2008

ISBN 9789113014814
ISBN-10 9113014811

Under sommaren blev jag kontaktad av kollegan Peter Olsson, som ville att vi skulle läsa samma bok och sedan recensera denna på var sitt håll för att få olika generationers (eller är det bara olika personers?) syn på innehållet.
Peter:

Tänk om alla de allmänmedicinare som känner en tvekan inför kontakten med industrirepresentanter på utbildningar kunde förmås att läsa denna viktiga och lärorika bok!
Ingrid Carlberg, journalist på DN har undersökt och beskrivit två decennier med moderna antidepressiva läkemedel. Enligt omslaget tar uppskattningsvis 600 000 svenskar dagligen någon av dessa. Den historiska bakgrunden ställer Freud mot Kraepelin, psykologi mot biologi och efterhand ”prat mot piller”.
Den journalistiska stilen är lättläst och spännande, tar inte uttalat ställning utan berättar torrt, sakligt och neutralt. Källmaterialet är omfattande och intervjuerna med de inblandade ger en helt annan bild än vetenskapliga rapporter förmår. Kanske läser andra berörda parter boken med helt andra värderingar? Marknadstrateger som vill vidga underlaget för nya läkemedel kan identifiera mängder av sätt att påverka en godtrogen och naiv (allmän)läkarkår. Vi ser det nu inom riskbranchen dit diabetes kommer att fogas.
Vi får följa Arvid Carlssons upptäckter bland signalsubstanserna som långt senare gav honom Nobelpriset i medicin. Astras dramatiska fiasko med Zelmid, en föregångare som drogs in pga biverkningar, väcker fortsatt starka känslor hos intervjuade.
De biologiskt inriktade psykiatrerna tog över DSM-III i USA och den svenska översättningen gavs ut på privat förlag och psykiatern Jörgen Herlofsson reste runt på turne och utbildade den svenska psykiatrin med fullständigt stöd av industrin. Nu kunde man slå in en kil med ”läkemedelsvänligt prat”. Idag är kognitiv teori i ropet, med ikonen Aaron Beck, men personligen hoppas jag det är för tidigt att räkna ut psykodynamiken.
Lundbeck fick en sensationell framgång med Cipramil i Sverige. Läkemedelverket fick en förändrad roll i konkurrens med andra myndigheter i europeisk läkemedelsvärdering.
Det paradoxala var att i fyra av fem ansökningstudier SSRI inte kunde skiljas från placebo.
Pfizers Zoloft såldes med charterresor och påkostad utbildning.
Det sägs att tre fjärdedelar av allmänläkarkåren täcktes av de sk Daisy-kurserna.
I bakgrunden finns hela tiden en märklig professor Stuart Montgomery (M:et i MADRS-skalan) som bland annat ligger bakom en massiv industri-kampanj för att organisera patienter i väloljade lobbygrupper i många länder. Massmedia följer oftast med där patienter träder fram.
Det gäller att vidga marknaden och att få ut maximalt under patent-tiden. Vi har utbildats i panik-ångest, social fobi, generaliserad ångest och i boken förutses lanseringen av nya indikationer för preparat för smärta (vid fibromyalgi) och även premenstruella symtom. Stort genomslag fick ”The Gottfries Gospel” som hävdade att äldre på ålderdomshem var underbehandlade och nedstämda. Trots biverkningsrapporter möter man stort motstånd om man ifrågasätter sådan terapi till så gott som alla. Vi tveksamma noterar växande antal allvarliga biverkningar, osteoporos, frakturer.
Det visar sig svårt att få ett svar på frågan om depressionernas utbredning verkligen påverkas av denna massiva medicinering?
Diagnosernas marknadsföring har påverkat en stor del av mitt yrkesverksamma liv, de har blivit en viktig del av vår kultur och för var och en finns myndigheters rekommendationer om behandling och utredning.
SFAM-Ls ordförande Jan Håkansson nämns med respekt i boken för ett ifrågasättande av sammanblandningen industri och utbildning
Jag fick just från den ansvarige för psykiatrin i vårt område ett grupp-mail där det betonades att den senaste SBU-rapporten hävdade evidens för att SSRI hjälper mot alla grader av depression.
Det sägs att läkarstudenter på termin 1 får Läkemedelsboken, ett alternativ vore att göra ”Pillret” till obligatorisk läsning och reflexion kring etik i förhållande till industrin.

Den som tipsade mig om boken skrev så sant: Vi blir hela tiden grundlurade!

/Peter Olsson, Jokkmokk

Andreas:

Allt började med en artikel författaren (som är journalist för DN) skrev om ”Mia” som medicinerade med SSRI och sedermera tog sitt eget liv. Artikeln resulterade i e-post från flera människor som ville berätta sin historia och även kontakt med Mias anhöriga. Efter lång tids tvekan och fundering började hon sin research. Hennes målsättning var att kartlägga Pillret med stort P, SSRI-preparaten, och hur de kunde bli en sådan enorm produktion och konsumtion. För att göra det, och för att få klarhet i om medicinen verkligen fungerade som avsett, ”…var jag tvungen att hålla mig borta från den polariserade debattens skyttegravar. Min berättelse inte fick bli den svartvita historia, som sorterar skurkarna i ena hörnet och änglarna i det andra”.

