april 2008

Ni visas månatligt arkiv för april 2008.

Randning på primärvårdsstaben

april 17, 2008 i Kursrapport, Randningar av Andreas Karlsson | Permalänk

Bakgrund:

Idén till att randa sig på ”landstingshuset” föddes ur en stor frustration över det mentala avståndet mellan min egen tillvaro och ledningen. Jag upplevde det svårt att få ge synpunkter och att kommunikationen var dålig. Samtidigt ser jag att fler av de äldre kollegorna har resignerat och drar sig tillbaka till sitt rum. En tredje orsak var att jag i min ST vill ha en ordentligt ledarskaps/chefsutbildning, och som en del i detta bör det onekligen ingå ”landstingskunskap”. I den nya målbeskrivningen benämns detta som ”Systemkunskap”.

Mål:

Jag hade fem mål med denna randning

  • Göra något som ingen annan gjort
  • I viss mån provokativt upplysa om ST-läkarna och dess vikt för framtidens primärvård
  • Skapa bättre relation och kommunikation mellan stab och verksamhet
  • I diskussioner föra fram, och eventuellt påverka med, mina tankar och idéer
  • Öka mina kunskaper om landstinget, hitta kommunikationsvägar och starta upp ledar-/chefsskapsutbildning

Upplägg:

I samband med planering och arbete av ST-dagarna tog jag kontakt med vår regionchef Eva-Lena. Hon la upp ett preliminärt program där jag följde Bo Westerlund (Primärvårdschef), Eva-Lena Holmkvist (Regionchef) och Mats Weström (Chefläkare). Jag fick också träffa ekonomichef, utvecklingschef, rekryteringschef och planeringschef etc. En stor del av tiden av att delta på de möten som ovanstående personer hade inplanerade, samt även åt diskussion om sjukvården i stort, primärvården/slutenvård, allmänläkaren och ST-läkaren. Rekryteringen av nya kollegor diskuterades ofta, även om jag tror att man måste satsa mer på detta och höja ribban centralt.

Utfall:

Alla personer jag träffade var nyfikna och intresserade av min närvaro. Deltagandena på de olika mötena var mycket givande och jag fick en bra insyn i det arbete som utförs på staben. Jag upplevde inte någon censur för att jag var där och mina frågor och åsikter minst lika välkomna som de andras. De enda som var lite skeptiska var mina äldre kollegor vilket för mig in på en viktig reflektion: Normen för en distriktsläkare är en äldre herre men en ordentlig portion cynism, som inte vill ha något officiellt ledarskap och som krupit in på sitt rum och gör som han alltid har gjort. Denna norm stämmer kanske för våra äldre, manliga kollegor, men jag är helt övertygad att vi måste ändra på den normen. Vare sig vi vill det eller inte så är det bättre att satsa på en yngre läkare, kvinna/man, svensk eller internationell utbildning, med de senaste kunskaperna, mindre rak utbildningsväg till läkare och således massor med andra kunskaper och erfarenheter. En läkare som vill och kan axla rollen som ledare och chef.

En annan återkommande punkt var läkemedelskostnaderna som är gravt varierande mellan olika vårdcentraler. Beror det på patienterna eller läkarna eller kanske tidningarna? Eller beror det på svårigheterna för allmänläkaren att komma överens vad som är en optimal behandling? Oavsett vilken (bort)förklaring man vill ge finns det en hel del pengar för varje vårdcentral att hämta här. Att skriva ut rätt är inte samma sak som att skriva ut dyrt, inte heller att skriva ut för lite. Samma andas barn är kostnaderna för lab.

Samtidigt som de flesta vårdcentraler har ett underskott av varierande grad finns gott om pengar i olika stimulansmedel. ”Vital i norr” och ”Försäkringsmiljarden” är två stora poster med flera miljoner outnyttjat. Har man något projekt som kan falla under dessa kan man ansöka om medel.

Mätningar av olika slag är på tapeten, vare sig man vill det eller inte. Vad och hur man ska mäta vet nog ingen än, men det finns några mer eller mindre bra mått som används. Förhoppningsvis kommer vi om några år att få bra mått som analyseras optimalt. Själva analysen, om den förekommer, varierar dessutom. Jag upplevde en osäkerhet vad de olika måtten stod för och ibland saknades en plan för utvärdering och åtgärder. Underlaget till statistiken varierar och det är lite osäkert hur detta kontrolleras. ”Shit in, shit out!” Men i princip är jag för att mäta, men man ska mäta rätt saker, vid rätt tid, på lika sätt och det ska analyseras lika och sedan skall resultatet leda till en eventuell förändring i verksamheten.

”Randningen” var mycket givande och kan rekommenderas åt alla ST-läkare och även åt våra mer erfarna kollegor ute i länet!

/Andreas Karlsson, ST-läkare Porsö vc (aakarlsson@bredband.net)

Rapport ST-dagarna

april 17, 2008 i Information, Utbildning av Madelene Andersson | 1 kommentar

Tiden går fort och SFAMs ST-dagar 2008 rusade förbi i expressfart. Ett år hade vi förberett oss för dessa tre dagar i januari-februari. Ett år av förväntningar, förhoppningar och längtan efter det som komma skulle. Men också ett år med möjlighet att fördjupa kunskaperna i den allmänmedicinska specialiteten och knyta kontakter med erfarna kollegor runt om i landet.

Förarbetet övergick under januari månad i någon sorts organiserad kaos, precis som sig bör vid denna typ av arrangemang. Man är dum om man tror att allt skall flyta på enligt planerna, det gör det inte. Utmaningen ligger istället i att hitta lösningar på de problem som uppstår. Som t.ex. när Ylva Johansson (s) p.g.a. flygplanshaveri satt fast på Arlanda utan möjlighet att komma upp på den paneldebatt som planerats in på fredagen. Vilken tur då att vårt eget landstingsråd Kent Ögren (s) ”råkade” befinna sig på havsbadet för ett möte och med kort varsel tackade ja till att hoppa in som ersättare. Resultatet blev en diskussion om framtidens primärvård, som möjligen var lite mer förankrad i det dagliga arbetet.

De flesta ST-läkare i länet har på ett eller annat sätt bidragit till det helhetsintryck konferensen gav. Vi hade tidigt bestämt oss för att det var viktigt att skapa en känsla av delaktighet och värme redan från det att våra gäster anlände. Våra bussvärdar som mötte upp delegaterna runt om på flygplatser och tågstationer gjorde detta möjligt! Denna känsla stannade sedan kvar under alla tre dagarna och inramades av torsdag eftermiddagen då Norrbotten verkligen visade sig från sin vackraste sida. Strålande solsken, gnistrande snö och ca fem minusgrader. 40 skotrar puttrade iväg från havsbadet som ett långt tuff-tuff-tåg, isbrytaren lämnade långsamt kajen med ett krasande ljud när den plöjde fram genom den tunna isen och från is-gocart banan hördes skratt och stoj.

