Fallet Albin – Robert kommenterar Beas inlägg

Tack för din reaktion på min artikel om Albin!

Jag har fått många instämmande reaktioner, och noterar att du instämmer i mycket av min skildring av problemen runt många multisjuka diabetiker. Ett allmänmedicinskt arbetssätt med helhetssyn och kontinuitet är viktigt och allt går inte att mäta eller registrera. Så långt är vi ense och det gläder mej. Även du beskriver och inser behovet av fortbildning och ett nytt förhållningssätt hos sköterskor, och din skrivning om att ni ”vid din vårdcentral” slutat med sponsrade utbildningar visar också att vi har en gemensam grundsyn, vilket är bra. Vare sig du eller jag försvarar alltså gamla attityder och fragmenterade insatser bland sköterskor eller läkare.

Du bejakar också stressen och de tuffa prioriteringarna vi utsätts för. Ett av de svaren jag fick beskrev situationen så här:   ”Statistiker finns det fler av än läkare, låt därför dem sköta om den registerföring som snart överskuggar vår viktigaste arbetsuppgift: Att ha tid att vara doktor inom ett område ( läs distriktsläkare/primärvårdsdoktor ) där bred kunskap är en förutsättning för att kunna fånga in det som är viktigt i ”bruset” från alla symptom”.     Han kunde lika gärna skriva ”sköterska” – för vi har alla viktiga uppgifter gentemot patienterna.

Nyligt räknade en annan kollega ut att det går åt 25% skötersketjänst att registrera i NDR på hans enhet, och din skildring av nyttan med denna stora insats gör inte mej mer entusiastisk till detta projekt. Vi har alltid haft ont om tid för våra patienter, och uppföljningen får ofta stryka på foten. Att sammanställa och skicka listor till Göteborg kan inte vara en effektiv insats för detta. Detta är ju emellertid en annan debatt.

Grundfrågan för Albin är att få träffa allmänmedicinskt skolad personal – sköterskor eller läkare – med tid att lyssna och tid att följa upp. Det måste vi hjälpas åt med utan att i onödan solidarisera oss med gamla dr Ekstam eller hans gamla diabetessköterska. Detta får vi fortsätta att samarbete runt!

/Robert Svartholm, Boden