Boken är uppdelad i olika delar som alla inleds med ett ”patientfall”. Delarna går igenom vetenskapens och samhällets syn på att må bra och att inte må bra, samt hur man skall behandla detta. Vi får följa med på en resa som börjar redan i slutet av 1800-talet med Freud och Kraepelin, via Nobelpristagaren Arvid Karlssons självuppoffrande jakt på signalsubstanser vidare till 80-talet och 90-talets massproduktion av antidepressiva mediciner fram till nutidens och framtidens genforskning. Under resans gång får vi ta del av olika människoöden, olika trosbekännelser, läkemedelsföretagens arbete baserat på genomläsning av olika dokument, intervjuer och förmodligen några gissningar och efterkonstruktioner.

Språket i boken är anpassad efter formen, enkelt och publikfångande, som en ”populärvetenskaplig” bok skall vara. Man får upplevelsen av att författaren deltagit på olika möten och suttit som en fluga på väggen på hemliga träffar. Något som förvirrar mig är att den initialt är kronologiskt upplagd, en kronologi som försvinner ju längre in i boken man kommer. Likaså fortskrider boken med ömsom återberättande, ömsom presens, och mitt i allt dyker författaren själv upp. Till texten finns ca 340 fotnoter med förklaring längst bak i boken.

Namnet anger att boken skall handla om Pillret, i detta fall SSRI. Dock handlar den till en inte oansenlig stor del även om SNRI, personmöten, läkemedelsföretag och annat smått och gott. Hon vill att vi ska se både individen och marknadskrafterna på en gång, hur olika saker påverkar varandra, medvetet eller omedvetet. En inte helt lätt uppgift, vare sig för författaren eller för läkaren.

Det är med en liten portion skepsis jag tar mig an boken. För egen del anser jag inte att ”patientfallen” tillför boken något, ibland är det svårt att se kopplingen till kapitlet som följer. Jag stör mig på ”oredan” som uppstår när den utlovade(?) kronologin haltar, lika mycket som fotnoterna som jag (felaktigt) tolkar som referenser. I fotnoterna tas bl a rykten, partsinlagor, en klar majoritet av intervjuer, omöjliga att granska, men även ”rena fakta” t ex forskningsresultat och tidningsartiklar. Jag upplever att dessa används för att förstärka en åsikt eller ansats i texten, och ibland känns det som om ”det här har jag inte belägg för men det finns andra som tycker som jag”. Symbolladdade uttryck som ”Pandoras ask” (och jämställs med att det sista goda i världen försvann), ”palatsdrama” och ”90-talsoffensiv” används flitigt, ofta precis i slutet av ett stycke eller kapitel. Dessa författarknep är givetvis smarta och tillåtna, men ger att objektivitetskronan kommer på sniskan.

Att hon skriver på ett sätt som skall få läsaren att tro att hon varit med förvirrar mig också. T ex ang biverkningarna av SSRI står det ”I säljarsnacket omvandlades det emellanåt till att de i princip inte fanns”. I detta fall finns inte ens en fotnot, bara ett påstående. Stämmer det? Det kopiösa material, resor och alla hundratals intervjuer som det refereras till har jag svårt att se att man hinner med genomföra under ett år. Men om detta kan jag bara gissa.
På det stora hela inte så mycket nytt och som en kollega sa: ”Det kanske är bra att det kommer något som får slagsida åt andra hållet.” Det som irriterar är ändå att hon inleder med att ställa sig vid sidan om och att INTE ta ställning. Som sagt lyckas hon inte med de intentionerna. Boken är (också den) skriven för att sälja. Hon förefaller skarva och välja ord som slår an känslor och berör. De personliga porträtten skall ge oss effekten av sjukdomar och läkemedel hos individen, så att vi inte kan avstå från att förfasas. Skrev hon boken utan tanke på någon som helst vinning eller kan hon tänka sig tjäna pengar på andra människors ohälsa?

Jag som på något sätt skall representera ”den yngre generationens doktorer” kan ibland lite förvånande notera att inte bara befolkningen i stort, utan även äldre kollegor, uppfattar läkemedelsföretagen som lurendrejare. För mig är det företag. Deras mål är att tjäna pengar. Punkt. Vilken bransch de håller på med är för de flesta i företaget ganska ointressant. Att de skulle göra läkemedel för medborgarna i ren altruism är en ganska naiv inställning. Vi är omgivna av reklam och påverkan. Som exempel kan nämnas annonserna i medicinska tidskrifter, sponsring av patientföreningar, apoteksutbildning i APO-dos och landstingets utbildningar i läkemedelsgenomgångar. Utbildarna har ett syfte, och det är sällan den är patienten som är i fokus. Det betyder INTE att jag är för läkemedelsindustrins påverkan på förskrivning av deras mediciner! Jag menar att vi inte blir oberoende bara för att vi tar bort den öppna sponsringen, sponsringen blir bara svårare att upptäcka.

Jag hade väntat mig mer av boken, mer hårda fakta, mer sensation, men kanske var det förväntningarna från min sida som är för höga?

Boken recenseras i mycket positiva ordalag av DN (”En av vårens höjdpunkt!”), Expressen och GP, alla inom samma Bonnierkoncern. En slump eller är det marknadskrafterna som styr?

/Andreas Karlsson, Luleå