Föreläsarna som talade på den stora scenen blev troligen initialt lite chockade. De möttes av en magnifik scendekoration signerad Jan-Olof Grym och det finns ingen möjlighet att någon kan ha missat att de var på besök i Norrbotten. Jan-Olof som är en Övertorneå-son och numer ST-läkare i Överkalix, hade genom museet Ajte i Jokkmokk fått låna uppstoppade exemplar av Sveriges alla rovdjur, dessa ställdes upp på scenen och övervakade auditoriet. Själva talarstolen var draperad med renskinn och när föreläsarna stod bakom denna var det lätt att se vissa likheter med Kung Bore själv.

Carl-Edvard Rudebeck föreläser

Varför är då ST-dagarna så viktiga? 350 ST-läkare och AT-läkare kom på konferensen i år. Det är närmare en tredjedel av Sveriges alla ST-läkare i allmänmedicin. Tillsammans fick vi lyssna på inspirerande talare som Carl Edvard Rudebeck som filosoferade kring begreppen sjukdom och friskhet, Helge Lannerbäck (operasångare) som talade om konstens betydelse i läkningsprocessen samt Jan Håkansson och Anders Hernborg som berörde frågan om vad som är en rimlig praxis i hjärtsjukvård. Alla lyfte de viktiga allmänmedicinska frågor som vi själva måste vara delaktiga i att ställa, för ingen annan kommer att göra det åt oss. Dessa frågor kom att under tre dagar diskuteras, stötas och blötas för att så förhoppningsvis så småningom sjunka in i medvetandet och lägga grunden till en allmänmedicinsk trygghet och identitet.

Onsdagens och torsdagens seminarier var tänkta att zooma in på frågeställningar av mer praktisk betydelse. Vart vänder man sig om man vill börja forska, EKG-tolkning med Piteås egen kardiolog Arne Zingmark, hur fungerar det med hemsjukvård, diskussion kring ST-utbildningen med SFAMs ordförande Annika Eklund – Grönberg och mycket mer. Som en Grande Final på fredagen höll provinsialläkare Torgny Karlsson, från Övertorneå, sitt sista framträdande med det passande namnet ”Doktor förr och nu” och därefter avslutningstalade Norrbottens egna järnladys Maria Truedsson och Meta Wiborgh.

De höll den allmänmedicinska fanan högt och passade på att lyfta fram 10 teser för en god allmänmedicin som vi alla tog med oss hem!

Meta Wiborg och Maria Truedsson avslutningstalar på ST-dagarna i Piteå

Det blir inte så mycket bättre än det här… Tack alla ni som varit med och gjort dessa dagar till vad de blev. Ett särskilt tack till Maria Truedsson, Piteås fantastiska studierektor som nu låtit meddela att hon kliver av sin studierektorstjänst. Utan hennes inspiration, klokskap och drivkraft hade detta aldrig blivit av.

Till sist: Lycka till Kalmar med ST-dagarna 2009! Jag, Sven och Andreas kommer troligen vara de som njuter mest av denna konferens!Logga för ST-dagarna i Piteå

För organisationskommittén Full Fart Framåt

Höstmörker i Norrbotten

Madelene Andersson

ST-läkare Norrfjärdens vc

(Bilder från ST-dagarna 2008 i Piteå)

ALK på ÖRON

april 17, 2008 i Information, Intervju, Utbildning av Andreas Fernandez Rosenke | 9 kommentarer

Andreas (till höger!!!)

E-intervju med Andreas Fernandez-Rosenke

Hur kom det sig att Du blev ALK på öron? (Har Du ett särskilt intresse?)

Efter min randplacering skämtade jag lite med ÖNH-läkarna att jag borde bi ÖNH-läkare och från skämt blev det ALK. Sen pratade med Per som uttryckte sin frustration att ingen ville ”ha med dem att göra”, dvs. att ingen var sugen jobba ihop med ÖNH. Special intresse har jag väl: ÖNH är kul!

Hur mycket tid kommer Du att lägga på det?

Enligt riktlinjer har man en halv dag per månad som VC får pengar för dig, dvs att man har tid. Just nu håller vi inventera och fundera vad som behövs göras om. Aktuellt är ffa Sinuitbehandling samt Mediaotitkontroller

Hur påverkar det arbetet på Vårdcentralen?

Inte särskild annars att man blir själv mer duktig på ÖNH-patiententer. Och kanske att man ägna sig mer tid för email då det har kommit igång en mycket roligt diskussion bland DL i Lule/Boden.

Vilka frågor kommer Du/Ni att prioritera? (det varierande remissflödet?)

Som sagt, just nu i första hand sinuiter samt mediaotiter. Också frågan om feedback från ÖNH till PV ska ske och hur! De gärna vill se samarbete från PV sida. Uppdatering av befintliga HÖK/RÖK lite längre fram. Jag har ställt öppna frågan till mina kollegor: Är det något ni vill veta, vill förbättra, …?

Har Du kontakt med andra ALKar?

Nej, hittills bara med Meta Wiborgh som är ju ALK-mamma till alla men träffa för ALKisar (haha) är planerad i vården

Blir det bara för Er ”region” eller landstingsövergripande?

Som jag har förstått ska det vara läns-ALK

Behövs det någon kort intensiv kurs inom ÖNH för (blivande?) allmänmedicinare? Vad bör iså fall ingå?

Bra fråga och om man ser hur utvecklingen går blir det ännu värre. Kapaciteten för utbildning på ÖNH-kliniken är starkt begränsad och nu ställs fler krav från NUS att ta emot kandidater och AT. Hur man kan lösa problemet hålls på diskutera via chefsläkaren, ÖNH, mm. En intensivkurs är ju fint men ÖNH är mycket manuellt så frågan är hur man kan rekommendera utbildningen ska ske. Spridning mellan mycket bra och mycket dåliga remisser är stort om man vill ta dem som ett exempel. Uppdatering och träning borde vara obligat i mina ögon. Klart att jag pratar som ST-läkare och med det utifrån en skyddad position. När jag är klart kommer jag troligen som alla drunkna i patienter och vidarutbildning kommer att få mindre plats.

Andreas Fernandez-Rosenke

  1. Flödesschema Rhinosinuit
  2. Artikel i Lancet om rhinosinuiter
  3. Sammanfattning av STRAMA på svenska

Lindman och kvalitet

april 17, 2008 i Intervju av Peter Olsson | 1 kommentar

Stockholmaren som hamnade i Norrbottten. Hur gick det till?

Före studenten hade jag bara varit norr om Dalälven vid två tillfällen, skolresa till Furuvik i Gävle samt med föräldrarna till Riksgränsen. Jag hade planerat att börja läsa på Handelshögskolan eller Tekniska högskolan efter studenten. I väntan på att rycka in i lumpen en bit in på hösten -65 valde jag att börja på läkarutbildningen i Umeå. Det var lockande, vi var första kursen som startade i Umeå, +20 på anatomikursen när kung Gustav VI Adolf besökte oss när han invigde universitetet. Umeå var då ett Klondyke, vi var pionjärer och jag blev förtjust i Norrland och valde att stanna i Umeå. 1971-72 gjorde jag med- och kirass (obetald assistent – underläkare med fri mat och husrum) i Östersund.

