Åke Thörn: Vem ger verkligheten namn?

ISBN 978-91-7224-065-0
I inledningen berättas om hur en kort fråga i ett telefonsamtal för tjugofem år sedan ledde till ett kvartsekel långt engagemang i ett framgångsrikt forskningsbistånd till Nicaragua.
Författaren är allmän- och yrkesmedicinare, han har förutom som gruvläkare vid LKAB arbetat med metodfrågor med tillämpning på ”sjuka hus”-syndromet. Som försäkringskasseläkare har han intagit en ovanligt vidsynt position som förenar social insikt och självkritisk sakkunskap. Han har också varit FoU-ledare i Norrbottens läns landsting.
I boken beskrivs utförligt hur projekten utvecklas, med alla praktiska problem, i skuggan av det moderna lågintensiva kriget och med tidens förståelse av begreppen ”folkligt deltagande” och ”kommundiagnos.”
Jämförelsen mellan Malmberget, Kiruna och Mina el Limón visar en skillnad på ett par generationer i tid och utveckling.
Tidigt insmyger sig hos författaren ett tvivel som speglar sig i avslutningen i Aurora Aragons avhandling: Vad var nyttan med att fastställa samband mellan dessa extrema arbetsmiljöer och hälsoproblem – kunde man inte lika gärna tillämpa den kunskap som redan fanns?
Ofta återkommer frågan om det finns gränser för vilken forskning som är etiskt försvarlig, ett exempel är hälsorisker hos barn som lever på en soptipp. Varför upprepa sådant som redan är känt och uppenbart?
Kan vetenskapen till och med bidra till att upprätthålla och återskapa makt mellan fattiga och rika, individer och länder?
Projektet förgrenade sig senare bl a till bekämpningsmedel och bananarbetare.
Åke Thörn återvänder till miljöerna och söker upp deltagarna från både svensk och nicaraguansk sida och ställer i intervjuer kritiska frågor. Återkommer gör kritiken mot ”peer-review” som konserverande, styrande, diskriminerande mot forskare från mindre utvecklade länder. ”Varför ska man publicera skräp?”
Bland de intervjuade känner jag igen Leif Svanström och även Bo Haglund (tidigare redaktör för Allmänmedicin!). De viktiga nyanserna i svaren från representanterna för institutioner och myndigheter är svårt att kort återge, vetenskapens möjligheter, gränser och relationen till politik diskuteras.
De litterära referenserna är viktiga och särskilt träffande är tolkningen av den tvetydiga El Güegüense en folklig burlesk nicaraguansk teaterfigur, som driver med makten.
Bokens titel är ett citat av Olof Lagercrantz från en artikel om Joseph Conrads ”Mörkrets Hjärta” (som många sett filmatiseras med Marlon Brando som Kurtz). Avgörande är även Hanna Arendts etiska resonemang och Madelen von Helands tolkning av den bibliska berättelsen om Ham som dömdes till träldom under Sem och Jafet.
De svartvita bilderna harmonierar med det stilla funderandet.
Under en veckas personlig reflexion vid en nästan öde havsstrand diskuteras mera visionärt vad som skulle behövas för att de fattiga människor det handlar om verkligen skulle komma till tals och om det är möjligt.
Det är en spännande personlig bok där det framstår som tydligt att det som utmärker verkligt vetenskapligt tvivel, att på djupet ifrågasätta sina egna värderingar och metoder, knappast är möjligt inom nuvarande strukturer och dessutom tar tid. Man får associationer till forskningen här hemma, där sponsrade medicinska vetenskapsmän i allt större utsträckning blir försäljare, marknadsförare av metoder och läkemedel utan minsta tecken på tvekan eller tvivel. De som forskningen handlar om kommer sällan till tals.
Det ordinära biståndet som helhet skulle också behöva genomlysas på ett djupare plan än enligt tillfälliga politiska majoriteter och ideologiska modevågor.
Författaren har pekat på flera blinda fläckar men frågan är om inte hela projektet inkluderande detta bokslut ändå måste ses som framgångsrikt?

/Peter