaterialet är efterlämnade dokument. Det som känns obehagligt är idylliseringen i början där unga människor med lust och glädje gav sig ut i äventyret. Men så slår det mig att det kanske inte skiljer så mycket från dagens propaganda bl a av vår försvarsmakt i rekryteringskampanjer. Jag vet inte om jag har ”det som krävs för att få ha en åsikt” i detta demokratiska land som nu är krigförande under NATO-flagg i Afghanistan.
Vi som ”far ut” med olika frivilligorganisationer har ju våra olika ideal och visioner som även de kan ifrågasättas. Själv skulle jag dock aldrig farit med en militär organisation eller stridande part. Idag hade jag allvarligt övervägt att vägra värnplikt med erfarenheter av krigsskådeplatser. Å andra sidan är en yrkesarme ett allvarligt demokratiskt problem i alla länder, även Sverige.
Metoden i Englunds bok får mig att tänka på en ide som bl a Mogens Hey framfört, en lärobok i Allmänmedicin borde var uppbyggd av 1000 fallbeskrivningar!
En för medicinare intressant person i boken är Harvey Cushing. Han intresserade sig tidigt för ”kultursjukdomen”(?) granatchock som var svår att förstå. Reste först för att lära. Återkom långt senare som kirurg och fick operera skallskadade. Reflekterar en del om kriget och fick en märklig upplevelse vid fronten där han förstod spänningen och lockelsen. Drabbades i slutet av spanska sjukan, när kriget avslutades låg han på sjukhus.
Statistik
Denna månad:
Online:
Senaste kommentarer