Efter leg.läk. våren -72 gjorde jag på sensommaren läkarfackskolan i Stockholm. Då kunde man få tjänsteledigt för att söka jobb. Jag och en kamrat valde att besöka Norrbotten. Vi möttes på Kallax av Sture Rosenkvist (engagerad heltids läkarrekryterare med röd Volvo PV). Vi besökte Mjökuddens VC, och Garnis i Boden samt åt med kollegorna i Luleå. Det var ett trevligt besök, men jag lovade inget. På hösten -72 var jag underläkare på röntgen på Umeå Universitets sjukhus.

Då fanns ett obligatoriskt tjänstgöringsavsnitt, typ värnplikt, för alla läkare att göra ett halvt års öppenvårds AT. Jag blev lockad till Boden med att där var stämningen bland läkarkollegorna mycket öppen och god, man blev väl omhändertagen, det fanns bra fritidsutbud med skidbackar, sjukhuset hade egen tennisbana, dessutom var det bra drag på Bodensia. Det senare utnyttjade jag inte för när jag på nyårsdagen 1973 körde in i Boden i min lilla röda sportbil hade jag blivande hustru Gunilla med mig.

Tre viktigaste punkter i karriären?

Frågan är något oklar vilken karriär som avses. Jag tar inte upp viktiga punkter i mitt privata liv med familj mm.

Först kommer då jag valde att bli ordinarie distriktsläkare i Norrbotten. Det blev jag våren 1974 och anledningen var att jag, i likhet med en handfull kollegor, nappade på ett fördelaktigt erbjudande. Det bestod i att man i sin tjänst, med full dl-lön, fick tjänstgöra som underläkare halvårsvis på valfria sjukhuskliniker. Jag fick själv välja vilka kliniker och längden på tjänstgöringen. Den andra halvan av året var jag på Bodens treläkarstation. 1974 räckte det med ett års sjukhustjänst för att bli distriktsläkare. Sverige var på väg att införa något som kom att heta allmänläkarkompetens, som man fick efter 4 års tjänstgöring -utbildning. Specialiteten allmänmedicin fanns inte då. Jag blev den förste distriktsläkaren i Boden. I några år var jag ensam ordinarie med strid ström av vikarier och underläkare. Handledning var inte att tänka på, i Luleå fanns bara en handfull kollegor. Min tro var att jag genom att arbeta runt på olika kliniker kunde skaffa mig en bra och bred kompetens. När jag fick min allmänläkarkompetens 1979 hade jag tjänstgjort på ett 15 tal olika kliniker. Längst tid, ett år, hade jag inom medicin respektive psykiatri och som kortast en månad på långvården. Utbildningskvaliteten på de olika klinikerna var bra men varierande.

Nästa viktiga punkt var när jag beslöt att engagera mig ”allmänmedicinskt”. 1976 (?) jag gick på ett glest besökt fackligt årsmöte. När val skulle ske till distriktsläkarföreningens lokala styrelse ringde jag under sittande möte till Ulf Måwe och övertalade honom att ställa upp som ordförande mot att jag blev sekreterare. Så blev det. Då inleddes en lång karriär som ännu inte avslutats. Under de närmaste åren hade vi många möten i en arbetsgrupp som skrev ett ”principprogram” en ideologisk kampskrift med visioner och konkreta förslag till hur utveckla primärvården i länet. Bland författarna var förutom Ulf Måwe och undertecknad; Christina Brännström, Kenneth Widäng, Torgny Karlsson och Ulf Theen som gjorde många resor till möten i min lägenhet i Boden. Principprogrammet väckte stor uppmärksamhet nationellt och blev ett viktigt dokument flera år framöver för oss i norrbotten. Detta mitt engagemang för allmänmedicin blev starten för en lång karriär professionellt och fackligt. Bland annat med mitt arbete i linjenämnden för läkarutbildningen vid Umeå Universitet, vilket senare ledde fram till att jag blev hedersdoktor. Jag fick vara med och bygga upp Samhällsmedicinska enheten. Där var jag var FoU ansvarig. Bo Lundbäck, Urban Janlert och jag drog då igång OLIN projektet,. Det var även här jag fick kraft att driva kvalitetsutvecklingsprojekt som att ta fram Gúide Medicine, och senare skriva PriQ, vara en av initiativtagarna till SfamQ, ta Odenses auditmetod till Sverige och starta upp Audit Projekt Luleå mm.

Den tredje punkten var ett steg i en helt annan karriär som låg lite vid sidan om men som gav mig mycket och som kraftig bidrog till att vi stannade kvar i just Boden. 1974 fick jag en inkallelse till att vara bataljonsläkare på repövning i Tornedalen, då hemsk tanke. Tipsad av kollega valde jag att bli reservofficer och slapp bli inkallad då. I stället började en lång rad av kurser och tjänstgöringar. Jag fick en gedigen stabsutbildning på Militärhögskolan i Stockholm och tjänstgjorde på Milostaben i Boden som tf Miloläkare. En dag i mitten på 70talet träffade jag chefen för HkpS (helikopterskolan i Boden) vi kom överens om att jag skulle bli inkallad till att hjälpa dem med flygläkarundersökningar på plats i Boden. Då fick jag flyg och navalmedicinsk utbildning. Granne med HkpS låg Ing3 med sina dykare som jag hjälpte och fick dykarutbildning i Karlskrona på köpet. Många av helikopterflygarna blev mina vänner, jag flög ofta med på uppdrag på kvällar och ibland dagtid. Tidigt såg jag samverkansvinster med att nyttja helikoptrar i sjukvården. På HkpS tog vi fram den första sjukvårdsutrustade ambulanshelikoptern i Sverige. Tillsammans med HkpS, RPS (polisens helikopter), F21 och Knutte Hedström på Norrlandsflyg flög jag runt till alla sjukhus och glesbyggds vårdcentraler i länet. Vi rekognoserade och skrev flygbeskrivningar och gav råd om anläggning av landningsplatser. 1979-80 ledde öl Max Berghard och jag en försöksverksamhet med ambulanshelikopter i Norrbotten. Det blev studiebesök i utlandet och flera uppvisningar runt om i Sverige. Jag fick en hel del flygtimmar i dubbelkommando i helikopter. HkpS stod sedan för flygutbildning till civilt A-cert på flygplan, och militär flygutbildning (Sk-61 på Armeflyg S i Nyköping) samt utbildning på helikopter (fram till men inte till och med ek på helikopter hkp5).

Den karriären tog slut när mina kontraktsdagar sinade i början av -80 talet. Jag är fortfarande major men jag har slutat som flygförare och dyker knappt alls, flyg och dykläkariet upphörde jag med vid sekelskiftet.

