ISBN 978 91 7924 225 1
Samhällsvetaren Björn Johnsson har skrivit en spännande, välformulerad och viktig bok. Med ett grundligt forskningsarbete presenteras en bild som avviker från den dominerande där sjukskrivna beskrivs som fuskare och inbillningssjuka. De socialpolitiska effekterna har fått stora förödande följder för enskilda individer och socialförsäkringen har underminerats.
Hur kunde detta ske och varför?
Efter inledningen som bl a tar upp exemplet från Feministisk Initiativs sjuskskrivna folkpartistiske styrelseledamot ges en beskrivning av bokens disposition. Den svenska sjukförsäkringens framväxt beskrivs ganska utförligt liksom variationerna i sjuktalen. ( fig Diagram 2.1 s 44) Sjuktalen var betydligt högre vid flera tillfällen under 70 och 80-talen än under den undersökta perioden efter sekelskiftet. Antalet nya sjukskrivna hade inte ökat särskilt mycket (högst 15 %) men sjukskrivningarna blev allt längre med uteblivna åtgärder på arbetsplatserna. Anpassningsgrupperna försvann. Vad var det som gjorde ”den galopperande sjukfrånvaron” till ett samhällsproblem?
Vad är det som definierar ett samhällsproblem?
Upptakten är strax efter finanskrisen i början på nittiotalet. Sjukskrivningen som ett arbetsmiljöproblem daterar sig till 2000 till 2001 och den politiska enigheten var total. Arbetsgivarna blev syndabockar. Därefter perioden 2002 till 2004 där fokus försköts till överutnyttjande och fusk. Jag minns att jag hajade till då jag hörde Alf Svenssons populistiska uttalande i radions ”Dagens Eko”. Den empiriska grunden för fuskets omfattning har hela tiden varit svag. Diskursen kring överutnyttjande fick konsekvenser 2005-2009. Nu ser vi resultaten, hur socialförsäkringen underminerats.
Johnsson använder sig av samhällsvetenskapliga metoder och det slår mig hur mycket mera tillämpliga de är för att förstå den socialpolitiska utvecklingen än t ex rent medicinsk statistik, som ju nästan helt saknar samband med variationerna. I mediebevakningen blir textanalyser av Dagens Nyheter en viktig del. Periodiseringen har starkt stöd i resultaten av de kodade perspektiven i tidningstexterna.
Genomgången av hur rimliga de två perpektiven (arbetsmiljö resp överutnyttjande) var till problemet ”Den gallopperande sjukfrånvaron” är noggrann. Ingen har någon påtaglig förklaringskraft. Istället presenteras en komplicerad förklaring som presenterades av Tor Larsson redan 2005, som knappast någon ville veta av. Det kvalificerade rehabiliteringsarbetet på arbetsplatserna hade försvunnit, goda beslut ersattes av formellt korrekta beslut.( Som praktiskt verksam skulle jag t o m vilja ifrågasätta om besluten blev formellt korrekta. )
Diskussionen om tidens ”kultursjukdomar” som utbrändhet och liknande hade knappast någon påvisbar påverkan i statistiken (enstaka procent) men väl i den ideologiska debatten.
Den relativt stora geografiska skillnaden med högre sjuktal i Norrland kvarstår dock oförklarad. För egen del tycker jag inte det är märkligare med variation av sjuktalen än med inkomster, utbildningsnivå, medellivslängd, hjärt-kärlsjuklighet, diabetes, arbetslöshet, produktion av el-energi och råvaror, jord och skogsbruk, renskötsel, kulturutbud, matpriser osv. Att dagens arbetsmarknads och socialpolitik medvetet bidrar till glesbygdens avfolkning torde vara uppenbart.
Johnsson väjer inte för det som talar emot hans huvudförklaring och det menar jag är en styrka i hela boken. Nyanserna får komma fram. Det har inte framkommit några bärande invändningar mot författarens analys.
Politikerna har fattat beslut om sänkta ersättningsnivåer, tillsatt olika utredningar och krävt alltmer komplicerade intyg. Detta har många gånger skett på oklara och ofta direkt felaktiga grunder. Analysen är partipolitiskt neutral och drabbar såväl socialdemokratin som alliansen.
Är detta då en beskrivning och analys som läkarkåren i allmänhet eller allmänmedicinarna speciellt kan ta till sig? Ett starkt motstånd kan förväntas hos de av våra egna företrädare som varit starkt knutna till och fått ekonomisk ersättning av Försäkringskassan. De har drivit en starkt vinklad propaganda emot socialförsäkringen. De har varit aktörer på olika arenor där läkarkåren utpekats som ”ansvariga för processen” . Här är jag pessimistisk när det gäller att argumentera med samhällsvetenskapliga forskningsresultat. Den ideologiska förförståelsen med kravliberala värderingar blockerar alltför starkt. Den verkar inte heller påverkas av att sjuktalen mer än halverats.
Jag tror att varje allmänläkare hade ett fåtal frustrerande fall där enda möjliga åtgärden, under rådande omständigheter, var fortsatt sjukskrivning. Men de fallen var inte fler än de där det nu blir märkliga retroaktiva avslag från FK eller krav på utförligare textmassor i intyg som bara korrumperar vårt språkbruk och diagnossättning. Alla verksamma vet att vi tenderar att överskatta antalet av problematiska fall. Det visar trots allt den bristfälliga statistiken. Det realistiska rådet från läkare till ”den försäkrade” blir ofta att inte ens pröva om försäkringen är tillämplig även om sjukdom och arbetsoförmåga föreligger. Att det på arbetsmarknaden åter spontant skulle uppstå anpassningsgrupper är orealistiskt. Inte heller tror jag att denna lilla grupp av oftast kvinnor, ofta lågutbildade, ensamstående mödrar kommer att erbjudas stöd i det ”rättvisa och sammanhållna” samhället. Det handlar om hur vi förstår sociala problem och vem som definierar dem.
/Peter Olsson, Jokkmokk
Senaste kommentarer