Om ångest, leda och sårbarhet i förfluten tid och nutid.
ISBN10:9100117900
Ännu en otroligt viktig och spännande bok. Mer inspirerande än om jag jämför med dagens psykiatri med mekanisk fokusering på mätskalor, medikaliserande och massivt pillertrillande. Det kliniska begreppet depression är också mera passivt, nedtryckt. Nu är det inte kliniska tillstånd utan gränsen mot det normala som undersöks. Kan känslan eller känslostrukturer förstås historiskt och hur sprids de och smittar.
Många berömda kreativa personer har varit melankoliska. Kafka, Wolff, Proust, Plath och många fler. Max Weber bekriver ett mångårigt insufficienstillstånd som överensstämmer med dagens utbrändhet. Något berörs den inom psykiatrin nu så populära bipolariteten (eller som en patient uttryckte det ”Jag är bipopulär”).(Sommarprataren och teologen Ann Heberlein har beskrivit en form i sin bok).
Tegnér, den mjältsjuke biskopen är ett annat viktigt exempel. (Tegnérs namn är relaterat till Tegnaby,min födelseby i Småland.)
Johannisson använder färgerna svart, grå och vit för för den förmoderna, moderna respektive senmoderna melankolin. Hon har strukturerat materialet i nio variationer
Acedia-likgiltigheten, Sensibilitet-sårbarhet, Ennui-ledan, Insomnia-skräcken, Fuga-flykten. Nervositet-ångesten, Fatigue-tröttheten och Anomi-vilsenheten. I verkligheten slingrar dessa idealtyper in i och ut ur varandra, känslospråk och innehåll står i växelverkan med det kulturella sammanhanget.
Det avslutande kapitlets titel: Melankolins historia eller: fanns Panik-Ångest förr? kan ses som ett direkt svar på en fråga i Pillret, Ingrid Carlbergs bok om SSRIs historia. Man kan dock undra om förekomsten eller prevalensen av alla de tillstånd som idag behandlas farmakologiskt!
Språket är nästan förföriskt vackert och de komplexa tankarna pregnant utformade. Flera intressanta (samtids)kommentarer sätter författaren inom parentes i texten:
”Varför har nuet så bestämt avvisat känslosvängningar?”
”Kan man hävda att förnimmelsen som kroppslig erfarenhet verkligen förändras av den nya nervmodellen. alltså att det beskrivna påverkar det upplevda? (Denna min envisaste och svåraste fråga)”. Min kommentar; det omvända är väl en bärande ide i kognitiv teori dvs att tänkandet påverkar känslan.
”Så som nuets stressreaktioner tvingar vetenskapen att identifiera den stresskänsliga kroppen.”
Under läsningen fick jag många igenkännandets associationer kring min egen melankoliska svartsyn som någon gång går över i hyggligt kreativ hypomani. Den vill jag kokett vårda och och absolut inte förändra med farmaka, att inte vakna som en man kan ge depression. Jag är också svag för det lite nobla ”upphöjda lidandet”.
/Peter Olsson, Jokkmokk
-
Bra jobbat Peter, en recension utförd under kreativ hypomani, gissar jag.
Slutade själv att läsa boken efter ett par sidor – då det bara förstärkte min svartsyn (i och med insikten om hur inihelvete komplicerat det är). Själv är jag inte ett dugg rädd om min melankoliska svartsyn och skulle därför – utan tvekan – likt Ben Johnson ta vad som finns i skåpet för att komma fram till det tillstånd jag befann mig i innan kärringjäveln var tvungen att smaka på äpplet – vilket för övrigt var av vår Herre misstänkt avsiktligt placerat i ett träd som inte var högre än att hon förstås kunde nå det… Ändå var medellängden på den tiden betydligt kortare än nowadays. Som argument för Ben Johnsons tilltag/intag: Fanns det ett förbjudet piller med EVENTUELLA biverkningar som gav mig instant och total FASS-info – så skulle jag inte tveka en sekund. En kuriosakommentar som jag hörde av Annica Lantz igår, på tal om Fuglesangs digra arbetsschema: Kan man gå in i väggen i tyngdlöst tillstånd…? Keps off for you Peter!
Stängd för kommentarer.
Statistik
Denna månad:
Online:
1 kommentar