Utnämndes till hedersdoktor 2001 för sina insatser för allmänmedicin och utbildning.

Varför valde du symptomet ”hosta” i din doktorsföreläsning?

Hosta är ett bra symptom för att illustrera vad vi är specialist på, både på sjukdomen –symptomet som sådant och på patienten.

Det är för att hosta är ett mycket vanligt och oftast ett självläkande symptom som alla åhörare, såväl icke sjukvårdspersonal som kollegor har egen erfarenhet om. Hosta ger besvär men kan även skapa oro därför att det ibland kan vara tecken på allvarlig sjukdom. Hosta har vi som allmänläkare stor och långvarig erfarenhet av att bedöma. Den fördelen vi har framför lungläkare och andra specialister är att vi med vår kontinuitet på ett bra sätt kan följa upp symptomen, med kännedom om vår patient kan vi avgöra hur vi ska agera

.

Kvalitet. Hur ser du på det i dag?

Tja, efter att det nu gått mer än 15, snart 20 år, sedan jag skrev i läkartidningen om Guide Medicine och under många år engagerat mig i ”primärvårdskvalitet” börjar jag bli lite less. Tycker att jag hört för mycket flera gånger tidigare, kanske själv sagt det så att jag börjar tröttna? Undrar när det vi kvalitetsnissar tjatat om ska bli verklighet eller om vi haft fel. Nu är kvalitet åter i ropet. De nationella kvalitetsregistren är snart 100st. Alla ska registrera det mesta, knapparna på tangentbordet slits raskt men får patienterna bättre vård?

Sverige halkar alltmer på efterkälken, ute i Europa forskar och utvecklar akademiska allmänmedicinare kvalitetsutveckling i ett nätverk ( EPA och Topas) där vi inte platsar. I Sverige ropar alla, politiker och administratörer efter kvalitetsutveckling (indikatorer och register mm) men i primärvården går det långsamt.

Vad gör du nu? Finns det ett liv efter Fammi?

Jo men visst!

Men efter 5 års pendlande med dryga arbetsdygn på Fammi känns det lite tomt. Privat har jag fått det mycket lugnare. Jag ägnar huvuddelen av arbetstiden åt patientarbete på Bergnäset. Håller på att avsluta ett tidsbegränsat åtagande som MAL i Gammelstad och har våren ut ett åtagande att komma med förslag om indikatorer för primärvården i norrbotten. Integrerat med detta arbete leder jag även en grupp som arbetar med ta fram förslag till primärvårdsindikatorer som ska kunna användas i hela norra regionen. Mötet 10-11 april är ett steg mot detta mål.

/Peter

Neuropatisk smärta

april 17, 2008 i Artikel, Intervju, Utbildning, Utmärkelse av Sven Hagnerud | 3 kommentarer

Farmakologisk behandling av neuropatisk smärta – behandlingsrekommendation

I november 2006 publicerade en expertgrupp från EFNS (European Federation of Neurological Societies) en studie om läkemedelsbehandling vid neuropatisk smärta (1). I studien försökte man värdera de evidens som finns vid läkemedelsbehandling vid neuropatisk smärta och denna studie kom sedan delvis att ligga till grund för läkemedelsverkets nuvarande behandlingsrekommendationer. I korthet, vad innehåller då de nya behandlingsrekommendationerna?

Den nya definitionen, ”Smärta som uppstår som en direkt konsekvens av en lesion eller sjukdom som påverkar det somatosensoriska systemet”, är mer direkt än den tidigare och exkluderar därmed tillstånd som fibromyalgi, komplext regionalt smärtsyndrom typ 1, irritabel tarm och vissa typer av ländryggssmärta. Detta är viktigt inte minst då de studier som finns när det gäller neuropatisk smärta vilar på undersökningar med säkerställda eller högst sannolika lesioner av nervsystemet (2).

Genom att den nya definitionen kräver direkt lesion eller sjukdom på nervsystemet har det kunnat utvecklas olika diagnostiska algoritmer. Om man anamnestiskt inte kan koppla en misstänkt lesion eller sjukdom till smärtans utbredning är det inte speciellt sannolikt att smärtan är neuropatisk. Om man sedan kan knyta den neuropatiska smärtan till antingen ett statusfynd eller objektiv undersökning är den neuropatiska smärtan inte längre en arbetshypotes utan dessutom trolig. Vid både statusfynd och objektiv undersökning föreligger med nästintill säkerhet neuropatisk smärta (3). Ofta kommer man diagnosen närmre med enkla hjälpmedel som smärtteckning och smärtdagbok (2). När det gäller smärtans karakteristik såsom brännande och skärande är dessa inte patognomona för neuropatisk smärta och man bör istället fokusera på kopplingen mellan lesion och fynd (4).

Olika skattningsskalor har blivit populära som del i diagnostiken av neuropatisk smärta och dessa distribueras ofta genom läkemedelsbolagen. Exempel på en sådan skala är Pfizers ”Pain detect”. Trots att dessa skalor fångar relativt många med neuropatisk smärta så tenderar vissa patienter med neuropatisk smärta att exkluderas. Denna risk är speciellt uttalad vid vissa typer av neuropatisk smärta där den kategorin inte alltid lyckas få tillräckligt många poäng. En viss försiktighet anbefalles således vid användande av dessa skalor (4).

När det gäller mekanismerna för neuropatisk smärta anses fyra vara av speciellt stor betydelse: förändrat uttryck av jonkanaler (påverkas av karbamazepin, lamotrigin och antidepressiva), kalciumkanaler i synapserna (påverkas av gabapentin/pregabalin, antidepressiva och opioider), NMDA-receptorn (påverkas av opioider) samt ökad aktivitet/minskad inhibering i nedåtstigande banor (antidepressiva och tramadol) (2,4).

Läkemedelsbehandlingen vid neuropatisk smärta baserar sig till viss del på vad för neuropatisk smärta som ska behandlas. Föreligger allodyni? Finns det smärtreceptorer aktiva i det område där patienten känner smärta eller är det ryggmärgens bakhorn som fyrar. Vi ska nu titta lite närmre på de riktlinjer som läkemedelsverket utvecklat (figur1).

Vid perifer neuropatisk smärta är förstahandsvalet TCA alternativt gabapentin. Om möjligt skiftas till det andra förstahandsvalet vid behandlingssvikt. Andrahandsvalet pregabalin antas ha liknande effekt som gabapentin. Den kliniska erfarenheten inklusive säkerhet är dock lägre för pregabalin och dessutom saknas kliniska studier som visar att pregabalin har effekt på de patienter som inte svarat tillfredsställande på gabapentin. Som tredjehandsval väljs SNRI där duloxetins effekt är bättre dokumenterad, men där venlafaxins biverkningsprofil är bättre känd. Som fjärdehandsval används tramadol där viss risk för beroende föreligger och man rekommenderar därför depotberedning. I femtehand rekommenderas stark opioid där det finns evidens bland annat för morfin och oxikodon. Långtidseffekterna vid morfinbehandling är emellertid ofullständigt klarlagda (2). När det gäller förstahandsvalet vid neuropatisk smärta TCA alternativt gabapentin tyckte professor Hansson att gabapentin många gånger var det som prövades först då han uppfattade det som mindre biverkningsbemängt och då det dessutom har mindre kontraindikationer. Publiken var emellertid inte enig utan många uppfattade TCA i kliniken som mindre biverkningsbemängt (4).

När det gäller den centrala neuropatiska smärtan rekommenderas efter stroke i första hand amitriptylin och i andra hand lamotrigin. Efter ryggmärgsskada rekommenderas pregabalin (evidensgrad A) alternativt gabapentin (evidensgrad B). Vid MS saknas evidens för effekt av godkända läkemedel, dock finns evidens för effekt av cannabinoider (2).

Vid beröringsallodyni kan lidokainplåster övervägas. Det finns dock en osäkerhet när det gäller långtidseffekterna. En metabolit av lidokain har visat sig vara genotoxisk vid långtidsbehandling på råtta. Den kliniska betydelsen av detta är dock inte klarlagd (2).

Vid trigeminusneuralgi prövas karbamazepin alternativt oxkarbazepin. Vid utebliven eller otillräcklig effekt remiss till neurokirurg (2).

EFNS task force metabolism

Viktigt vid läkemedelsbehandling av neuropatisk smärta är den långsamma dostitreringen. Startdosen är ofta lägre än den som står i Fass och patienten måste följas tätt gärna varje vecka för utvärdering av effekt och biverkningar. Smärtlindring kan vanligtvis ses inom några dagar. För antidepressiva kan det dock ta upp till fyra veckor för full effekt. För att med säkerhet utvärdera ett preparat ska man gärna prova maximal tolerabel dos i 3-4 veckor innan man förkastar det. En ändlös rotering mellan preparat bör undvikas. Utsättningsförsök bör ske 3-6 månader efter effekt och då med långsam dosminskning (2,4).

När det gäller kombinationsbehandling har få kontrollerade studier utförts. En studie har visat att morfin plus gabapentin var bättre än morfin respektive gabapentin var för sig. Klinisk erfarenhet talar för att TCA och gabapentin kan kombineras för ökad effekt (2).

Ovanstående är en kort sammanfattning av del i den information som presenterades vid en föreläsning av Per Hansson under ett uppföljningsmöte ”Läkemedelsbehandling vid neuropatisk smärta” anordnat av Läkemedelsverket. För ytterligare förkovran inom området rekommenderas varmt Läkemedelsverkets behandlingsrekommendation av neuropatisk smärta vilken lätt hittas på www.mpa.se

Sven Hagnerud 19:e januari 2008

  1. Attal N, Cruccu G, Haanpää M, Hansson P, Jensen TS, Nurmikko T, Sampaio C, Sindrup S, Wiffen P; EFNS Task Force. EFNS guidelines on pharmacological treatment of neuropathic pain.Eur J Neurol. 2006 Nov;13(11):1153-69
  2. Behandlingsrekommendation, Farmakologisk behandling av neuropatisk smärta. Information från Läkemedlesverket 2007;6:9-16
  3. R.-D. Treede MD, T. S. Jensen MD, PhD*, J. N. Campbell MD, G. Cruccu MD, J. O. Dostrovsky PhD, J. W. Griffin MD, P. Hansson MD, DMSc, DDS, R. Hughes MD, T. Nurmikko MD, PhD, and J. Serra MD; Neuropathic pain. Redefinition and a grading system for clinical and research purposes. Neurology, Ahead of print , published online 14th of November.
  4. Föreläsning Per Hansson, uppföljningsmöte Läkemedelsverket om farmakologisk behandling av neuropatisk smärta den 16 jan 2008

Viktiga länkar april 2008

april 17, 2008 i Forskning, Information, Länkar av Andreas Karlsson | Permalänk

Länknamn Förklaring
Smittskyddsbladet Nr 2 – 2008 Senaste informationen från smittskyddsinstitutet: Smittskyddsbladet Nr 2 -2008
Artikel i ”Wilderness Medicine” av Ben Lischner Artikel i ”Wilderness Medicine” av Ben Lischner
Cochrane kritik mot multipel riskfaktorintervention AUTHORS’ CONCLUSIONS: The pooled effects suggest multiple risk factor intervention has no effect on mortality. However, a small, but potentially important, benefit of treatment (about a 10% reduction in CHD mortality) may have been missed.
Militära insatser som bistånd? Läkare utan gränser: Debatt om militära insatser som bistånd…läs Läkare utan gränsers tidning..
Rudebeck om allmänmedicin »Hela sjukvården behöver mer av allmänmedicin« Generalism är mer än bredd; Carl Edvard Rudebeck
Debatt om nya diabetesläkemedel LÄKSAK: Läs artiklarna i läkartidningen om debatten kring nya diabetesläkemedel
Läkemedelsverkets rekomendationer Peter Olsson´s kritik mot Läkemedelsverkets rekomendationer om diabetes
Läkemedelsdagar i Umeå Rapport från Läkemedelsdagar av Markus Beland
Att tolka NDR Bolsöys förslag

Audit i nordvästra Ryssland

april 17, 2008 i Artikel, Forskning, Utbildning av AK Fahlen | Permalänk

klicka på bilden för att förstora

Auditverksamheten i Sverige går på sparlåga. Så är inte fallet i Ryssland. Hösten -07 gjordes en hypertoniaudit i 6 ryska län, de deltagande läkarna har gjort nära 8000 registeringar; St Petersburg, Murmansk, Pskov, Archangelsk, Vologda och Kaliningrad. Motorn i denna verksamhet, tidigare distriktsläkare Ingvar Ovhed, finns dock i Sverige och bearbetningen görs vid Blekinge läns utvecklingenhet.

I februari hade vi uppföljningmöte i Murmansk. Många intressanta fakta kom fram.

Vi såg att man där har högre andel unga män som kontrolleras för högt blodtryck än i Sverige. I 40-årsåldern är de flera än kvinnorna. Över 50 år är det bara hälften så många män som kvinnor som kontrolleras för högt blodtryck. Vart försvinner de? Troligen har de högt blodtryck eftersom hjärt-kärlsjukdom är den dominerande dödsorsaken som förkortar många ryska mäns liv. Kanske är männen så hjärt-kärlsjuka att de kontrolleras av kardiologer? Detta förnekade den kardiolog som var närvarande på mötet.

I Murmansk användes samma preparat som i Sverige, också med ungefär samma fördelning som här. De flesta hade 2 eller flera blodtryckmediciner. Ändå var medelblodtrycket högre hos de ryska patienterna.. Är det livsstilen i Murmansk som orsakar detta? Alkohol?

Man följer rekommendationerna och är betydligt aktivare att behandla med acetylsalicylsyra och statiner vid samtidig hjärt-kärlsjukdom och diabetes. Däremot har man lika svårt som här i Sverige att nå önskvärt målblodtryck hos dessa patientkategorier.

En viktig riskfaktor som våra ryska kollegor har velat ha med i auditformuläret har varit ”hypodynami”, d v s att man inte motionerar. Där ligger Murmansk inte bra till, 70% hör till denna kategori, att jämföra med 50% i genomsnitt för övriga ryska län. I det samarbetsprojekt som pågår mellan Norrbottens läns landsting och Murmansk län planerar vi för ett seminarium kring detta till hösten, inklusive Fysisk träning på recept. Det är möjligt att detta kan ha större framgång i Murmansk än här i Sverige. Vår samarbetspartner där, viceguvernör Ljudmila Chistova, är chef för kultur, sport, socialvård och sjukvård och kan besluta om betydande stöd för sådan verksamhet.

Få blodtryckskontroller utförs av sköterskor. Sådana kontroller ger tillfälle till samtal kring livsstil där den sammanlagda effekten skulle kunna bli större om läkare och sköterskor framför samma budskap. Kan sköterskor hjälpa till så att man inte ”tappar” de manliga patienterna över 50 år?

Riskfaktorer, klicka på bilden för att förstora

Således flera frågor som kan leda till förbättring av verksamheten. Ingvar Ovhed och Blekinge läns landsting söker nu medel från EU-s Nordliga Dimension för att vi ska kunna fortsätta verksamheten. Vi skulle då ha en uppföljningsaudit om hypertoni i alla deltagande län i november 2008 och sedan fortsätta med en antibiotikaaudit 2009. Det senare mycket angeläget. T ex kan man i Archangelsk inte alls använda tetracykliner p g a resistens.

Närmast reser vi till St Petersburg och Archangelsk för uppföljningar av den pågående auditen. Till St Petersburg kommer Peter Nilsson, ordförande i Europas hypertonisällskap, till Archangelsk kommer Hans-Olof Nylén, tidigare distriktsläkare på Frösön i Jämtland. Han är också avlönad från Vologda län som primärvårdssakkunnig.

Det är mycket givande att vara med i detta sammanhang. Hör av Dej till undertecknad om Du vill vara med i ett spännande utvecklingsarbete!

Anna-Karin Fahlén

/Anna Karin Fahlén


Powerpointpresentation!

Ed McBain: Sokrates bägare

april 17, 2008 i Läst av Peter Olsson | Permalänk

Kändes lite tunn i jmf med de övriga, någon intressant relation till giftbägaren med själva intrigen?

/Peter

John Grisham: Domen

april 17, 2008 i Läst av Peter Olsson | Permalänk

ISBN 9100107794

Bestseller om ett litet samhälles tragedi, allt sett ur en redaktör för en veckotidnings perpektiv. Funderar på hur det skiljer sig från en allmänmmedicinares?

/Peter

Douglas Adams: Liftarens guide till galaxen

april 17, 2008 i Läst av Peter Olsson | Permalänk

ISBN9100102350
Rolig och fyndig allegori, en klassiker med en hel del poänger.

/Peter

John le Carre: Käpp i hjulet

april 17, 2008 i Läst av Peter Olsson | Permalänk

ISBN 910047671-4
(originaltitel: The honourable schoolboy.)
Andra boken om George Smiley.

/Peter

Doris Lessing: Äkta vara

april 17, 2008 i Läst av Peter Olsson | Permalänk

ISBN 91-7160-961-x.
Utsökt samling noveller av mycket skilda slag. Visar på en bredd och variation hos förf. Mest gripande är berättelsen om tonårsflickan som föder barn i ensamhet och lägger det i en telefonkiosk och sedan återvänder till föräldrarna, Den lästes nyligen på radio.

/Peter

Ryszard Kapuscinski: Imperiet

april 17, 2008 i Läst av Peter Olsson | Permalänk

ISBN 978-91-0-011639-2
Jag har fått boken som gåva av Maria T. Det är ytterligare en fantastisk, lärorik, rolig och mänsklig läsupplevelse om sovjetunionens sammanbrott. Författaren utgår alltid från sin personliga speciella polska erfarenhet. Människornas livsdrama beskrivs med sådan inlevelse, värme och intresse. Metoden är intressant, utgår får det enkla mötet med enskilda personer. Till detta fogas reflexioner och analys och är alltid påläst, citaten och kulturhistoria presenteras så enkelt men medvetet. Exempel på det mod som krävts under många reportageresor är när K besöker Nagorno Karabasj. Här finns också den avväpnande humoristiska självironin mitt i livsfaran. Det är en njutbar uppfodrande läsning.

/Peter

Anders Paulrud: Fjärilen i min hjärna

april 17, 2008 i Läst av Peter Olsson | Permalänk

ISBN 978-91-0-011899-0
Av en händelse läser jag boken i Blekinge. Författaren som arbetade på Aftonbladets kultursida hade stuga på en annan ö i samma skärgård. Många korta välformulerade poetiska iakttagelser, han sörjer sig själv, sin egen förestående bortgång. Försöker få fram det ärliga, uppriktiga, autentiska, viktigaste. Beskriver den komplicerade kärleken till Solveig, pilgrims-vandringen till Santiago de Campostella. De litterära referenserna är väl valda (bl a Willy Kyrklunds Solange, Adams Liftarens guide till galaxen. Jag noterar läkarnas begränsade roll. Fjäril betyder själ på grekiska och det är en sådan som syns på omslagets framsida.
Detta är ytterligare en av de personliga böcker som vi som arbetar med ”palliativa förlopp” kan ha utbyte av. Min omtänksamme kollega Bo blev lite orolig för mitt intresse för döden, så som det bl a kom till utryck i förr numret om palliativa frågor. Av en underlig, obegriplig, tillfällighet avled under början av året flera av just mina listade patienter. Det är så mycket vi inte förstår!

/Peter

Göran Hägg: Retorik

april 17, 2008 i Läst av Peter Olsson | Permalänk

ISBN 9146182438
Jag fick boken som tack för ett föredrag, nu har jag lyssnat på den på mp3-spelare.
Kommer att tänka på Göran Sjönell och hans artikel om ”Allmänläkaren och Mammon” i Primärvårdens nyheter. Där nämns inte alls det som Lars Brune kallade Nigeriabrevet. Senare i LT använder GS JT Hart som referens i en intressant liberal ideologisk manifestation. Det är väl fräckt i min smak.
Man kan använda Häggs bok för att förstå hur argumentationen byggs upp.
När det gäller risk-epidemi, kolesterolhypotes, nagelsvamp har vi samma ståndpunkt och även här är retoriken skicklig.

/Peter

Inger Frimansson: Mörkerspår

april 17, 2008 i Läst av Peter Olsson | Permalänk

ISBN 9170011818
En skickligt skriven, obehaglig berättelse om en seriebrottsling. Det som upprätthåller spänningen är att åtminstone jag inte har en aning om vem som är den skyldige, som kan finnas mitt ibland oss. Enda invändningen är slutet som verkar komma plötsligt och lite snöpligt.

/Peter

Fjodor Dostojevski: Brott och straff

april 17, 2008 i Läst av Peter Olsson | Permalänk

ISBN 9146217347
Jag både läser och lyssnar igenom denna klassiker och tänker på Owe Wikströms tankar i Sonjas Godhet. Jämfört med de deckare jag slöläser innehåller romanen så många aspekter, en enorm rikedom, som kan ge en slags mänsklig tröst åt allmänmedicinaren även när det känns motigt? Visst uppe på teaterscener nu!

/Peter

Åke Thörn: Vem ger verkligheten namn?

april 17, 2008 i Läst av Peter Olsson | Permalänk

ISBN 978-91-7224-065-0
I inledningen berättas om hur en kort fråga i ett telefonsamtal för tjugofem år sedan ledde till ett kvartsekel långt engagemang i ett framgångsrikt forskningsbistånd till Nicaragua.
Författaren är allmän- och yrkesmedicinare, han har förutom som gruvläkare vid LKAB arbetat med metodfrågor med tillämpning på ”sjuka hus”-syndromet. Som försäkringskasseläkare har han intagit en ovanligt vidsynt position som förenar social insikt och självkritisk sakkunskap. Han har också varit FoU-ledare i Norrbottens läns landsting.
I boken beskrivs utförligt hur projekten utvecklas, med alla praktiska problem, i skuggan av det moderna lågintensiva kriget och med tidens förståelse av begreppen ”folkligt deltagande” och ”kommundiagnos.”
Jämförelsen mellan Malmberget, Kiruna och Mina el Limón visar en skillnad på ett par generationer i tid och utveckling.
Tidigt insmyger sig hos författaren ett tvivel som speglar sig i avslutningen i Aurora Aragons avhandling: Vad var nyttan med att fastställa samband mellan dessa extrema arbetsmiljöer och hälsoproblem – kunde man inte lika gärna tillämpa den kunskap som redan fanns?
Ofta återkommer frågan om det finns gränser för vilken forskning som är etiskt försvarlig, ett exempel är hälsorisker hos barn som lever på en soptipp. Varför upprepa sådant som redan är känt och uppenbart?
Kan vetenskapen till och med bidra till att upprätthålla och återskapa makt mellan fattiga och rika, individer och länder?
Projektet förgrenade sig senare bl a till bekämpningsmedel och bananarbetare.
Åke Thörn återvänder till miljöerna och söker upp deltagarna från både svensk och nicaraguansk sida och ställer i intervjuer kritiska frågor. Återkommer gör kritiken mot ”peer-review” som konserverande, styrande, diskriminerande mot forskare från mindre utvecklade länder. ”Varför ska man publicera skräp?”
Bland de intervjuade känner jag igen Leif Svanström och även Bo Haglund (tidigare redaktör för Allmänmedicin!). De viktiga nyanserna i svaren från representanterna för institutioner och myndigheter är svårt att kort återge, vetenskapens möjligheter, gränser och relationen till politik diskuteras.
De litterära referenserna är viktiga och särskilt träffande är tolkningen av den tvetydiga El Güegüense en folklig burlesk nicaraguansk teaterfigur, som driver med makten.
Bokens titel är ett citat av Olof Lagercrantz från en artikel om Joseph Conrads ”Mörkrets Hjärta” (som många sett filmatiseras med Marlon Brando som Kurtz). Avgörande är även Hanna Arendts etiska resonemang och Madelen von Helands tolkning av den bibliska berättelsen om Ham som dömdes till träldom under Sem och Jafet.
De svartvita bilderna harmonierar med det stilla funderandet.
Under en veckas personlig reflexion vid en nästan öde havsstrand diskuteras mera visionärt vad som skulle behövas för att de fattiga människor det handlar om verkligen skulle komma till tals och om det är möjligt.
Det är en spännande personlig bok där det framstår som tydligt att det som utmärker verkligt vetenskapligt tvivel, att på djupet ifrågasätta sina egna värderingar och metoder, knappast är möjligt inom nuvarande strukturer och dessutom tar tid. Man får associationer till forskningen här hemma, där sponsrade medicinska vetenskapsmän i allt större utsträckning blir försäljare, marknadsförare av metoder och läkemedel utan minsta tecken på tvekan eller tvivel. De som forskningen handlar om kommer sällan till tals.
Det ordinära biståndet som helhet skulle också behöva genomlysas på ett djupare plan än enligt tillfälliga politiska majoriteter och ideologiska modevågor.
Författaren har pekat på flera blinda fläckar men frågan är om inte hela projektet inkluderande detta bokslut ändå måste ses som framgångsrikt?

/Peter

PAP- patientens primärvårdsjournal

april 17, 2008 i Debatt, Information, Utbildning, Utmärkelse av Kenneth Widang | Permalänk

Kenneth Widäng

PAP- patientens primärvårdsjournal

Här några korta tankar mitt uppe i ett spännande arbete.

Onödig energi har lagts på att dokumentationen använts för att visa vad de olika yrkesgrupperna i vården utför. Nog vore det klokt och bra att i stället sätta fokus på vad som är till nytta för patienten. En förhoppning finns att man på så sätt kan öka patientsäkerheten genom att information går lättare att hitta. Man borde också kunna dra ner på den tid som olika vårdgivare använder för att hantera journalen. Under arbetets gång har en rad idéer för att uppnå detta utkristalliserats.

* Antalet sökord ska inte vara fler än att vi vårdgivare kan hålla dem i huvudet.
* En viss företeelse ska alltid dokumenteras under ett och samma sökord.
* Pako, remissfunktion, sjukskrivningsmodul, läkemedel och lab-modul är lika mycket journal som texten.
* Information ska bara dokumenteras på ett ställe. (Allt som redan är dokumenterat i LM eller Pako behöver inte upprepas).
* Ny funktionalitet i VAS ger oss tillgång till tre landstingsgemensamma funktioner, försättsblad, diabetesöversikt och vårdplan.
* Journaltyper ska användas för att göra det lättare att hitta den information man behöver. Journaltyperna fokuserar patientproblem, inte vilken yrkesgrupp som skriver.
* En speciell journaltyp beh (behandling) används för de besök där man verkställer redan planerade åtgärder t ex sjukgymnastik enligt tidigare planering, såromläggning enligt tidigare planering, allt för att det som innehåller mer väsentlig medicinsk information ska bli lättare att hitta.
* Diagnoser och åtgärder ska registreras med hjälp av medreg-funktionen för att ge bättre underlag för kvalitetsutveckling och uppföljning.
* Ett centralt frasminne kopplat till de enskilda sökorden ska upprättas.

Titta gärna in på PAPs hemsida där materialet uppdateras allt eftersom PAP-modellen får mer innehåll.

Vi räknar med att kunna fylla igen de värsta blottorna och hitta de värsta svagheterna under första användningen i Jokkmokk som sker i april och den andra som blir Boden i maj. Resten av vårdcentralerna räknar vi med successiv start på under september-oktober. Möjlighet att använda försättsblad, vårdplan och diabetesöversikten sker för alla vårdcentralerna samtidigt i och med VAS-leveransen i april månad. Detta kan i och för sig vara ett skäl att besöka primärvårdsdagen där dessa funktioner kommer att presenteras. Information kommer också på PAP´s hemsida.

/Kenneth Widäng

LM-dagar Umeå

april 17, 2008 i Information, Konferens, Utbildning av Markus Beland | Permalänk

Norrländska Läkemedelsdagar Umeå, 29-30 Jan 2008

Blandat kompott av medikaliseringsdiskussion och traditionellt studie- och riktlinjetuggande. Sammanfattningsvis få nya infallsvinklar och föga nytt. Första förmiddagen som var ägnad åt ”genus och läkemedel” skippade jag med gott samvete. Någon gång får det räcka med genusneurosen.

Lite nytt fanns det på eftermiddagen. Snabb och välpresenterad överflygning av vaccinationsfronten av SMI s generaldirektör. Det ligger en del nya vaccinationer i startgropen, bl a en 11-valent pneumokockvaccin som ger immunsvar även hos spädbarn yngre än 18 månader. Den 7-valenta amerikanska som redan finns täcker bara 70% av de svenska ”allvarliga” stammarna och skulle kunna innebära en del risker på befolkningsnivå i och med att de icke täckta stammarna kan tänkas föröka sig vid vaccinering med detta vaccin. Det traditionella är 23-valenta vaccinet stimulerar inte spädbarnens immunsystem .

Problematisk kan även bli Varicellavaccinen som sannolikt kommer att införas på BVC som MPRV-vaccin. Den förväntade gruppimmuniteten kan komma att senarelägger insjuknandet av ovaccinerade som riskerar på så vis ett allvarligare sjukdomsförlopp.

Det finns även en Zoster-vaccin att tillgå för att förbygga postherpetisk neuralgi.

HPV-vaccin mot cervixcancer ska helst ges före sexualdebut. Infektionen är väldigt vanligt och vid 20-års ålder är man med dagens sexualvanor sannolikt redan infekterat. Rikstäckande vaccination skulle förhindra 280 fall av cervixcancer årligen. Vaccinet är dyrt och kommuner och landsting är oense om betalningsansvar. Som det är nu måste kommunen (skolan) betala (mycket) medan landstingen drar den hälsoekonomiska nyttan (inga sjukdomsfall senare).

Rotavirus är en stor småbarnsdödare i 3:e världen dock ej i Sverige. Vaccination här skulle därför vara av tveksam nytta då småttingarna får diarree i alla fall, i så fall bara inte av rotavirus. Det blir som med dem förvånade vuxna som får förkylning trots influensavaccination.

På hepatitfronten inget nytt egentligen. HCV infektion svårbehandlat med immunmodulatorer (Interferoner), beroende på genotyp, en hel del kontraindikationen och biverkningar. Antiviral terapi osäker.

”Fas-ut II” (boken), dess blivande och varande samt storslagna planer om projektets framtid presenterades av projektledaren/författaren. Jag ser risken att utsättning av preparat kan komma att bli uppblåst till en komplicerad sak om man fokuserar allt för mycket på proceduren istället för att bara tänka tanken på att överhuvudtaget sätta ut preparat. Men det är min personliga åsikt.

”Gamla sjukdomar i ny förpackning” lät lite mer lovande än vad det blev.

B12, homocystein och hjärta/stroke: Ingen indikation för behandling om än möjligen vissa statiska samband mellan serum-nivå och sjukdom. Värt att beforska dock ej behandla.

”Sjukdomsmånglare” av Robert Svartholm: Underhållande och förhoppningsvis ny infallsvinkel för några deltagare.

Restless legs syndrom av Robert Svartholm: Inget nytt egentligen men även här förhoppningsvis ett kanske annorlunda synsätt för somliga.

Intressant fallbeskrivning av smärtläkare Krister Ruth i Sunderbyn som i enstaka mycket svåra fall fick till besvärfrihet på homeopatiska doser intratekalt (-spinalt) morfin (0,08 mg/dygn). Pumpen kostar dock 110000 stenar.

Nästa dag stod det traditionellt studietuggande på agendan. Förändringen av beta-blockernarnas uppfattning och användning från 70-talet till idag samt deras ställning som antihypertensivum i sällskap av andra blodtryckssänkare. Ingen förstahandspreparat längre. Inget nytt förstås men lite bakgrundsinformation. Mycket specialistkunskap. Eftersmaken blev ändå att man egentligen inte riktigt vet trots alla studier. Dessa har så olika design, skiljer inte på etnicitet (svart, vit), inte på kön, osv.

Sedan överblick över KOL, epidemiologi och -behandling ur specialistperspektiv med lite småförebrående (och irriterande) undertoner på primärvårdens förmentlik bristfälliga engagemang i just denna sjukdom. Inger nytt här heller, specialistcentrerat och en del obesvarade frågor. Ingen kritisk infallsvinkel utan sedvanligt riktlinjetuggande blandat med lite patofysiologisk bakgrund.

”Hjärtsviktbehandling – varför när vi inte måldos” av Jan Håkansson, Krokom, och Anders Waldenström, kardiolog, Umeå blev tyvärr ett monotont studiemalande med friskt blandade engelska och svenska bilder som fick det lilla primärvårdsperspektivet fullståndigt att drunkna.

Slutligen på förmiddagen osteoporos ur – återigen, karolinskt denna gång – specialistperspektiv. Rekommendationer, lite uppdatering om vad som är på gång (”årsspruta”) men även här väsentligen inget nytt och inget kritisk perspektiv tillämpat. Den skulle ju bli självifrågasättande och vem gör det?

Eftermiddagen innehöll äntligen dagarnas höjdpunkt, Peter Rost, fd vice VD på Pfizer och avhoppare. En insiderrapport där han berättade en del om läkemedelsföretagens situation idag samt deras strategier och där man fann sina mest paranoida aningar bekräftad. Man var inte särskild överraskad egentligen men intressant att se människan.

Dagarna var väl traditionellt läkemedelsinriktade och innehöll förvånansvärt få inslag som skulle kunna befrämja ett benignt kritisk förhållningssätt mot läkemedelsbehandling. För att vara organiserad av dem norra länens läkemedelskommittéer var det lite sparsamt, om man nu bortse från den sista punkten, Rost, som höjde det hela en aning. Det saknades den innovativa andan, tankesmedjeverksamheten. Men det kanske inte är landstingskommittèernas uppgift?

Markus Beland

« Äldre inlägg